INUTI

It's just life, right? Part 2.

Emelie Thorén 19:00 4 Feb 2014

För prick ett år sen var jag på Miguel.

För prick ett år sen hade jag en rejäl jäkla hemmafest.

För prick ett år sen sprang jag in i Ante på Spy bar.

För prick ett år sen så kunde jag ärligt säga att jag släppt taget.

Och jag VET INTE varför jag hänger upp så mycket av min hjärnverksamhet på att fundera på det här med tid. Men jag är så oerhört fascinerad av, tacksam för, över hur livet kan förändras. Från en månad till en annan, från en dag till en annan. Och jag tänker på det väldigt ofta, förmodligen mer än vad som är hälsosamt, men jag tänker också att det kan ligga något bra i det, för jag tänker även på baksidan av det här myntet. Det kan gå exakt lika fort åt andra hållet, från ingenstans kan allting förändras till det sämre. Och jag tror, att de här tankarna som slår mej flera gånger dagligen, får mej att vara lite mer tacksam över och mer rädd om det jag har som är så bra. Jag, som person, behöver den typen av påminnelse. Jag har en fallenhet för att bli respektlös och jag behöver påminnas om 2012. Jag tror att när jag glömmer det så kommer jag förvandlas till en pumpa igen. Sedan ska det ju så klart inte förvridas och få helt orimliga proportioner. Självklart inte. Jag vill bara inte förlora den där ödmjukheten inför livet jag faktiskt känner nuförtin.

Det här inlägget skrev jag en dag eller två efter att vi setts igen. "Setts". Men det var så avslutat i huvudet mitt när jag skrev det där, på söndagen efter han hade gått. Jag gick upp, ringde upp en kompis om något helt annat, fortsatte min dag och mitt liv - något som några månader tidigare varit helt jävla unheard of. Det är som en science fiction-film, den här nutiden, mitt exakta nu här på Folkungagatan, det är något som aldrig skulle bli. Idag är den överlevande John Connor. För jag went Terminator on alltings ass, allting som kunde leda hit? Trodde jag. Men jag vet nu att det som i slutändan gjorde nuet möjligt var den kampen. Först när dödsryckningarna av det där jävla hoppet om oss var över så öppnades en passage åt det här hållet. ÄSCH. Det är så jävla svårt att förklara den här känslan jag har kring detta. Känslor-NA. De är mååånga.

MVH Born again valfritt religiöst.

Livet helgen vecka fem förra året såg ut så här:

Läs mer

Since I'm not your everything, how about I be nothing, nothing at all to you

Emelie Thorén 10:05 22 Oct 2013

Gud vad det inte är jag som är avsändare på den här låten, hörrni. Jag tror det är därför jag gillar den så mycket, hon får säga orden jag själv inte kan. Jag är mer... jag citerar min vän J här, jag är den som slänger mej ner på golvet och håller fast i ett par alldeles för taniga vader som vill gå. Men orka vara sej SJÄLV hela himla tiden, några av mina starkaste ögonblick i livet har jag varit när jag låtsats att jag är Beyonce och ba... sagt ifrån, gjort slut, gått iväg, drämt ner foten, skrattat misery rakt upp i ansiktet. De där sakerna jag är så dålig på själv. Eller, jag har åtminstone varit dålig på det. Nånting är förändrat.

För vet ni, jag lärde mej av mina rollspel, fanimej. Jag är mycket coolare idag än för ett år sedan. Jag tar full kredd för det, jävlar vad jag kämpat, men den styrka jag inte hittade hos mej själv, den fann jag mestadels i populärkulturen. Som t ex Beyonce. Buffy. Veronica Mars. Cj. Mamma Taylor. Alla de där brudarna jag själv tillskrivit superkrafter. Och jag skojar inte, jag har PÅ RIKTIGT använt mej av "what would Bey/Veronica/Buffy etc do?" i vardagssituationer. Det är inte ett skämt.

