I början fanns endast mörker, en tv-ruta och tio ord: "A long time ago in a galaxy far, far away."  Min plats var dock Gotland, under mina barndomsår, hemma hos några vänner till min familj. Jag kunde höra deras skratt, säkert ett antal öl och vinglas rikare, sippra in i det lilla nedsläckta rummet jag befann mig i. Snart skulle dock allt jag visste konsumeras av en enda sak, de hade nämligen låtit mig få smyga undan för att ta del av en VHS-film, närmare bestämt Star Wars. Omgiven av kuddar i det dunkla rummet skulle väggarna färgas av Tatooines sandslätter, Luke Skywalker gnistrande lightsaber och Dödsstjärnans fruktansvärda slagkraft. Och jag, en liten grabb på sju år, skulle få uppleva en tidlös hjätesaga med en mytologi lika fängslande som värdslig. En saga som skulle komma att färga hela min framtid.

Än idag minns jag kassetternas detaljrika omslag – som nuförtiden är något av en raritet bland alla nyutgivningar – och hur de fångade min fantasi, som filmerna sedan infriade och förlöste. Själv ägde jag ingen av dem då jag ändå var rätt ung, men när vi väl besökte dessa vänner till familjen – eller ja, Yttergren, vilket de faktiskt heter – fanns det bara en destination i mina tankar. Jag återvände alltid till det där lilla rummet, och till en galax långt borta, där X-Wings och Tie-Fighters lämnade rutan för att lysa upp mörkret med laserstrålar och explosioner.

Målningarna som prydde VHS-omslagen.

Ett år senare gör sagan som tog sin början 1977 sitt återtåg till biografer med första delen av en ny trilogi. Jag är fylld med en förtrollande sinnesstämning när jag ser episod 1 Det Mörka Hotet tillsammans med mina föräldrar, samt glädje då jag med deras sällskap faktiskt kunde se filmen trots 11-årsgränsen. Efteråt svävar jag fram längs kullerstenen i Visbys innerstad, redogörandes för familjen om Skywalkers släktträd, vars början vi precis hade tagit del av. Dock vill jag minnas att jag fann det lite skumt att pojken Anakin en dag skulle få barn tillsammans med den till synes mycket äldre Padmé.

Under den här tiden i mitt liv ville jag omge mig med allt som var Star Wars, från lego till faktaböcker, dock är minnet av en viss glass kanske det starkaste. Under den PR-cirkusen som alltid ackompanjerar en ny del i rymdoperan presenterade nämligen Hemglass en samling glassorter på temat. Men när den blåfärgade bilen tog sin tur kring Stenkumla, där jag då bodde, missade vi den av någon outgrundlig anledning. Jag skulle dock bestämt ha tag på denna marknadsföringsploj och tillsammans med pappa jagade vi efter den sirenljudande farkosten i hans bil som om vi var stormtroopers med rebellvittring. Glassen fick vi tag i, och det om något bevisade för mina föräldrar att den här Star Wars-hobbyn, ja, den var på allvar.

Spola fram bandet tre år och jag bor då i Leksand, Dalarna med min mamma sen mindre än ett år tillbaka, medan pappa bor kvar på Gotland. Mina föräldrar är nu skilda, vilket kanske var en bidragande faktor till att intresset för kriget bland stjärnorna – den där perfekta tillflyktsorten gjord för ett barn med en ständigt expanderande fantasi – var starkare än någonsin.

Det är friluftsdag och jag skryter för mina vänner om hur jag under natten ska få uppleva världspremiären av episod 2, Klonerna anfaller. De undrar hur det kan komma sig, vi gick trots allt bara i årskurs fem. Förhoppningsvis svarade jag något i stil med "för min mamma är världens tyngsta" då jag nämligen, efter en del tjat, hade lyckats övertyga henne om låta mig se den genom att göra mig sällskap – även fast en skoldag väntade morgonen därefter.

