Laddar innehåll

Med Sverige runt lillfingret

Hon har klivit in i rampljuset på egna villkor. Nu berättar Joy om varför det hon har på sig är lika viktigt som musiken, varför hon inte vill ha mediers sympati och varför allt hon gör (för tillfället) hyllas.

Text: PETTER HALLÉN Foto: DANIEL STIGEFELT

Med världen virad runt lillfingret

Hon har klivit in i rampljuset på egna villkor. Nu berättar Joy om varför det hon har på sig är lika viktigt som musiken, varför hon inte vill ha mediers sympati och varför allt hon gör (för tillfället) hyllas.

Text: Petter Hallén Foto: Daniel Stigefelt

Redan innan årets upplaga av P3 Guld-galan i Göteborg visade 20-åriga Joy M’Batha prov på sin speciella förmåga att se tillfällen och utnyttja dem maximalt. När hon dök upp utanför Scandinavium med fyra barn i koppel, sminkade som katter, gjorde hon röda mattan helt till sin egen scen.
Från början ville jag ha tjugo barn, i tioårsåldern. Av säkerhets- och budgetskäl blev det till slut fyra trettonåriga pojkar, som också var mina dansare på scen. De var otroligt fina, jag grät både när jag träffade dem och när vi sa hejdå.

Tillställningen blev i sig en manifestation av hur långt Joy har kommit på bara ett år. Förra året uppträdde hon i princip helt okänd på galans efterfest tillsammans med bland annat Jaqe. I år stod hon på själva P3 Guld-scenen två gånger, både med den egna singeln Kattliv och tillsammans med Lorentz, Duvchi, JJ och Jaqe. Utöver det vann Linda Piras Knäpper mina fingrar remix, som gästas av Joy och blev hennes första introduktion till den breda publiken, pris för ”årets låt”.
Musiken är viktig, men jag sysslar även med underhållning. Hur jag ser ut, vad som händer på scen och vad jag har på mig spelar också roll. Det finns ett helhetstänk och det gör inget om ingen fattar, bara jag har en tanke bakom och gör något jag kan stå för.

På Instagram skrev Joy att hon ”hade P3 Guld-galan runt sitt lillfinger”.
Jag mördade tre moment: röda mattan, mitt eget uppträdande och min medverkan på Lorentz uppträdande. Nästa år tänker jag vinna på själva galan också, säger hon och ler.

Men hon är fundersam över reaktionerna på just röda mattan- framträdandet.
Det syns inte riktigt på bilderna att klänningen under pälsen var genomskinlig, och att jag bara hade trosor under. Jag stod i princip med pattarna ute, med fyra knappt könsmogna barn i koppel. Alltså, det är olämpligt. Men ändå säger ingen det till mig, istället hyllas jag.

Hon får ofta höra kommentarer som ”åh Joy, det är en kvinna som tar för sig och vet vad hon vill”.
Om en kille gjorde samma sak hade det aldrig gått hem. Nästan allt jag gör blir hyllat nu känns det som, eftersom det är så stor debatt kring de här sakerna. Men jag sysslar inte med politik, utan underhållning. Det är intressant att se hur långt jag kan ta saker, vad jag kan komma undan med för att jag är den jag är.

”Min nya ep heter glädjeflickan. kallar jag mig hora eller är det helt enkelt för att mitt namn betyder ’glädje’ och att jag är en flicka? det får ni tolka.”
Annons

Jag träffar Joy i källarlokalen där hennes skivbolag har kontor och studio. Stället är stort och stökigt, en mix av den inneboende lyxen i att kunna breda ut sig över många kvadratmeter i huvudstadens centrum och en obryddhet som känns mer Malmö än Stockholm. Vi slår oss ner i en avskild vrå som verkar vara Joys egen. Där finns en fåtölj och en soffa, de enda möbler hon tagit med sig från Skåne, och en vägg där Joy satt upp en blandning av pressklipp, teckningar och foton. Överst på väggen hänger hennes första guldskiva, fortfarande kvar i skyddsplast.

