Jeopardy är som en av världens äldsta tv-sända frågesporter en rätt pålitliga källa för kunskap förpackat i vardagsunderhållning. Nyligen har vi här i Sverige lärt oss att inte ens Adam Alsing kan ta livet av denna odödliga popikon då Pontus Gårdinger har fått sin chans att leka bödel med nystarten på TV8. Är detta slutet för Jeopardy i svensk form? Kanske, såvida inte Magnus Härenstam tänker rida in i studion på en vit häst redo att befria programmet från dess tablåskugga. Något säger mig att även den amerikanska varianten borde slå en signal till Härenstam.

Allas interdimensionella faktaguru Alex Trebek gav nämligen svaret* "vad kvinnor vill ha" tidigare i veckan och du vill inte ens höra frågorna. Packade med stereotyper från 60-talets reklamfilmer förvandlades Jeopardy till en sexistisk julafton på bästa sändningstid - eller när programmet nu sänds i USA. Inte helt oväntat ansåg en del kvinnor att det fanns mer att önska av livet än dammsugare och yoga-lektioner vilket har lett till hashtagen #WhatWomenWant. Ledda av Sophia Bush från One Tree Hill har de genom Twitter ställt frågesporten till svars - eller frågat - vilket du kan ta del av nedan tillsammans med de faktiska frågorna som AvClub tog fram.

Något säger mig i alla fall att Rickard Ohlsson sover gott inatt.

#whatwomenwant: what is to be an equal member of society? what is equal pay? what is to not be reduced to a sexist @Jeopardy category?

— katelyn (@woahohkatie) September 30, 2014

Minns ni Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez meningslösa försök att ge nytt liv i Grindhouse-genren? Jag skulle inte döma er ifall minnet är kort, det resulterade ändå i Tarantinos hittills sämsta film och Rodriguez numera kompletta förfall som filmskapare. Dock skulle filmen leda till något gott med Jason Eiseners homage till 80-talets groteska utbud - The Hobo With A Shotgun. Det skulle senare visa sig att det inte var sista gången han plockade fram sin vhs-samling från vinden för lite inspiration

En av de mer hyllade filmerna på Toronto Film Festival var The Guest - en film som har liknats med neonårtiondets stämningsfyllda B-skräckisar där sociopatiska främlingar är ett starkt kännetecken. Regissören Adam Wingard delar inte bara sin fascination för det gångna med Eisener utan de är även bekanta. Detta har lett till att den sistnämnda har gjort sin egen trailer till The Guest där han fångar just allt man kan älska med till exempel John Carpenters gamla verk.

Obehaget är påtagliget i denna fantastiska redux-version som ni kan ta del av nedan.

Vore det inte fantastiskt ifall Hollywood kunde följa detta exempel istället för att bara göra misslyckade remakes av verk från förr?

Kan du känna doften av napalm när morgonskenet smyger sig fram? Det är en relik från popkulturskatten som har kommit till ytan. De ständigt trogna grävarna hos amerikanska sidan Slate fann nyligen en av vår tids första mashups och ja den är briljanta. För kan du egentligen få något annat när du tar Disneys klassiska karaktär Nalle Puh och transporterar honom till Francis Ford Coppolas klaustrofobiska Vietnam i Apocalypse Now? Det var den kanadensiska filmskaparen Todd Graham som låg denna mix av leksaksdockornas tecknade värld med den blodiga resan mot mörkrets hjärta. Efter sin skapelse året 1987 har den cirkulerat genom en rad vhs-kopieringar - för ja man gjorde det så då - och nu kan vi ta del av den genom nutidens under Youtube.

En kan ju inte låta bli och tänka på hur detta skulle yttra sig här i Sverige? Tänk Astrid Lindgren möter Coppola eller Oliver Stone!

• Emil med byssen i en moralisk konflikt mellan löjtnater i Smålands skogar, den hjärteskärande stunden då han bevittnar hur Alfred tynar bort bland snö och vietconger.
• Eller den oscarsvärdiga insatsen från Karlsson på Taket, glidandes genom Nazi-Tyskland letandes febrilt efter lillebror som har försvunnit bland de elaka skolkamraternas kvarter.
• Sen kan vi alla ana att Mästerdetektiven Blomkvist levde farligt i Berlin den 20 juli år 1944!

Ett litet taskigt exempel på hur Emils tid i Vietnam skulle kunna se ut, inget tigerblod inkluderat!