Tanken på att ens mamma skulle ställa upp på något sådant var kanske för en del befängd, men tur nog var det bara en av alla gånger min mamma gjorde det för mig. Klonerna anfaller var en av flera filmer mina vänner under den tiden antingen inte var intresserade av, eller helt enkelt inte fick se, men mamma, hon var alltid redo – trots att filmerna kanske var peak likgiltighet för henne. Även ifall det betydde att hon fick tillbringa tid i den där tonårsdominerade kön en majnatt, medan de längst fram skrek att de skulle sparka in dörren om de inte fick se filmen. De trodde att hot var den rätta vägen in i biosalongen, men jag, likt de jediriddare jag beundrade, visste att skrämseltaktiker endast ledde till den mörka sidan.

När jag väl hade nått tonåren – den kanske jobbigaste tiden att vara ett dedikerat fan av rymdoperan – fanns fortfarande intresset där. Som 13-åring drev jag en fansida, tillsammans med en äldre kille från Norrtälje, vid namn moseisley punkt se. Det var ett hängivet men kortlivat projekt där mina första och förmodligen nu oläsbara recensioner skrevs. Vi hade nämligen konkurrens av en betydligt mer etablerad, men enligt oss sämre, fansida vilket gjorde det omöjligt att överleva i ett nördfattigt internetsverige.

Men även ifall hemsidan gick under så min levde Star Wars-dyrkan vidare, och nådde nog sin kulmen med premiären av den då nya trilogins sista akt Mörkrets Hämnd. Puberteten hade ännu inte gjort sitt och jag lustade ännu inte efter halsbloss eller hemmafester, utan satt istället igenom en plågsamt lång skoldag för att sedan springa mot den lokala biografen Visir tillsammans med mina vänner. Först var vi inte, men nästan, och där köade vi i vårvärmen fram till midnatt. Visst, jag saknade någon nördenlig kostym – då jag av någon outgrundlig anledning ansåg att jag var för cool för sånt trams – men hjärtat bultade allt med en kraft som hade gjort Yoda stolt.

Mer än tio år har gått sen jag lämnade biografen frälst än en gång och ja, jag har gjort en del reflekterande sen dess. Star Wars-fadern George Lucas återkomst till den revolutionerande filmserien var uselt författad och spelad, filmad som om en mediastudent satt bakom kameran, och ja, all den där CGI:n behöver vi inte ens diskutera. Den kunde inte mäta sig med familjedramat, i mitten av det rymdbelägna inbördeskrig, som de första filmerna skildrade. Där fick vi se en galax vars miljöer kändes levda i sen tusentals år tillbaka – inte några livlösa scenerier gjort på en dator – med en atmosfär byggd på sympatiska karaktärer, gripande drama och svindlande äventyr, vilket skulle visa sig vara svårt att kalkera.

När detta faktum med åren uppenbarade sig mer och mer dog intresset för Star Wars. Jag växte helt enkelt upp, tog ner tavlorna från min vägg och begravde dem på en vind tillsammans med resten av en rätt imponerande samling serietidningar och böcker. Det betyder dock inte att Star Wars inte levde med mig – sagan Lucas skapade skulle bana vägen för den jag är idag och sparka upp dörren för alla mina populärkulturella passioner.

Under min uppväxt älskade jag till exempel att rita, och var rätt duktig på det – min mormor anser nog än idag att jag borde bli serietecknare framför allt annat. När jag tröttnade på att teckna superhjältar började jag istället fantisera ihop mina egna filmomslag, inte helt olika de jag en gång fann i det där nedsläckta rummet hos Yttergrens. Det började med egna idéer till Star Wars-filmer men skulle komma att utvecklas till alla möjliga befängda blockbusterskapelser. Men filmprojekten behövde skådespelare, och för att lista ut vilka som skulle utgöra rollbesättningen i mina frågade jag oftast min pappa – när jag tillbringade mina lov hos honom på Gotland – om vilka som vore perfekta i vilka roller. Snart skiftade fokuset i hjärnbanken, planeter i en galax långt borta likt Hoth och Korriban förlorade fokus medan skådespelare och regissörer tog plats på inspelningen av mina påhittade kreationer. Lägg sedan till moseisley.se och ni förstår vad rymdsagan la grunden för.

Star Wars har uppenbarligen varit en essentiell del av mitt liv sen jag var sju år gammal, vare sig jag var medveten om det eller ej, och nu planerar den att göra en storslagen comeback. Episod sju, The Force Awakens, har premiär ikväll och spänningen ligger minst sagt i luften. Biljetterna är bokade till den premiärvisningen och kanske för första gången sen Yttergrens vet jag inte riktigt vad som väntar.