Jag körde stenhårt på fejk it til you make it, det var till och med ett råd från min psykolog. Gör det bara, låtsas du kan och se hur det går, vad är det värsta som kan hända, du kommer bli förvånad. Sa hon. Och så gjorde jag det. Och det var det svåraste halvåret i livet. Men det blev bättre. Det blev BRA. Jag är fortfarande värsta mjukisen, men inte på bekostnad av min egen självkänsla.

Det är så klart en pågående process. Och va fan. Alla är gjorda av plockepinn då och då, till och från. That's life ju. MEN! Då kan det faktiskt vara himla upplyftande att sjunga med i Irreplaceable och Queen B-knycka lite på halspartiet - även om det inte är helt och fullt på riktigt. Så gör det nu. Funkar ypperligt även om man känner sej on top of the world.

Läs mer

Nothing was the same

Emelie Thorén 10:43 6 Oct 2013

Jag lärde känna Ante senvåren 2010. Framåt hösten samma år var vi ett par. Vi var tillsammans rätt precis ett år, under någon av september 2011:s sista dagar gjorde han slut.

Jag letade egentligen efter något helt annat bland texterna på bloggen, men hamnade mitt i sorgegröten som var hösten/vintern 2011. Det här inlägget är skrivet för prick två år sedan, den femte oktober. Det har gått en knapp vecka efter att vi gjort slut, jag filosoferar lite kring sorgen - och jag är så hoppfull om att det ska gå över. Inte helt naiv, jag tycker ändå att jag är rätt krass och medveten om att det kommer bli hårt, men hade jag ens FUCKING ANAT de följande arton månaderna hade jag nog fan kastat in handduken asså.

Och sen kom en vanlig jävla random kväll en helg i februari i år. Och plötsligt var spelplanen annorlunda men ändå exakt lik.

Ibland sitter jag dumstirrandes och liksom... Hänger. Inte. Med. Ett SMS och hans namn på displayen stryper all tillförsel av syre under några nanosekunder innan jag kommer på att vi är här nu. Vi är inte då. Jag tror att det var ögonblicket jag gav upp om oss helt, som jag omedvetet gjorde nuet möjligt.

Men det visste jag ju inte då. Det fanns bara total utplåning.

Ikväll ska vi göra moodboards till vår nyinköpta lägenhet, och jag måste - för första gången i livet tror jag - jag måste anstränga mej för att erkänna att jag är lycklig nu. Inför mej själv och inför andra. Även fast det kan tas ifrån mej då. Jag är lycklig, jag mår bra, och jag ska försöka att inte skämmas över det. För det är så, och har alltid varit så. Jag finner en viss skam i att vara lycklig, har alltid identifierat mej med de smutsiga trasiga olyckliga - jag känner mej som en svikare nu. Som en ointressant skittråkig jävla lycklig. Min mardröm. Min ouppnåeliga hemliga dröm om nätterna.

Och ja, det kan ha raserats innan året är slut. Av massa olika anledningar. Men det är väl själva FAN om jag inte ska få vara en av dem fram tills dess.

Läs mer

It's just life, right?

Emelie Thorén 15:54 7 Feb 2013

Jag träffade någon i helgen. En som en gång för en miljard år sedan betydde allt. Det var längesen vi sågs - hur kan månader, år, som emellanåt känts som livstider, hur kan de ha passerat så fort - jag känner honom inte längre. Jag vet nästan inget om hans liv nu, ingen talar längre om honom med mej. Det är den mest bitterljuva känslan. Att oftare än man vill erkänna, ens för sej själv, tänka på en person, som en gång visste allt om en, och själv kunde man instinktivt allt som var han, varje muskel och ben i hans kropp, varje skiftning i hans röst och alla hans tio miljoner olika leenden. Och sen den där känslan av att man inte längre känner den. All den där tiden man delade, lade ner på den personen. För att man inte kunde göra något annat, det handlade aldrig om ett val, det var en knockout. Först fanns han inte - sen gjorde han det. Ett före och ett efter. Och så går tiden och man blev bara passager i varandras liv. Han blev någon man brukade förknippas med, men inte längre. Ett urtvättat "oss" - bokstäverna har bleknat och syns knappt längre. Jag har undvikit honom så länge nu. Jag har levt med tanken på vårt främlingskap, lärt mej acceptera det. "Det är okej". Men jag har inte velat söka mej till hans närhet, har inte velat stå öga mot öga, få det bekräftat. Kastat i ansiktet. Det har varit nog att veta, och det har varit… okej.

