TV-hösten är över oss och vi druknar sakta men säkert i det flödande utbudet av serier.

Som så ofta verkar en stor del av dessa serier ha endast en målgrupp i dess sikte: grabbar. Ja, tv tycks ofta vara ett medium utformat för just män, vilket HBO om några – med serier som Entourage, Oz och Ballers – har kapitaliserat på och låtit andra kanaler ta efter.

Men vad krävs för att skapa en av alla dessa serier? Jag som en vit man i 20-årsåldern är ändå en del av målgruppen och kanske, bara kanske, bäst lämpad för att berätta detta. Ladda fördelaktigt upp med (tv-)maratonvänliga kläder och pizza, för nu tänker jag tar er igenom de fem stegen till en perfekt "grabbig HBO-serie".

1. En manliga protagonist

I huvudrollen, eller till och med huvudrollerna, krävs en man att antingen identifera sig med eller bara känna ett allsmäktigt avund inför – så länge det är en man funkar egentligen allt. Men vem är egentligen denna protagonist? För att besvara den frågan krävs ännu fler punkter:

1. Låt han vara snygg, men kanske lite ovårdad så vi inte går miste om igenkänningsfaktorn.

2. Ge han åsikter, och låt dem ljuda, för ingen man i fronten av en HBO-serie håller sin käft – nej, han sätter alla de som opponerar sig mot honom på plats.

3. Än bättre ifall punkt två backas upp av en humorbegåvning så edgy att K Svensson skriver om sitt cv och beger sig till Arbetsförmodligen.

4. Knarkar snubben? Ja, bland all alkohol och linor av kokain har han kanske till och med tid för en cigg då och då.

5. Sen ifall han är begåvad med det kvinnliga könet, ja, låt oss kanske bara segwaya till andra steget.

2. En kvinnlig... SEEEEEEEEEX

HBO är inte lik alla andra kanaler, som behöver tänka ett varv extra när det kommer till sexscener och kameravinklar. Här är censuren bannlyst och istället erbjuds ett harem av nakenhet.

The vag full frontal? Det vet du.

Bröst? Ja, och gärna av den fylliga sorten.

Kukar? Öh, nej, om det är något en grabbig HBO-serie inte behöver så är det bilder av det manliga könsorganet. Tittarna vet redan hur en fallos ser ut – de bär på en själva, nämligen.

Det enda som skulle kunna vara värre än en kuk i tv-rutan är en kvinnlig karaktär med någon form av narrativ. Vad kan ens en serie om en kvinna handla om, mens, eller?

3. Våld – av den blodigaste sorten

Förutom okontrollbara sexorgier kan HBO även slå på extra – och då menar jag bokstavligen – med dess våldsbruk. Behöver du varva ner efter jobbet med att se huvuden flyga likt bollar i en baseballmatch? Om våld var en sport hade HBO slaktat det racet rakt igenom, alla fans av Game of Thrones vet i alla fall det.

4. Ett soundtrack din offentliga Spotify inte behöver skämmas för

Musiken gör atmosfären, och i detta fall även festen. Finns det ett bättre sätt att kicka igång ett givande samtal med en tjej du har stiftat bekantskap med på en efterfest än "den här låten som spelades i min favoritserie"? Nej, förmodligen inte, och tur nog vet HBO vad du gillar. Rock, rap, elektroniskt eller rent av klassiskt – musiksättarna har ådror gjorda av allt från Diplo till Rolling Stones, redo att försäkra dig om att din älskade tv-serie alltid kan vara vid din sida, eller ja, i dina öron om inget annat.

5. Martin Scorsese

Varje fulländad grabbserie behöver i slutändan en producent som kan ro projektet i hamn. Visst obskyra individer likt Nic Pizzolatto eller George RR Martin finns, men i detta läge är dock det säkraste kortet den amerikanska populärkulturens egen gudfader: Martin Scorsese.

Vi talar ändå om en regissör vars liv har gått ut på forma filmer efter män han själv önskade att han var. Mean Streets, Goodfellas, Casino – alla verk skildrandes gangsters Scorsese inte hade stake nog för att bli, en karriärserfarenhet som borde kunna placera honom i epicentrumet av tittarnas virvlande psyke.

Och om du, som tjej, någonsin skulle befinna dig i en killes lägenhet där affischer från minst en av dessa filmer sitter uppe på väggen – vänd om, släng en stol genom fönstret och ta brandvägen eller bara vad som helst. För oddsen är att du aldrig kommer få ut något ur en relation där motparten kan citera Joe Pesci, aldrig. 

Med alla stegen avklarade, vad får vi då:

Det är bara att börja skåla med glasen, för klart är det att vi snart har ännu en grabbig HBO-serie att ta del av: Vinyl. Dock borde jag väl ärligt talat säga nu då jag, personligen, hellre skulle konsumera all den kokain Bobby Cannavale tycks göra i serien och sätta mig framför Öppna Kanalen än att se ett avsnitt av någon rockfantasi Scorsese har skapat tillsammans med Mick Jagger.