Filmen i sig har varit insvept i hemlighetsmakeri, men huruvida Luke lever eremitlivet, eller ifall Rey är Han och Leias övergivna avkomma, är inte det som jag står mest ovetande inför. Utan istället undrar jag exakt hur denna film kommer påverka mig på ett känslomässigt plan, för jag har själv helt ärligt ingen aning. Det är en kittlande ovishet som sträcker sig tillbaka och kan liknas med känslan av att låta det där kassettbandet med episod fyra rulla för första gången.

Samtidigt planerar Disney att pumpa ut Star Wars-filmer var och varannat år tills långt efter att vi alla är döda. Det är tyvärr så dagens filmindustri fungerar, ett maskineri magin i de filmer vi har lärt älska knappast kan överleva. Förr eller senare lär vi nog alla känna att "det finns för många Star Wars-filmer". Men vi är inte där än och först ska de minnen och känslor så starkt anknytna till denna saga kulminera ikväll efter en lång väntan. Även ifall The Force Awakens är en succé, medelmåttig likt Return Of The Jedi eller en avart som hör hemma bland prequeltrilogin, så är kanske känslan och anspänningen jag bär på tillsammans med de andra 100 miljoner fans just nu det allra kraftfullaste. Den känslan med makten att förvandla vuxna män och kvinnor till förväntansfulla barn igen, och väcka fandömet i en familjs alla generationer, från morfar till barnbarnen.

Agreed, John Boyega.

För några prisvinnande mästerverk var, och lär Star Wars aldrig vara. Däremot bevisade de och illustrerade sagoberättandes långlivade magi, en magi som alltid funnits och med Star Wars förtrollade en hel värld. Filmerna demonstrerade fantasins makt och hur det med den inte finns några gränser.

Därför spelar det egentligen ingen roll ifall filmen är perfekt eller ej. Utan så länge jag i biomörkret kan transporteras tillbaka till det känslomässiga stadie jag befann mig på som sju år gammal hos Yttergrens, åtta år vandrandes tillsammans med mina föräldrar genom Visby eller elva år i en kö med min mamma mitt i natten, ja, då är The Force Awakens sanna kraft med den och även mig – en kraft vi, i tider då fascistiska rymdimperier känns som tagna ur verkligheten, behöver mer än någonsin.

Syntolkning: en 8 år gammal jedi möter den mörka sidan i Danmark.

Imorgon har Star Wars: The Force Awakens premiär här i Sverige och vi kan nog alla, mer eller mindre, känna av fansens darrande nervositet, fruktandes att den nya filmen faktiskt skulle kunna vara i närheten av prequel-filmernas bedrövliga kvalité. Den rädslan går dock inte att jämföra med den en annan grupp av dedikerade stjärnentusiaster känner just nu.

Star Trek har kanske aldrig varit associerat med action, utan istället sätts som den pretentiösa tänkarens alternativ till Star Wars rymdfantasi. Men när Paramount Studios bestämde sig för att återuppliva sina gamla franschiserättigheter så var det med en nytappning befriad från alla fördomar. Helt plötsligt var Star Trek roligt, explosivt och framför allt en biosuccé.

Fansen, även kända som trekkies, har aldrig riktigt kunnat smälta detta. Visst, en del kanske förstår att med det rådande filmklimatet var det bara en tidsfråga innan Star Trek skulle bli en del av Hollywoodmaskineriet. Dock kvarstår en enad oro inför den kommande, tredje installationen, i denna nya serie filmer, regisserad av Justin Lin – känd från Fast & Furious-filmerna och förmodligen det sämsta möjliga valet av regissör, om du frågar en trekkie.

Med den första officiella trailern kommer dock en chans till en inblick i detta fandömes psyke. Jag med min erfarenhet av så kallad nördkultur tänker nämligen spela djävulens advokat, eller ja, en trekkie, och ge er den analys av trailern som hundratals internetforum säkert redan har gjort . Ska jag dock vara ärlig så gör jag detta främst för möjligheten att äntligen kunna blotta mitt värsta missbruk: Star Trek-gifs.

---

"Is that music?"