Den explosiva excentrikern Michael Bay är alltid ett hett ämne i Hollywood även ifall ingen vill medge det. Under sommaren har han inte bara dragit in ofantligt med pengar på talande robotar utan har även blivit föremålet för Youtube-användares fantasi när filmskaparens tekniker har applicerats på oväntade genres. Resultaten har varit varierade och först nu verkar någon ha förstått vad vi verkligen behövde - en film från Bay i Christopher Nolans tonart.

Om vi kan bortse från den något obekväma titeln Interstellar-mageddon så är Matthew Hartman tolkning av det patriotiska hommaget Armageddon fullkomligt lyckad. Den lättsmälta popcorn-romantiken är som bortblåsta när Aerosmith ersätts av Interstellars storslagna stråkar, så pass kraftfulla att du nästan kan höra ekot av Matthew McConaugheys djupa stämma. Ett tag var Bad Boys-regissörens historia om ett par oljeborrares rymdäventyr lite mer tolerabel - sen mindes jag Peter Stormare ryska accent och helt plötsligt var allt bara en dröm.

Denna gif är fortfarande sinnesbilden av min hemfärd från biografen i november.

Som en ung pojke var jag både fysiskt och psykiskt undernärd när det kom till spelkonsoler - eller ja fram tills jag var 11 i alla fall. Detta ledde hursomhelst till en oändlig fascination för de drömliknande arcadehallarna filmvärlden erbjöd. Av någon anledning kunde en 90-talist bli nostalgisk över filmscener som utspelade sig årtionden tidigare. Vad låg bakom det? Neonerna, retromusiken eller en ung och mer sexig än stenad Jeff Bridges? Svaret är svårt att finna men jag verkar i alla fall inte vara ensam i denna hopplösa kärlek för det en svunnen tid då 8bitar var mer förförande än spelmotorn i ett Playstation.

Huffington Post har nämligen plockat ihop en liten bukett av scener som blomstrar ut i en fantastisk kärlekshyllningen. Denna nedanstående supercut sträcker sig från 1974 till 1994 med all fokus på spelmaskinernas magi. Tryck på play och låt enkronorna falla till marken medan pilotbrillorna sakta glider nerför näsan i äkta Marty McFly-manér. 

Det kan måhända vara svårt att ta in men det fanns en tid då stjärnglansen inte omgav kända skådespelares likt en skinande aura. För tro det eller ej men en gång i tiden var en del av skådespelarna i videon nedan inte Hollywood mest eftertraktade namn; utan arbetslösa knegare redo att ta vilket skitjobb som helst, likt oss! Kanske är det just därför vi älskar att konsumera gamla reklamer med skådespelare likt Paul Rudd, Tina Fey och Morgan Freeman; de blir helt enkelt lättare att relatera till, speciellt när de suger i sig en cigarett med den där smooth, strong taste of Black & Long.

Tack vare de virala finsmakarna World Wide Interweb kan vi nu verkligen förstå hur namn likt Bryan Cranston har vunnit fem Emmys, för han lyckas verkligen sälja in både munskölj och salva mot hemorrojder - det finns bara någonting äkta i hans mångsidighet! För att inte ens tala om Keanu Reeves, hans skådespelarinsats var redan här fantatiskt blek men ack så älskvärd.

Vem hade anat att det skulle krävas en låt av Loose Meat för att väcka lite medvetenhet? Kan inte påstå att jag förväntade mig det i alla fall. Vi talar här hursomhelst om termen Women In Refrigerators som beskriver hur kvinnor i film oftast blir satta i obehagliga situationer för att ge sina manliga motparter ett syfte. Kvinnan i nöd är ett gammalt trick med en lång historia i action/äventyr genren och som fler än superhjältar likt Superman gör sig skyldig till.

En Youtube-användare har nu valt att belysa detta fenomen med en smått sarkastisk ton och Loose Meats låt Women In Refrigerators. Med klipp från en rad filmer blir resultatet i sin komik även väldigt obehagligt. Vi ser här bland annat klipp från James Bond, passande nog då patriarkatet ändå är lite av sociologiska begreppens Goldfinger. Kort sagt är detta en kliché fler filmskapare borde jobba mot så ta anteckningar Zac Snyder.

Ni kan se videon nedan och klicka gärna vidare till Youtube för en lista över hur det slutade för de kvinnliga karaktärerna inblandade - en ledtråd: inte bra.