Och that's life eller hur? Man gör intrång, släpps in, tränger in, gör entré i varandras liv - vissa stannar kvar för alltid, andra bara gästspelar, det är ju så det ser ut. Vissa fasar man ut själv, vissa slår sej fria med knytnävar, andra bleknar utan att man inte ens tänker på det, det bara händer. En del skär bort sej själva med bandsåg och det är blod överallt, utanpå och inuti. Man förvarar dem på olika inre ställen efteråt, vissa tar man fram då och då, minnena av dem - betraktar och vrider på de mentala bilderna som om man höll något oerhört värdefullt och unikt i sina händer. Andra förvisas till mörka hål, psykiska ryggsäckar med kilotunga järnlock, man stänger och öppnar aldrig. Andra bara… bleknar.

Alla dessa gästspel.

Och så var han ingen främling. Han var exakt samma.

Läs mer

För när jag var väck var du alltid där för mig

Emelie Thorén 12:36 25 Jan 2013

Hmm, några kommenterade och mailade angående P3 Guld-inlägget och kände igen sig/undrade lite kring den sociala fobin, hur den tedde sig och hur jag tacklar den. Min sociala skräck/längtan hänger ju ihop med den totala kraschen av allt som brukade vara jag. Och jag vet inte, jag har ju lite som inställning här på bloggy och i allmänhet, att inga känslor är för fula för att beskriva och dela med sig av. Ingen tanke du eller jag tänker är på något sätt UNIK - och jag är ett stort fan av igenkänningsfaktorn. Blir väldigt glad och tacksam varje gång någon mailar eller kommenterar att de känner igen sig på pricken. Jag får mail flera gånger i veckan - och det är så himla fint att veta att en inte är ensam om en tanke, känsla eller situation. Så TACK för det, på riktigt tack.

Men just den grejen. Min höst. Från augusti fram till… rätt så precis nyss. Jag tror inte riktigt att jag kan prata om det, eller med ord försöka förmedla vad som hände inuti. För då måste jag gå in på varför. Och att försöka förklara den kraschen - det skulle på riktigt, för kanske första gången sedan jag började skriva Popmorsa, bli alldeles för personligt. Jag är inte redo för det.

Och det är liksom inte över ännu?

Men jag kan säga några saker, utan att gå in på detaljnivå och faktiska orsaker. Det var som att ha grov PMS i fem långa månader. Jag tror också att jag under den här perioden faktiskt hade en depression. Min första. Och jag försökte hantera det på de sätt jag var förmögen till - med skiftande resultat. Jag visste inte vem jag var, kunde inte formulera en åsikt, ibland gick jag inte utanför dörren på flera dagar. Jag sökte en känsla av intimitet och närhet, försökte fånga den med en gigantisk självlysande håv - och jag tror att jag skrämde bort människor på kuppen. Och det har jag full förståelse för idag. Jag ville med oerhört trubbiga instrument finna trygghet, en trygghet jag blivit robbad på. Och jag ville vara med i sammanhang, jag VAR med i sammanhang, men jag kunde inte connecta i det. Jag tittade på mina vänner, satt bland dem, nya som gamla, och var förtvivlad för jag kunde inte nå dem. Det fanns en plastfilm mellan mej och dom. Jag har aldrig känt mej så ensam onödig malplacerad värdelös ovidkommande icke-önskvärd. Och jag var så besviken ledsen arg paranoid missunnsam frustrerad och mest av allt rädd. Hela tiden, varje dag. Jag vet inte vad jag tappade först - mej själv eller dom.