Helt klart berättigad fråga, Scotty. Trailern börjar till tonerna av Beastie Boys klassiska mosh-rap-anthem Sabotage, för människorna bakom dessa filmer vill inte sluta distansera sig från sina fans. Nej, det enda jag vill höra i min rymdeter är Alexander Courage, och när det kommer till främmande språk föredrar jag klingon framför rap (på riktigt har trekkies faktiskt klagat över hur denna trailer, till skillnad från tidigare, inte har någon symfonimusik).

USS Enterprise, kronjuvelen bland United Federation of Planets stjärnflotta. I de gamla filmerna med den klassiska konstellationen, bestående av bland annat de intergalaktiska legenderna William Shatner och Leonard Nimoy, förstördes den endast en gång. Men nu är det 2010-talet och då måste allting sprängas 200 gånger om, vilket betyder att denna revitalisering än en gång ska fördärva det vackraste vi har – passande metafor va?

Leonard H. "Bones" McCoy är en av stjärnflottans allra mest respektabla doktorer, ingen komisk sidekick ämnad för prekära situationer. (Okej, jag chanser faktiskt hejvilt här, men tänker att någon av alla dessa karaktärer kan ju inte ha varit en punchlinemaskin i originalserien.)

Kirk, motorcykel och en trickramp på en främmande planet – detta kan väl ingen rimlig människa dissa?

Om det inte vore för att du med Into Darkness uppfann ett läkemedel för ungefär all död i världen hade jag kanske svurit över ditt svek just nu, JJ Abrams, vilken bedrövlig ursäkt till Star Trek-film det var. Men ändå, lightsabers framför phasers? 

En ensam och mystisk krigarkvinna, den sci-fi-klyschan har vi inte sett tidigare – vi kan ju låtsas att en trekkie skulle finna något negativt i denna ironiska kommentar, dock verkar hon rätt kickass, ärligt talat.

Star Trek handlar om The Final Frontier, det ändlösa rymdtäcket av oupptäckta stjärnor, ämnade för storslagna äventyr. Men till och med i Star Trek måste någon av vår planets städer jämnas till marken i äkta blockbuster-manér. Skärp er, det finns en anledning till att allt inom denna franchise utspelar sig på ett skepp i någon sektor långt ifrån vår egen, ingen bryr sig om Tellus aka världens mest osexiga planet med en atmosfär som endast blir dödlig efter 100 år av luftföroreningar – när syre byts ut mot syra, då kan vi kanske börja snacka.

Ja, de sticker ju knappast under stolen med att detta är BEEEYOOOND Star Trek. Paramount, erkänn bara att ni är Star Wars-fans som älskar varenda minut av detta.

Nej, men om jag ska ge upp lajvandet här i slutet och medge att detta faktiskt ser rätt lovande ut. Justin Lin verkar vara helt rätt person för att ta en till synes klassisk Star Trek-esque äventyrspremiss och pumpa den full med all den där Fast & Furious-hästkraften. Gedigna trekkies lär aldrig bli helt nöjda med de nya filmerna, vilket detta nästan religösa samförbund kanske aldrig borde bli heller – de har trots allt inte genomlidit alla fanproduktioner för att nöja sig med en popcornifierad version av Star Trek. Fans av rymdenlig sci-fi-action likt Guardians of the Galaxy däremot:

Varför inte bara hålla hysterin levande, eller hur? Under natten till igår debuterade den nya trailern till Star Wars: The Force Awakens, och jag har ärligt talat inte kunnat tänka på någonting annat sen dess. Tyvärr fanns det ett flertal som inte delade min obeskrivliga hype, och då talar jag inte om bittra fans fruktandes en ny The Phantom Menace, utan rasister predikandes all möjlig galenskap.

Ja, ifall någon har missat spelas karaktären Finn – stormtroopern som överger de ondas tjänstegöring för en flygtur med Millenium Falcon, för vem hade inte gjort det, egentligen – av den svarta skådespelaren John Boyega. Etnisk mångfald blev kanske inte en grej i Star Wars-universumet innan episod fem och sex, då producenter började se problematiken i att varje karaktär var vit. Därför kan man tycka att fans vid det här laget borde ha vant sig vid faktumet att det bara är det ondskefulla rymdimperiet vars likhet med en SD-stämma är slående, men nej, inte om du är av den rasistiska sorten.