Att Terence Winter har gått med på detta, ännu en skildring av rock n rollens ljuva 70-tal – laddad med sex, droger och attityd. Precis vad världen behöver, precis lika mycket som denna bittra värld behöver mer av Ray Romano.

Visst, Scorsese gjorde en utmärkt rockdokumentär med The Last Waltz, och med den bedriften kommer HBO försöka lura i dig att Vinyl är något sevärt. Men vi lever i en tid då det finns outhärdligt många bra tv-serier att ta del av, och då lär vi lägga en hel del tanke på våra val.

Så när denna serie har premiär nästa år, tänk efter, för ja, det finns betydligt roligare tv där ute än den där 70 procent av karaktärerna är destruktiva snubbar vars miserabela leverne i slutändan kommer lösa sig – för de bakom serien förväntar sig helt enkelt inte att vi som tittare skulle kunna efterfråga mer.

Bild via HBO.

Med trailern till True Detectives andra säsong var det uppenbart: vi får den värld vi förtjänar. Det vill säga en blek sådan, fylld av själslösa blickar, poliser med dåliga alkoholvanor och rörliga posters. Men vilka hemliga budskap gömmer sig i denna bittra världsbild?

Jag stirrade in i Carcosas djup och fann svaren på de frågor ni ännu inte har hunnit ställa rörande den nya installationen av HBO:s hyllade men ack så omsusade antologi.  

We get the world we deserve. #TrueDetective pic.twitter.com/CFJuv00Nws

— True Detective (@TrueDetective) April 22, 2015

En eld tycks stiga — kanske från en tunna — under en bro. Vad mer kan där gömma sig? Många skulle kanske gissa på hemlösa människor då vi talar om en amerikansk storstadsmiljö, men jag vågar gå ännu längre och gissa på något övernaturligt i linje med serien — till exempel ett troll eller två, för om historien har lärt oss något är det där de hör hemma. Men eftersom glöd fyller luften i denna bild skulle jag kunna gå ännu lite längre och påstå att detta är hemvisten tillhörande något mer helvetiskt religiöst än sagostoff, det vill säga en demon.

Med rykten om satanistiska sexorgier — för det är ändå ett måste i en paranormal gubbdeckare — framstår inte denna teori som helt orimlig. Kommer Colin Farrell rulla genom helvetet likt en svettig snöboll med ett hagelgevär, iskall blick och glödande mustasch? Förmodligen. Kommer han även där finna Matthew McConaughey? Jag skulle anta det, tillsammans med en ny Cohle-monolog om synder och snoriga skitungar liknande denna: "The world is constantly burning, but we have gotten so used to the sensation of the devils breath that we simply do not care about sins and judgement anymore. Instead man has turned into a thoughtless animal, ready to be burned like an ant by a snotnosed boy and his magnifier."

We get the world we deserve. #TrueDetective pic.twitter.com/iTkuP2t04n— True Detective (@TrueDetective) April 22, 2015

I True Detective leder alla vägar någonstans och ingenstans, verkar denna trafikerade bild antyda. Kanske kommer vi hitta The Yellow King denna säsong? Men mer troligt är att Taylor Kitsch har någon narkotikaförstärkt feberdröm om ett spaghettimonster som sedan leder utredning till ännu en parkvårdare med ett tveksamt förhållande till hygien. Alla vägar i True Detective leder någonstans, förutom till The Yellow King, det vill säga.

Denna affisch verkar även bekräfta att den andra säsongen av det bleka kriminaldramat kommer vara lika späckat med utdragna monologer och dialoger, under bilresor genom ännu blekare landskap. Återstår att se hur väl många sena kvällar med rött vin, kokain och Nietzche har influerat Nic Pizzolatto i författandet av dessa nihlistiska epos till road trips.

We get the world we deserve. #TrueDetective pic.twitter.com/joLQ4R5b1H— True Detective (@TrueDetective) April 22, 2015

Okej, det här var knappast subtilt, någon kommer uppenbarligen att dö för sådant signalerar alltid kråkor — undrar hur tacksamma de är över att ständigt vara en metafor för döden? Uppenberligen lär detta bli mörkt, skrämmande och något vemodigt, vilket kanske inte är helt oväntat.  

Känner ni någon tvivel inför mina teorier? Kolla på premiärdatumet, 21 juni, även känt som dagen sommarsolståndet infaller. Dess betydelse? Ingen annan än att det är den tiden på året Illuminati samlas för satanistiska ritualer med en evighet av framgångar som sitt ändamål. Därmed är det bekräftat, True Detective säsong 2 kommer jump the shark när Farrell reser genom dimensioner till helvetet. Kom ihåg var du läste det först, jag precis som Pizzolatto har mina källor inom pentagram-rörelsen. För att parafrasera Rust Cohles lärdom, det handlar bara om att ställa de rätta frågorna — för i helvete. 

