Maison Margiela AW15

Så var stunden vi alla väntat på kommen, John Galliano visade sin allra första Ready-to-Wear kollektion för Maison Margiela- och jag ville bara sprattla med mina armar och ben och skrika rätt ut av lycka. Det känns nästan overkligt att Margiela nu (i och med Gallianos tillträde) verkar gå från ett märke vars visningar jag znoozar mig igenom till ett märke vars visningar jag blir alldeles alldeles pirrig i hela kroppen av.

Den allra första kollektion Galliano gjorde för Margiela, Haute Couture SS15, var inget annat än en utmärkt premiärkollektion. Den var allt det jag (och många andra modebevakare) ville att den skulle vara- en perfekt kombination av Margiela och Galliano. Att hans premiärkollektion gjorde sån succé banar givetvis väg för möjligheten att den nästkommande inte blir fullt så bra, men (bevis ovan) så blev det absolut inte.

Kollektionen är hundra procent fulsnygg, den är varken modern eller omodern, den är varken fin eller ful vilket gör den helt rätt och på något omänskligt vis modernare och finare än allt annat som någonsin görs eller gjorts. Vi får se äkta svårt, sansat, melankoliskt, dekonstruerat och pretentiöst (enligt mig) Margiela möta klassiskt fullständigt galet, teatraliskt, ohämmat och lustfyllt Galliano. Vi får alltså se två säregna helt vitt skilda estetiker mötas, idka samlag och föda det mest geniala som hänt modevärlden rent designmässigt de senaste 20 åren. 

Avslutningsvis: kan vi alla snälla skaka i hand på att skorna är de snyggaste skor som vandrat ner för ett visningspodie på mycket mycket länge?

Maison Martin Margiela SS15 Haute Couture

Igår presenterades John Gallianos första kollektion för Margiela och det är kanske en av de knepigaste visningarna för mig att skriva om. På något vis vill jag bara förtränga att Galliano har fått tillträde till en maktposition i modebranschen igen men som modebevakare är det liksom ingenting en bara kan trycka undan eller strunta i att uppdatera om. Att John Galliano visar sin första kollektion som Creative Director för ett av världens största modemärken är kanske en av de viktigaste visningshändelserna modesfären kan erbjuda och det blir därav omöjligt att inte skriva om det.

Så, med det sagt och om vi ska tala om visningen i sig utan allt det problematiska runt omkring så levererade Galliano allt det jag hade tänk mig att han skulle göra. Jag hade förväntat mig exakt detta, exakt denna Margiela/Galliano perfektion. Det finns liksom en anledning till att han blir insläppt i branschen igen- för rent kreativt behöver den Galliano. Balansen mellan den helt galna, kaotiska ful/snygga Galliano estetiken och Margielas "svåra", svala liksom något sträva estetik är inget annat än fenomenal. Det är så fantastiskt välbalanserat. Om det hade svängt lite mer åt det ena eller det andra hållet (om vi hade fått se fler oklara draperingar ihopparade med minishorts eller ytterligare en klassisk Margielakostym) hade det förmodligen blivit ett rejält magplask, vilket kanske är det som gör Galliano till den modekung han erkänts vara- balansen och kontrollen i den totala kaosen.