Och det viktiga att komma ihåg här: detta var bara i mitt eget huvud. Det handlar om hur man ser på sej själv. Det är KÄNSLOR, inte den faktiska verkligheten. Och jag vet att mitt där under hösten, så tyckte jag att jag var mej rätt lik, jag var den jag alltid varit - VAD ÄR DET SOM HÄNDER. Och så rämnade allt än mer. Allt var kaos, jag litade inte på något eller någon, allra minst mej själv och mina tankar. Ständig blodsmak.

När jag tittar tillbaka, så var jag ju inte mig själv. Jag morphades till ett förtvivlat barn under den här perioden, med ett barns verktyg och känslodjup att jobba med, fångat i en vuxens kropp. Men det kan jag se först nu, absolut inte då. Och de jag älskar och är tokig i, de fanns ju här. De gjorde allt i deras makt - men inget trängde igenom. Och du, min äldsta finaste underbara vän, en dag ska jag skriva en himla bok tillägnad dej, döpa en stjärna i en galax efter dej, bjuda dig till himla Mallorca - för att du alltid finns här och jag har bara tagit och tagit så länge.

Och mitt i allt detta inre kaos, så pågick ju livet. Jag kollar bilderna på Instagram från hösten. Och där står jag ju. Där är jag ju. På nån fest, på nån middag, med mitt barn. Jag fattar inte hur jag höll ihop.

Så vad gjorde jag då. För att ta mej ur detta. Hmm. Well. Jag började gå till en psykolog. Som faktiskt förstod mej, som hjälper mej oerhört mycket - och uj uj uj vad vi har mycket kvar, hon och jag. Och när det var riktigt riktigt illa, månadsskiftet november-december, när det blivit en ohållbar livssituation så gjorde jag det läskigaste av allt, jag berättade för mina närmsta (som då kändes som främlingar) hur jag kände. Försökte förklara om undulathjärtat och allt fult och hur lite jag tyckte om mej själv. Hur det inte längre handlade om en sorg över ett brustet förhållande, att det nu var fullblown existensiell kris, hur jag kände mej så oerhört bortkopplad från verkligheten och tillvaron. Att jag saknade honom/henne, men inte visste hur jag skulle återfå min tidigare så självklara närhet med den, och att helt naket säga det rakt ut till en person: LÄTT SOM EN PLÄTT DET LÄSKIGASTE JAG GJORT I HELA MITT LIV. Att lyfta upp detta i ljuset hos de tre-fyra personer som de senaste åren utgjort mina grundpelare. Jag var på en nivå där jag tänkte att det fick bära eller brista, antingen kan de hantera den här känslobajsmackan och då kan vi jobba oss framåt i vår relation, eller så backar de och vi gör slut på riktigt - men slut hade det blivit ändå för jag skulle pajja det totalt med mina tillbakahållna neuroser om allt hade förblivit osagt. Jag hade inget att förlora. Och de stannade kvar.

Så att jag mår bättre idag är tack vare 1. psykobert, 2. vänner och inte att underskatta 3. tid. Och även detta, känslan som har tagit så vansinnigt lång tid att hitta tillbaka till: jag är en himla snäll smart rolig och härlig person, jag ÄR det och jag ORKAR inte hur liten och rädd jag varit så länge, och jag blir lite gråtig inuti nu när jag skriver det här stycket, okej det rinner actual tårar, men jag har också börjat tro känna tänka inse att de jag älskar, de umgås inte med mej av himla medlidande, de gör det för att de älskar mej tillbaka. Inget annat.

Så mitt tips. Om du snuddar vid dessa känslor. Prata om det, med en professionell eller försök berätta för dem det berör. Hur svårt det än är. Och det tar tid att hitta tillbaka, försök att inte stressa det. Det är mina two cents om detta som kallas livskris.