Två äkta trolls tillika Trump-supporters – vilket knappast är chockerande – startade hashtagen #BoycottStarWarsVII, då regissören JJ Abrams dolda budskap med filmen tydligen är vitt folkmord? Turerna kring detta är bisarra, och stundtals svåra att egentligen ta på allvar, när det efter ett tag mer började likna ett skämt taget alldeles för långt. Tur nog har vi Trevor Noah, The Daily Show-värden som har imponerat sen han nyligen tog över satirserien, redo att attackera det sanna problemet.

Idioter har hatat på rasifierade i fantasy-, sci-fi- och superhjältefilmer sen en tid tillbaka nu. Vare sig denna bojkott var menad som ett skämt eller ej, visar den ändå på att befänga åsikter av denna sort faktist existerar i dagens samhälle. Nej, jag håller med korrespondenten och Star Wars-fanatikern Jordan Kleeper, det sanna brottet här är inte vitt folkmord utan den uppenbara slakten av rymdeposets Expanded Universe – de serietidningar och böcker författade utanför filmerna vars relevans nollas med The Force Awakens.

Vi har karaktärer som Lukes flickvän Mara Jade, Solo-kidsen Jacen och Jaina samt den utmärkta antagonisten Grand Admiral Thrawn, alla reducerade till simpel fan-fiktion. När ska Lucasfilm stå till svars för när dessa miljontals serietidningsröster skrek ut i skräck, för att med detsamma tystas? Där har vi det sanna brottet mot dem och alla fans.

Det är ingen idé att dölja sitt förflutna, det finns inget att hymla om — en gång i tiden var jag världens största Star Wars-nörd, vilket kan leva kvar än idag. Den gamla trilogin öppnade inte bara upp en helt ny värld av färgsprackande ljussablar, antagonister med astmaproblem och ett överflöde av gulliga teddybjörnar. När jag satt inne i ett dunkelt rum hos några bekanta till min familj, med en lysande tv-skärm framför mig med de mytomspunna VHS-kassetterna rullandes, var det även en introduktion till filmens värld. Därifrån var det kört, Star Wars och film överhuvudtaget skulle bli en essentiell del av mitt liv.

Därför kan jag inte hjälpa att vara något naivt förhoppningsfull inför denna nya installation av filmer, även efter George Lucas maktgalna regim bakom kameran de senaste åren med Jar Jar Binks och allt vad det innebär. Men nog allt levde sjuåringen inom mig när de sände live ifrån Star Wars Celebration i USA tidigare ikväll. JJ Abrams som har regisserat The Force Awakens ställde upp på en en storslagen nördgalor till panel med nya och gamla ansikten, alla hoppfulla om att de inte kommer göra någon besviken. Efter att ha sett den nya trailern de introducerade är jag ännu naivt hoppfull, för en gammal nörd vaknade till liv. Ni kan ta del av den ovan och fortsätt sedan att scrolla, för jag har sammanfattat allt vi såg i detta smakprov, där fokuset är en specifik familj.
 

Efter första teasern som släpptes i november antog många att den ökenplanet vi såg var klassiska Tatooine, känd från gamla och nya filmer. Men Abrams gjorde det klart under kvällens panel att det handlar om en ny planet vid namnet Jakku. Med denna vy visar de prov på en sliten och åldrad värld, med kvarlevorna av en gigantisk rymdbatalj. Abrams mål verkar vara att åter finna den gamla trilogins magi — som Lucas tycktes ha glömt när han upptäckte CGI för några år sedan — och jag tror regissören i alla fall har funnit känslan av en värld sen längde levde i. Alltså inte en med plastiga animeringar och handelstransaktioner.



"The force is strong in my family" säger en röst jag skulle tro tillhör en åldrad Luke Skywalker. Från tidigare läckta konceptbilder verkar det dock inte vara han som åter stiftar bekantskap med farsans kvarlevor, utan en ny representant från den mörka sidan som vi snart får se mer av.



På tal om Luke, här har vi honom — kom igen, det är ett givet antagande — tillsammans med R2D2. Största om kanske enda besvikelsen med denna trailer är dock att vi inte fick se en glimt av Mark Hamill i sitt nyodlade Obi-Wan-esquea skägg. Inom sinom tid, antar jag.