Joy är trött och säger att hon är ”måndagsdeppig”, vilket förvånar henne själv eftersom hon vanligtvis älskar den dagen.
Måndagar betyder att veckan börjar och då brukar jag ha massor att göra, vilket jag gillar. Jag blir stressad av att vara sysslolös. Idag har jag inte haft något speciellt inbokat men jag har ändå skrivit en att-göra-lista som jag fyllt med skit, bara för att känna att jag får något gjort.

Hur är det att jobba med och för sig själv?
Det kan vara stressigt och nervöst, samtidigt vet jag precis vad jag vill göra. När jag skrev avtalet med skivbolaget kändes det som att signa med djävulen, inte för att mitt skivbolag är ont utan för att det är på riktigt nu: fuckar jag upp fuckar jag upp på riktigt. Ju mer offentlig jag blir desto svårare blir det att backa tillbaka. Om jag gör bort mig ordentligt som offentlig person kanske jag inte ens kan få ett vanligt jobb sen. Inte för att jag nånsin kommer vilja ha det igen, men det kan ju vara en skön trygghet.

”Min genre är Joy”

Lite som att tatuera sig i ansiktet
Därför är det bara att köra på. Jag kan aldrig slappna av, alla val jag gör, allt jag tänker på, handlar om att utveckla mig själv. Ibland vill jag bara slappna av, andas lite. Men det är försent nu, jag kan andas när jag är död.

Efter att ha flyttat runt i Stockholm under det senaste halvåret håller Joy på att hitta en mer permanent lösning. Men materiell trygghet är egentligen inte särskilt viktigt för henne.
Jag har inget intresse av den där ljusa tvåan på Södermalm med extra plats för när barnen kommer. Jag trivs med att röra på mig, jag är tillräckligt trygg i mig själv. Du kan inte spara på allt, det finns en frihet i att släppa saker. Om jag tappar bort en av mina kedjor är det nästan lika bra, säger hon och fingrar på en av de många guldkedjor hon har runt halsen. Då kan jag skaffa en ny, ännu fetare. Det finns inte plats för allt.

”Jag har inget intresse av att hänga med människor bara för hängandets skull.”

I samband med årets upplaga av webb-tv-serien Nästa nivå där nya rappare paras ihop med mer etablerade artister och producenter, träffade Joy Maskinen. De klickade direkt och har umgåtts sen dess, en kreativ relation som utvecklats till en vänskap.
Jag har inget intresse av att hänga med människor bara för hängandets skull. Jag har ett stort behov av att känna mig förstådd, och det är skitsvårt när man umgås med andra som inte har samma typ av mål, eller ser underhållningsvärde i allt så som jag gör. Men nu har jag fått vänner för livet, som är engagerade i sig själva och sina karriärer som jag är. Det är en jävligt egoistisk vänskap på så sätt att jag utvecklar och jobbar med sig själv, tillsammans med andra.

Vad är det du uppskattar i den vänskapen?
Det är skitfett att lära känna någon som har liknande erfarenheter, och som också vill åt samma håll som en själv. Snarare än folk som har gått igenom liknande saker men använder det som en ursäkt att inte göra något av sina liv… Att du haft en jobbig uppväxt säger ju ingenting om hur din framtid kan se ut.

Arbetet med den kommande EP:n Glädjeflickan är i full gång och Joy spelar upp embryot till första singeln, Ingen hejd. Hon säger att det är ”det bästa jag någonsin rört vid” och gör inga försök att dölja sin entusiasm. Joy gillar beats som ”låter som fem olika låtar på samma gång”, vilket är ungefär exakt hur den kaotiska och ”stört hårda” produktionen på Ingen hejd låter. Beatet är massivt, snabbt och ändrar otåligt karaktär. Den låter redan i originalet som den remixats flera gånger. Joy tacklar detta genom att rappa på olika sätt och i olika tempon, ibland sjunger hon, innan hennes röst hackas upp och blir ett med musiken.
Jag tycker inte om mallen för hur en hiphoplåt ”ska låta”, du vet, tre verser med sexton bars, tre refränger. Jag tar bara varje parti jag tycker låter fett i produktionen och skriver utifrån vad som passar just där, sen klistrar jag ihop allting. Det får bli vad fan det blir.