Nä men oj! Nu skrev jag ju om det iallafall. Utan att tänka. Som vanligt. Det bara kom och det är inte särskilt genomtänkt. Och om ni tycker detta är utlämnande, betänk detta: det här är bara ytskiktet. Och det är ingen biggie egentligen ju. Alla kraschar förr eller senare, nu var det min tur. Och nu mår jag bättre. Se det som en solskenshistoria vetja!

Läs mer

Superviktigt meddelande

Emelie Thorén 13:21 8 Jan 2013

Det delas ett budskap på Facebook idag och orden fick min mage att värka. Och nångång snart ska jag skriva om utanförskapet, både det vuxna och det från barndomen. Om hur vidrigt det är, om hur det krävs så lite för att få en annan människa att känna sig obetydlig och värdelös. Om hur det skrämmer skiten ur mej att mitt barn ska börja skolan till hösten. Att hon ska bli en av de osynliga, eller ännu värre, den som inte vill synas men som alla ser ändå. Spåren som grävs in som liten. Självbilden som skapas hos en tioåring, den är vansinnigt svår att skala av sig som vuxen, trots att man vet bättre, borde kunna.

Det är sådan skillnad på att veta och känna. Jag vet allt, känner knappt en tredjedel.

Och alltså. Ensamheten. Att inte kunna knyta an till någon, att konstant bli bortstött eller hånad, att själv isolera sig pga rädsla eller oförmögenhet. Läste någonstans att flockdjuret människan är mer rädd för ensamheten än för döden och det låter rimligt. Visst, inte alla människor. Men jag tror att de personerna är undantag och jag tror också att många som väljer att inte finnas mer gör det just för att de känner sig alienerade från allt och alla, det finns inget som håller dem kvar. Att liksom, oavsett orsaken till den där bottenlösa ensamheten (mobbning, depression, what have you), så är det oerhört svårt att finna någon mening med tillvaron om man inte är förankrad någonstans. Om ingen någonsin ser en, hör ens ord. Eller om ingen någonsin når in för att man för längesedan stängde av, man ser bara det som är fult. Med världen och en själv. Att världen vore bättre, finare, om man bara försvann. Att man gör den en tjänst. Eller vad fan vet jag egentligen. Jag har inga vetenskapliga belägg, jag har inte läst på kring ämnet - jag utgår bara ifrån skit jag själv snuddat vid.

Men tills jag orkar gräva i den abyssen rent textmässigt så uppmanar jag alla att tänka lite så här. För det krävs så jävla lite ibland. Att få någon annan att inte känna sig... ja men inte vet jag. Helt jävla onödig och utan mening. Så. Säg "hej", möt en blick. Retweeta en jävla tweet. Ni fattar ju vad jag menar. Det gäller inte bara barn och ungdomar. Det supergäller mänskligheten.

Läs mer

Mina mest lästa inlägg 2012 (STATISTIK DON'T LIE)

Emelie Thorén 13:12 2 Jan 2013

Jahopp, jag hade tänkt göra något slags årssammanfattning precis idag, exakt just nu faktiskt, och så plingade det till i inboxen. Då har Vendela på Nöjesguiden skickat mej ett mail med mina tio mest lästa inlägg under 2012. Så det kanske är den vägen jag ska gå. Se om jag hittar något tema kanske. Jag har inte kollat länkarna ännu, så det blir lite julklappskänsla. *iih*

Ska jag börja på tian eller ettan. Undrar jag nu. Äsch, man räknar väl alltid ner väl? Ok.

10. Let me have this. 26 april 2012.
Åh nej. Jag läser så sällan de ledsna inläggen efter att jag väl publicerat dem. Det här skrev jag en dag eller två efter att jag och A breakat efter vårt "sista försök" eller vad man ska kalla det så här i efterhand. Blir lite rörd och stolt över tillförsikten i orden. Jag försöker hålla huvudet så högt, så högt. Gulle. Vill krama mej själv.

"Jag vet fan inte. Vet bara att det är okej. Allt är okej. Allt gick i kras, men jag känner mej hel. Tidsklipp, imorgon ringer jag han och ba: "men du baby, det här med lobotomi har vi ju inte testat, det har vi ju faktiskt inte, ska vi...". Men imorgon är inte idag."

