Istället för att ha en "vanlig" modevisning valde Tom Ford att denna gång presentera sin SS16-kollektion i videoformat. En video regisserad av Nick Knight fylld av (enligt källor) supermodeller (jag har ingen koll pga egentligen fullständigt ointresserad) och Lady Gaga dansandes á la Studio 54. Antingen är det här det absolut töntigaste och mest pinsamma jag har sett i modesammanhang på väldigt väldigt länge- eller så är det fullkomligt briljant. Hur som haver så är det underhållande. Här kommer videon:

...

Balenciaga AW15

Att Alexander Wang gör såhär bra mode för Balenciaga gör mig nästan lite arg. För att jag hade fel, så fel, ja- jag hade fel. Jag vill nästan ta en av de där geniala häftstifts-detaljerna och stämpla dem i mitt eget ansikte och säga "skäms", "Alexander Wang är inte en trendslavstråkig, oinspirerade och icke-innovativ designer" för den här kollektionen var allt annat än det. MEN jag har lärt mig en läxa nu, en ska inte hålla på och vara överdrivet skeptisk och döma ut modeskapare i förtid. 

Christian Dior AW15

Okej, vi inleder med skorna. De där LÖJLIGT LÖJLIGT LÖJLIGT fina skorna som PLÅGAR mig för att min plånbok ekar tom. Kollektionen i det stora hela var som en vill att Raf Simons Dior ska vara- klassiskt, elegant, underhållande och lite oväntade skärningar eller material/färgval. Ingen kollektion är den andra lik, även om de alla är estetiska systrar, vilket kanske är definitionen av hur ett märke bör producera mode.

Givenchy AW15

Det är någonting med Riccardo Tisci, någonting väldigt speciellt. Han träffar rätt varje gång. Han får en att tänka och känna- fan vad RÄTT, som om en undermedvetet suttit och väntat på exakt den där kollektionen. Jag har nog inga fler kommentarer än: var god fortsätt producera såhär grymt mode.

Sen får vi inte glömma Maison Margiela-kollektionen, men den är alldeles för bra för att ens vistas på en lista bland massa andra kollektioner.

Alla bilder från Style.com

Att detta händer i ett modesammanhang är helt ofattbart oväntat och underhållande. TACK för detta Valentino. TACK för detta Anna Wintour. TACK för detta Ben Stiller och Owen Wilson. TACK. TACK. TACK.

Maison Margiela AW15

Så var stunden vi alla väntat på kommen, John Galliano visade sin allra första Ready-to-Wear kollektion för Maison Margiela- och jag ville bara sprattla med mina armar och ben och skrika rätt ut av lycka. Det känns nästan overkligt att Margiela nu (i och med Gallianos tillträde) verkar gå från ett märke vars visningar jag znoozar mig igenom till ett märke vars visningar jag blir alldeles alldeles pirrig i hela kroppen av.

Den allra första kollektion Galliano gjorde för Margiela, Haute Couture SS15, var inget annat än en utmärkt premiärkollektion. Den var allt det jag (och många andra modebevakare) ville att den skulle vara- en perfekt kombination av Margiela och Galliano. Att hans premiärkollektion gjorde sån succé banar givetvis väg för möjligheten att den nästkommande inte blir fullt så bra, men (bevis ovan) så blev det absolut inte.

Kollektionen är hundra procent fulsnygg, den är varken modern eller omodern, den är varken fin eller ful vilket gör den helt rätt och på något omänskligt vis modernare och finare än allt annat som någonsin görs eller gjorts. Vi får se äkta svårt, sansat, melankoliskt, dekonstruerat och pretentiöst (enligt mig) Margiela möta klassiskt fullständigt galet, teatraliskt, ohämmat och lustfyllt Galliano. Vi får alltså se två säregna helt vitt skilda estetiker mötas, idka samlag och föda det mest geniala som hänt modevärlden rent designmässigt de senaste 20 åren. 