True Detective nådde sitt slut i mars. Nu, efter ett halvår av rykten, spekulationer och #TrueDetectiveSeason2-hashtagen, har HBO till slut lagt ner sekretessen för en stund med namnen på två av den andra säsongens huvudrollsinnehavare. Det fanns många åsikter kring första säsongen av Nic Pizzolattos serie, men få kan säga emot faktumet att Matthew McConaughey och Woody Harrelsson var fantastiska som radarparet Cohle/Hart. Tyvärr verkar inte HBO ha ansett att strippor och roller dominerade av män var grabbigt nog då bakissöndagarnas hjälte Vince Vaughn nu är klar för rollen som gangsterbossen Frank Seymon, vars plan att bli hederlig når ett abrupt slut med mordet på en affärskollega.

Förståeligt nog antar ni alla att Wedding Crashers-skådespelarens inte riktigt lika stora douche till kompanjon Owen Wilson kommer göra hashtagen komplett. Dock verkar fallet än inte vara, så då vi får nöja oss med Colin Farrell som en korrupt polis i trubbel med maffian – lägg på ett kokainberoende där och din amerikanska antihjälte är funnen. De flesta svär minst lika mycket över detta rollval men jag väljer att vara någorlunda likgiltig. För även ifall majoriteten av Farrells roller är en travesti så kan han skådespela skiten ur en passande karaktär om han så vill – In Bruges är ett exempel. Väljer han dock att överge den irländska accenten för sitt amerikanska dravel så kan vi ha ett problem.

Och fler problem finns vid horisonten för den andra säsongen av True Detective. Den briljanta och Emmy-belönade Cary Fukunaga – som regisserade samtliga avsnitt av seriens första omgång – har lämnat registolen för Fast & The Furious Jeremy Lin, som kommer att regissera den nya säsongens två första avsnitt. Hans resumé av glänsande biljakter kan inte bli mycket mer än en total kontrast i jämförelse med det becksvarta mörkret i Carcosas inre. Huruvida Vin Diesel eller The Rock kommer svetta fram stela rollprestationer i serien återstår att se men om ryktena stämmer kommer Hollywood i alla fall fortsätta försöket att göra något av Taylor Kitsch – här som Farrells partner. 

Även en mer betydande kvinnlig roll har efterfrågats inför andra säsongen och vi verkar få det i form av ännu en polis. Tyvärr har ryktena gått från Jessica Chastain till en lista bestående av Robb Starks fru Oona Chaplin och Malin Åkerman. Men faktumet att Pizzolatto verkar ha tagit till sig en del av kritiken från tidigare i år är i alla fall seger – om en liten sådan.

Om tiden är en platt cirkel så borde detta gå vägen, tyvärr verkar de mesta peka på att True Detectives andra säsong endast kommer falla platt.

Ja, vi känner alla detsamma Vince.

Årets första stora snackis inom TV-världen var serien True Detective. HBO-produktionen om två detektiver, på jakt efter en mördare i ett ockult Louisana, hyllades som nyskapande av kritikerna. Det gråskaliga eposet fick dock ta emot en hel del kritik, främst för hur serien skildrade män gentemot kvinnor. Medan de manliga poliserna löste brott så var kvinnorna outhärdliga fruar, älskarinnor eller prostituerade. Framställda endast som en rot för komplikationer i männens redan tilltrasslade liv, något som fick många att höja sina röster. Seriens skapare Nic Pizzolatto har dock själv hävdat att det fanns en tanke bakom detta, att visa de hemskheter som män utsätter sin omgivning för. Huruvida den tesen höll i skildringen ger vi oss inte in på just nu.

Denna debatt kan nämligen snart vakna till liv igen när ännu en deckare har premiär. För till hösten har Vince Gilligan (Breaking Bad) och David Shores (House) nya serie Battle Creek premiär. Mycket är inte känt om handlingen förutom att den kretsar kring staden Battle Creek. Likt True Detective kommer två olika syner på världen krocka när en vardaglig polis tvingas samarbeta med en FBI-agent. Båda män.

Nyligen tog pilotens regissör Bryan Singer till Twitter för att ge oss bilden ovanför. Där har vi männen som kommer att inneha huvudrollerna i denna följetong av manliga detektiver, tillsammans med männen som kommer skriva och regissera dem. (I övrigt en uppenbar homage till Singers film The Usual Suspects.)

Det är svårt att inte medge vilken fantastisk cast detta är, ifall vi bortser från Josh Duhamel (de måste ha misstagit honom för Timothy Olyphant). Som jag har väntat på att få se Dean Winters i någonting nytt, en oerhört underskattad skådespelare som var fenomenal i den gamla serien Oz. Det är bäddat för en omtalad premiär med Gilligan som seriens skapare, Shore som showrunner och Singer bakom kameran. Min enda förhoppning då är att vi inte glömmer att belysa hur fattigt denna ensemble är på kvinnor. För i slutändan kan inte de som viftar bort debatten kring TV-världens könsroller som vanföreställningar blunda för att den enda kvinnliga detektiven i Battle Creeks pilot har det smickrande namnet "Attractive Female Detective". Symbiosen mellan patriarkatet och den fiktionella polisstationen lever vidare.