9. Let me show you the world in my eyes. 26 mars 2012.
Sexet och skulden. Att vara den som inte vill ligga vs vilja mer än den andra. Hur jag än vrider på ett gemensamt problem inuti en relation, hur skulden ofelbart alltid hamnar på mina axlar. Aldrig någon annans. Enligt mina egna tankebanor alltså. OBS! Uj uj uj vad detta jobbas med nu, på ett mer konstruktivt sätt. Terapi etc.

"Jag har oftast varit den som inte velat, och det är fullkomligt vidrigt. Skulden, pressen, den talande tystnaden i sovrummet och all over the place. Att äntligen göra det en kväll och tänka "phew, nu kan jag vara ångestfri i åtminstone en vecka till". Det är så jävla knäckande."

8. Roger that. 2 mars 2012.
Palestinasjal från H&M. Dr Martens kombinerad med upprullat och Bombar-jacka. Jag är förvirrad kring vad som är okej att ha på sig och vad som är politiskt laddat och inte.

"Så jag har en fråga: Är dessa kläder fortfarande skinnskalle-attribut? Gör jag omedvetet ett helt sjukt politiskt statement i denna kombination av kläder? 2012?"

7. And she will always carry on, something is lost but something is found 16 januari 2012.
Haha åh, mitt Plumsa-inlägg. Jag gillar det så himla mycket och jag tycker faktiskt likadant nu med. Så himla ogenomtänkt inlägg, minns att jag bara satte mej vid datan med en tanke i huvudet och en kvart senare hade jag publicerat, helt utan genomläs. Skrev det i affekt, tror jag (extremt temporärt) vaknat upp ur en tycka synd om mej själv-dvala och var så jävla trött på mej själv. Trött på att känna mej utan egen kraft, egen vilja, helt till lags inför någon annans nycker och känslor. Nu ska jag citera min vän Lina Thomsgård, hon läste detta smarta någonstans: "What you settle for, you end up with". Det är väl rätt på pricken vad jag försöker säga i det här inlägget. Med cirka sju miljoner tecken.

"Och jag kommer fucka upp igen, på ett eller annat vis. Skitsnart förmodligen. Jag lär mej fortfarande var mina gränser går. Ba "åh, nu har jag äntligen is under fötterna, jaha kolla DÄR, där är den supertunn, äh, den håller säkert - PLUMS!". *ajje*  Det är bara så himla befriande att jag liksom kommit på att.... well. Att jag själv bestämmer ändå."

6. Åh nej, jag ger mig in i det. 20 maj 2012.
Jag får nästan aldrig skit i kommentarer här. Inte på röda Popmorsa heller. Och jag har bloggat om det förut, hur jag helt enkelt tror att det är svårt att sparka på nån som redan serverat sina litenheter på ett silverfat - jag är liksom redan min egen största kritiker? Typ så. Eller jag vet inte. Men nu hade jag fått det allafall, nån som tyckte jag var en onödig person överlag. Minns inte nu (läs mer här). Men jag tog illa upp iallafall och skrev ett slags brandtal/försvarstal. Och jag tycker jag säger rätt bra saker faktiskt, hehe. Tycker rätt så precis lika än i dag.

"För de flesta är det inte kul jämt. Och de känslorna, för ja, det här är oftast en plats för känslo-ält, de måste också få belysas och få plats. Att man kan känna att man inte är ensam om att må crap då och då. Att knappt någon känner sig hel hela tiden oavsett fina nya byxor eller glada instagram-nyllen. Alla har oavsett hur de ser ut där på ytan sina egna kors att bära. Det om något tycker jag är alldeles för osynligt i dag. Jag ORKAR inte mer glättighet och leenden som inte når ögonen och kvittrande "allt är perfekt i mitt liv just nu och vi bakade bullar i morse, organiska faktiskt". Good for you! Men för mej känns det som en Disney-värld."