Avslutningsvis: kan vi alla snälla skaka i hand på att skorna är de snyggaste skor som vandrat ner för ett visningspodie på mycket mycket länge?

Den här bloggen är verkligen ett skämt just nu, men jag ska styra upp den omgående, hand to shoe-god.

Milanos modevecka tar slut idag, vilket känns lite som på tiden med tanke på att jag är relativt besviken på vad den levererat, men jag hade ändå tänkt att jag skulle sammanfatta den lite. Alla visningar får i denna lilla sammanfattning ett kattomdöme, med den simpla anledningen av att jag älskar att tala med hjälp av Facebook-katterna.

Fendi AW15

Fendi är ett märke som jag älskat under 2000-talets första år, för att sedan avsky det- och sedan uppskatta det igen. Denna kollektion var kanske inget utöver det vanliga 2010-talets Fendi, men jag kände ändå att den utmanar någonting, jag vet inte riktigt vad men jag älskar i varje fall alla försök till att skapa faktiskt varma ytterkläder som en faktiskt skulle känna sig 100% attraktiv i.

Alltså det klassiska Guccispännet på fluffskon(!)

Gucci AW15

Inledningsvis: snälla snälla Gucci lägg av med de där jävla baskrarna, de ger mig rysningar. Fortsättningsvis: förutom de obehagliga baskrarna vill jag fnissa som en riktigt nykär liten flicka för kollektionen som är väldigt skol-flicks-artad (utan att kännas pervers) och för att Gucci väljer att plantera in män på en damvisning- vilket nästan aldrig händer pga rädslan för att avmaskulinisera män.

Jil Sander AW15

Rodolfo Paglialunga fortsätter att göra mig fullständigt uttråkad med denna kollektion, som är hans andra för Jil Sander. 

Moschino AW15

Jeremy Scott gick (tyvärr) verkligen ut FÖR hårt med sina två första kollektioner för Moschino, de som var så perfekt balanserade mellan det italienska klassiska överklassmodet, Jeremy Scotts sportigt barnsliga mode och underhållande skräpkultursreferenser. De var så perfekta, så underbara, men nu verkar det råda lite idétorka. Han faller liksom tillbaka på de kollektionerna alldeles för mycket utan att inkorporera någonting nytt och jag känner bara: jaja, vi har sett det där nu.

Prada AW15

Prada är alltid Prada. Lika felfritt som en enhörning. Alltså lite overkligt felfritt.

Versace AW15 (Alla bilder: Style.com)

Versace gör mig aldrig besviken, faktiskt aldrig och denna kollektion gjorde mig knäsvag, wow, Versace Versace Versace. Jag älskar att titta på en visning och uppfyllas av en känsla av att personen som designat den är lite galen, lite lätt sjuk i huvudet. Det är då mode är som bäst, när det känns alldeles ohämmat och impulsartat som resulterar i någonting färgsprakande och fulsnyggt.

Jag vet att det är betydligt fler än en ensam galen person, och förmodligen inte ens en endaste knäppgök, som är inblandat i skapandet av en kollektion för ett enormt modehus (tex Versace) men att få den känslan av att en person alldeles maniskt rafsat med papper och tyger och moodboards är ändå fantastiskt. 

Alexander Wang AW15

För mig känns allt som Wang gör så himla oäkta, det är alldeles för trendkänsligt på något vis. Trend utan stil, alltså utan en egen stil.

Det "hårda" arga modet har verkligen varit på kartan denna säsong, vilket enligt ovanstående bilder tydligen fick Alexander Wang att göra någon slags goth-punk-rock kollektion á la Givenchy eller Saint Laurent. Ja, den är skitfin men den är inte Alexander Wang. Den är inte Alexander Wang. Den är någon slags kopiering av ett helt annat modemärkes estetik.