Familj var temat, vilket får mig att tro att handen till vänster tillhör Leia och att det är Lukes klassiska ljussabel — förlorad i duellen med Darth Vader i Empire Strikes Back — hon mottar. Carrie Fisher verkar i alla fall inte ha klippt naglarna något suspekt såhär 30 år senare.



Här har vi alltså en av de nya karaktärerna: Poe Dameron, som skådespelaren Oscar Isaac själv kallade för "the best freaking pilot in the galaxy". Enligt snacket från panelen får han ett uppdrag av en redan nämnd prinsessa, vilket är en fin throwback till den första filmen.



Fler nya ansikten, i en något riskabel situation. Vi har Finn spelad av John Boyega, Rey som ryktas vara en i Solo-familjen med Daisy Ridley i rollen, och roboten BB-8 — som inte är CGI — vars framtid säkerligen är med i en del av den yngre generationen fans leksakssamlingar. Värt att nämna är att producenten Kathleen Kennedy under panelen fick frågan "Vilken karaktär i Star Wars skulle du vilja spela?" var på hon svarade att det inte fanns många valalternativ, tills nu. 



Om vi kan förbise alla hyperboliska diskussioner kring designen på ljussablen har vi här filmens ondskefulla antagonist Kylo Ren. Mycket talar för att Adam Driver gav upp hipsterlivet i New York för denna roll, även den enligt rykten en del av Solo-familjen — vilket vore ett logiskt val att följa upp originaltrilogins patriarkala kamp med. Maskeringen antar jag är influerad av ett visst tv-spel.



Finn återigen i Stormtrooper-utstyrsel. När Boyega fick frågor angående detta under panelen kollade han nervöst på Abrams, som inte verkade alltför sugen på att delge information om huruvida karaktärens allianser ligger till. Men vi kan anta att Finn börjar som en del av Imperiet The New Order men inser snabbt att den där svettiga rustningen är alltför mödosam och moraliskt ifrågasättande.



Stormtrooper möter Boba Fett? Designen här är i alla fall varenda nörds dröm, och verkar vara där det gamla möter det nya Star Wars i ett perfekt utförande. Vem döljer sig bakom den chromade hjälmen? Få vet, men jag skulle gissa på Gwendoline Christie – ni vet Brienne från Game of Thrones — vars karaktär skall ligga åt den mörka sidan av spektrat.



Klassiska roller ombytta när Rey räcker ut en hjälpande hand till Finn. Tillsammans med öppningsklippet från förra teasern är detta nog min favorit av alla. De båda demonstrerar nämligen väl hur detta är en ny era för Star Wars. En där Lando Calrissian inte är den enda rasifierade människan i galaxen, vars kvinnliga representanter är upphöjt till något mer än en prinsessa i nöd. Inget illa mot Leia men med Ridley, Christie och Lupita Nyong'o ombord är det inte längre bara brittiska imperalistmän som styr detta rymdskepp.

Jag skrek, kanske kom det även en tår? Mer vill jag inte delge. Men se, Harrison Ford ler, den gamle smugglaren, och alla bittra fans vars hjärtan krossades med The Phantom Menace kan inte längre gömma sig bakom en fasad av cynism. Om det nu mot all tvivel fortfarande finns någon som vägrar låta den överväldigande känslan av nostalgiska barndomsminnen florera i den enhälliga Star Wars-hypen:



Åtta långa månader kvar till premiären och jag är mer än redo. Tonen och estetiken tycks vurma för den gamla trilogin, från en tid inom film då scenerier inte var något konstruerat genom en dator utan faktiskt äkta miljöer. Det är den rätta vägen att gå ifall man vill skänka nytt liv till en franchise många trodde var långt, långt ifrån levande. Efter de senaste åren med prequels kan mina känslor inte sammanfattas bättre än nedan med ett klipp från Brokeback Mountain, av alla filmer. Som sagt: en nörd har vaknat till liv. Frågan är om ens mina småbröder i åldrarna 8 och 9 år kommer kunna stå ut med mina hysteriska förväntningar inför denna film när vi ses nästa gång.