5. All this talk of getting older is getting me down my love. 22 mars 2012.
Haha jaha. Det är tydligen populärt att prata om smink? Jag undrar iallafall huruvuda mineralpuder verkligen funkar för jag åldrades cirka 17 år när jag använde skiten.

"Jag har detta dilemma, som tränger undan alla viktiga saker som recycling och vilken skola jag ska sätta min unge i kö i nästa år: min hud i fejjan ser asrisig ut! Kan inte gå förbi en spegel utan att inspektera saken närmare, jag undviker att LE bland folk för jag känner att då kanske nåt går sönder."

4. Scener ur ett äktenskap. 26 augusti 2012.
Apropå "what you settle for…" osv. Här var det inte så kul. Alls. I den här texten beskriver jag en av mina mest förnedrande upplevelser inom ramen av kärleksrelationer. Det är längesen nu, jag kanske har gjort det värre i mitt huvud, jag vet inte längre. Men det där var vad som hände. Och det mest skrämmande av allt är att jag inte vet om jag skulle reagerat så värst mycket annorlunda idag. Jag hoppas det. Men jag vet faktiskt inte. Och det här inlägget hänger ju på många sätt ihop med "Plumsa"-texten. Hela det här året, 2012, mitt sämsta år alla kategorier någonsin, har jag jobbat oerhört mycket med mej själv. Tvingats till det pga överlevnad. Och då ställs man öga mot öga mot exempelvis sådant här. Vem man är, varför man är, vem man var, vem man vill bli, hur man vill vara.

""Du äcklar mej", sa han till slut."

3. Ää-eh. 11 september 2012.
Ba en bild på Chris Browns hals-tattoo på en misshandlad Rihanna. Tror det var fejk va? Forskade aldrig så mycket mer i det där. Vill inte publicera bilden igen pga vidrig, sann eller ej.

2. A burning sensation. 17 juli 2012.
Jag blir så jävla ledsen när jag läser det här. Fin text ändå kan jag tycka.

"Jag hade messat honom, "kom". Jag hade varit singel två veckor, max tre. Vi hade bestämt att inget skulle hända. Inte nu. Jag var för fucked up. Han kom ändå. Jag hade min svarta klänning med rosa och lila ränder. Han iakttog mej konstant, varenda rörelse, varenda leende. Och hans ögon brände hål i mej, sög tag i mej och golvet försvann under mina fötter."

1. Asbra midsommar. 27 juni 2011.
Umm. Lite udda etta. Måste ha länkat till detta inlägg på nåt vänster. Midsommar 2011 på A:s skärgårdsställe. Det var fint.