En del av låten fungerar som någon slags refräng och påminner om gammal holländsk gabber-techno. Eller snarare dess moderna motsvarighet hardstyle, en musikstil som Joy lyssnar mycket på för tillfället. För ovana öron, även den del av rappubliken som börjat vänja sig vid de elektroniska influenser som krupit in i genren på senare tid, ter sig ljudbilden på Joys nya musik som en attack. Detta oroar dock inte Joy, tvärtom.

Är det viktigt att din musik kallas rap?
Absolut inte. Alla genrebeteckningar är frustrerande. Jag hatar att bli satt i ett fack, för då börjar man också undermedvetet anpassa sig. Min genre är ”Joy”.

Mitt i kaoset på Ingen hejd finns en rad som står ut. Joy rappar:

”Jag är grov och jag är ond, men det är en sak ni glömmer/ Det är OK, give me a break, min mamma dog i mina händer.”

När vi satt mitt emot varandra och lyssnade hade jag svårt att titta på dig när den raden kom.
Jag förstår det. Men jag får inte göra vad jag vill och komma undan med det på grund av vad som hände med min mamma. När jag skrev kände jag själv ”såhär kan jag inte säga”. Hade jag rappat långsammare, över en annan typ av beat, hade det inte funkat. Energin i låten gör det okej. Men det är inte lugnt att säga så. Fast vem ska stoppa mig?

Annons

Att Joy i tonåren förlorade sin mor är något hon valt att dela med sig offentligt, men hon frustreras av hur hennes bakgrund tenderar att behandlas i media. Hon pekar på pressklipp hon stör sig på, irriterad över att få sina erfarenheter beskrivna på ett skevt sätt.
Det som hänt innan är inte avgörande för det jag gör nu. Jag hatar när det blir en snyfthistoria och rubriken är ”Joy tar revansch för sin hårda barndom”. Jag pratar om vad som har hänt för att det är ren fakta, folk undrar. Jag vill inte ha någons sympatier, jag avskyr när folk får en att känna sig som en förlorare istället för en vinnare. Hade jag velat sitta och gråta i tv, då hade jag gjort det för länge sen. Det jag vill ha sagt om min bakgrund säger jag i min musik. Det är bara att lyssna.

Kan det aldrig tillföra någonting att uttala sig vid sidan av musiken?
Nej. Jag är rädd att säga för mycket. Då dör hela poängen, vissa grejer vill jag lämna öppet. Till exempel att min nya EP heter Glädjeflickan. Kallar jag mig hora eller är det helt enkelt för att mitt namn betyder ”glädje” och att jag är en flicka? Det får ni tolka. Konst är till för att tolkas, alla får ha olika tankar. Det är då det blir roligt.

Funderar du på vem som ska lyssna på din musik?
Egentligen inte. När jag gör musik tänker jag på att jag vill ha roligt på scen. Sen vet jag om att jag delvis har en ganska ung publik. Det kan kännas lite konstigt när jag uppträder, massa små ansikten som skriker med i raden ”fuck you din jävla slyna”. Men det är inget jag tänker på när jag gör musiken.

När du själv var, säg 13, skulle du ha lyssnat på artisten Joy?
Aldrig. Jag var en tyst och ordentlig tjej som lyssnade på fina akustiska låtar. Hon hade tyckt att det var förskräckligt. Unga Joy var väldigt pryd, vilket jag har svårt att relatera till idag. Men det gick inte att fortsätta vara den där duktiga flickan när jag gick igenom de grejerna jag gjorde, det går inte att kombinera med att sitta snällt i skolan och försöka lära sig algebra. Då blev jag en annan.

Skulle den tjejen vara mer mottaglig för Joy, rapparen?
Ja. Jag är fortfarande den tjejen. Men nu mår jag mycket bättre och kan jag göra det jag vill. Varje gång jag kommer på idéer som att ha barn i koppel eller döpa min EP till Glädjeflickan brukar jag skämta om att ”hade jag haft föräldrar hade de varit väldigt stolta nu”. Vilket är jävligt kittlande. Det är sjukt hur livet kan ta en sådan vändning och hur man kan förändras. Och jag är jävligt nöjd med hur jag har blivit.

Dela denna artikel!