Alla modemärken följer givetvis trender (mode handlar ungefär 80 procent om det) men som sagt- Wang jobbar bara med trend, vilket för mig känns fullständigt ointressant/oinspirerande och helt ärligt inte som designerskap. Att ha ett eget språk är väl kanske vad som utgör (eller borde utgöra) att vara en designer med ett eget märke. Kan herrn snälla börja jobba för något massproducerande företag istället? Exempelvis Zara skulle bli överlyckligt av hans närvaro.

Så, Kanye Wests samarbete med Adidas Originals presenterades igår under New Yorks pågående modevecka, och jag känner inget annat än irritation. Brännande irritation.

Nu är jag helt säker på att x antal personer som läser detta kommer tycka att jag är en jävla gnällkärring som läser in alldeles för mycket i ingenting osv, men det är ingen slump att männen under denna visning är helt påklädda och kvinnorna är halvnakna/nakna(?). Visst, vissa av de kvinnliga looksen inkluderar en oversize:ad tröja eller jacka men den är givetvis inte ihopparad med en oversize:ad bralla som- varenda snubbe är iklädd. Nej, för den är ihopparad med... en strumpbyxa.

Jag blir så ofantligt frustrerad. VI LEVER I ETT PATRIARKAT- för de som glömde eller tänkte att det magiskt försvunnit för att någon offentlig snubbe bestämt sig för att han är feminist. Kanye och Adidas verkar i varje fall helt missat det. Eller totalt struntat i det och tänkt något i stil med att "kvinnor klär ju bäst i inga kläder alls, så är det bara".

För de som inte sett visningen, såhär såg männens utstyrslar ut:

Såhär såg kvinnornas utstyrslar ut:

Förövrigt så tyckte jag att själva kollektionen var skitful.

Ximon Lee

Under stockholms nyligen avslutade modevecka presenterades detta års vinnare av H&M Design Award. Vinnaren, Ximon Lee, fick då visa sin vinnarkollektion som såg ut såhär.

VFiles hade igår/idag (det är lite svårt det här med tidsskillnaden) sin visning, varpå Ximon Lee återigen visade en egen kollektion (förmodat samma). Inför kollektionen känner jag att boxigt, överdimensionerat och dekonstruerat är rätt gjort- det känns inte så innovativt. Under en ganska lång tid nu har Ximon Lees typ av kroppsdistanserat mode ansetts progressivt då det utmanat "klassiskt" skräddat och kroppsnära mode men eftersom att det gjorts under en ganska lång tid nu blir det givetvis inte lika nyskapande längre. I mina ögon, i denna stund, blir det där mer "klassiska" modet på något vis det som är banbrytande. Ett exempel skulle vara Lamijas AW15 kollektion, där det leks med hantverk och den fysiska kroppens faktiska form.

Som ett litet ps. så är jag väldigt förtjust i att Ximon Lees initialer blir XL- vilket kläderna verkligen är.

Julia Seemann

Denna kollektion kändes som någon slags spännande och underhållande blandning av intressant Balenciaga konstruktion, den där eleganta Yohji Yamamoto dekonstruktionen samt en liten släng av typiskt "trendigt" Alexander Wang mode- vilket blev till ett alldeles alldeles eget mode som jag vill se jättemycket mer av.

Andrea Jiapei Li

HUR många gånger har en inte sett EXAKT de där plaggen?- är ungefär allt jag tänker och känner inför den här kollektionen. Jag vet, det är så svårt med mode för vad är egentligen originellt? Allt inspireras alltid av någonting (mode skapas inte i ett vakuum) men denna uppenbara copy paste-känslan är bara för tröttsam.

Di$count Univer$e

Detta ser ut som att Jeremy Scott, Betsey Johnson och Hyein Seo (tidigare VFiles designer) bestämt sig för att skaffa ett modemärkesbarn. Vilket, mot förmodan, var en riktigt katastrofal idé. Det mest tilltalande med kollektionen var pudeln som gled fram på catwalken.