Läs mer

Everytime you go away you take a piece of me with you

Emelie Thorén 13:52 29 Dec 2012

Jag har i över en månad vetat att mamma och mini-släkt skulle komma hem till mej idag lördag före nyår för lite julfika och julklappsbyte. Jag har även vetat att Hanna ska följa med dem tillbaka till Sala och ha mys med mormor och morfar över tre nätter. Dvs över nyår. Jag har vetat det. Och jag har tänkt att det är "soft ju", för att... well, det är ju det. Och nu har de precis gått, vi har kramats hej då, Hanna har kvittrat glatt om alla julklappar som väntar hemma hos morfar som hon ska få imorgon, hon stod där med en öppnad Toffifee-ask i högsta hugg, med sin lila mössa och ljusgrå hoodie med små öron på luvan så att hon ser ut som ett litet valfritt gulligt djur när hon har den uppdragen. Ben med bara strumpbyxor på, blå med vita prickar, slarvigt och hastigt nedstoppade i ett par kängor som hon inte brytt sej om att knäppa. Vi har packat en ICA-kasse med det hon behöver ha med sej, hon har egentligen dubbelt upp av allt hos både mormor och morfar. Och hon vill inte kissa innan hon går ut till bilen, enligt Hanna själv är hon aldrig kissnödig när man frågar, däremot tre minuter senare när det är stört omöjligt att få fram en toalett i tid. Och jag står på huk i hallen, sträcker ut armarna och vi kramar varandra och hon är så liten men ändå så stor och plötsligt vill jag bara gråta av separationsångest men jag håller mej till sen, till efter de har gått, så istället viskar jag "jag älskar dej, korven" och hon säger "ähmen mamma jag heeeeeter inte korven" och så pussar hon mej och kramar mej hårt igen och säger att hon älskar mej också. Och så säger mormor att hon ska komma för Andreas och Lovina är redan ute i bilen och de traskar över gården som är snöig och isig och hal och när de kommit fram till porten in till trappuppgången så vänder Hanna sig om och tittar på mej och säger "puss och kram" och springer tillbaka och så gör vi om hela proceduren innan hon tjolahoppsar ut genom porten, ut till bilen, bilen som de ska ut med på snömoddiga vägar upp emot Västmanland och jag har förmanat Andreas alldeles för många gånger om att han måste köra försiktigt, han håller väl hastighetsgränserna, man behöver inte köra nittio bara för att man får och så stänger jag ytterdörren, städar undan allt julklappspapper, plockar in disken i diskmaskinen, städar undan spåren från julmyset, torkar av bordet, spar Hannas glitterlimspyssel i en liten låda som jag ställer i hennes pysselskåp och det är alldeles tyst överallt, och nyss var det ljud överallt och Hanna var här.

Och då kommer tårarna.

Läs mer

Vibrations in the brain can't ever be explained

Emelie Thorén 12:06 17 Dec 2012

Så himla tacksam att det raderades igår. Måste jag erkänna. Det är en fin balansgång det här. Att våga vara (att vara dumdristig nog att vara) öppen och berätta om de största av rädslor eller fulaste av känslor versus att inte betraktas som ett fullständigt freak ute i det sociala livet. Och man kan väl säga att det är det sociala livet jag har problem med nu. Alltså inuti. Tror ingen annan märker något, de som står mej allra närmast bara. För alla andra är jag nog exakt samma. Men i mina öron tjuter tinnitus-ångest och mitt undulathjärta fladdrar på gränsen till hysterisk attack allt som oftast. Och det är en för mej helt obekant känsla, den där otryggheten, och den skrämmer skiten ur mej.

Det var det jag skrev om. Väldigt ingående och långt och öppet och utlämnande. Och jag är faktiskt glad att det inte publicerades. Jag har aldrig varit världens starkaste person, och nu, när jag är i mitt livs svagaste skick så hade jag nog mest tyckt (idag) att gårdagens öppna brev till allmänheten om sakernas tillstånd hade känts... rätt så himla jobbigt bara.

Jävla 2012. Om bara några veckor ska jag dansa på din grav. 2013 kan inte komma snabbt nog om du frågar mej. Och apropå fråga mej, kan folk ge fan i att ställa mej frågor när jag är full?

Läs mer

Asså

Emelie Thorén 22:56 16 Dec 2012

Nu vet jag inte om det var divine intervention men jag hade skrivit så jävla långt och NAKET inlägg om the state of things. Och så skulle jag lägga in en länk och googlade i samma fönster som jag skrivit texten och ba BOOM - allt borta. Så nu är detta allt som blev. Kanske lika bra.

Haha asså på ricko. Jag ORKAR inte. När jag för himla ONCE får feeling och spyr ur mej grejer ingen annan någonsin borde få läsa. Så där som jag alltid gjorde förr om nån minns. Oh well.

Läs mer

Popmorsa

Emelie Thorén är morsa, halvpraktiserande dj och frilansjournalist med ett mörkt förflutet som musikredaktör på Nöjesguiden 2004-2008.

Hon har även sysselsatt sig på Rodeo, Bon och DN På stan. Emelie är tokig i fantasy, end of the world-filmer och hittig musik.

Ni når Emelie Thorén framgångsrikt på emeliethoren@nojesguiden.se.

Följ Emelies blogg via RSS!

Här hittar du Emelie Thoréns gamla blogginlägg.

Emelie på Instagram

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla