I detta nu håller polisen på att vräka rumänska EU-migranter från ett läger i Helenelund. Två skjul har redan demolerats -- resten kommer att försvinna under dagen. De cirka hundra personerna som bodde i lägret packar ihop sina saker och lämnar långsamt platsen.

De erbjuds bussbiljetter tillbaka till Rumänien.

Demonstranterna som samlades tidigt imorse för att skydda boendena avlägsnas från platsen av polisen och förs bort i bil. Några är kvar i skjulen, håller ut. Hoppas.

Vi måste erkänna detta: hur romska EU-migranter behandlas i det här landet är oacceptabelt. Och det säger någonting om hur vi värderar romer, hur romer värderas i Europa, att den här frågan inte lyfts tillräckligt inom politiken.

Vi har en historia av rasism mot romer i det här landet. Så enkelt är det. Och vi vet, vi påminns ständigt om att den lever kvar. (Romregistret, diskrimineringen, våldet.) Den lever också kvar i blicken på tiggeriet på stan, recensionerna man hör i tunnelbanan när en person med papperskopp som bössa går förbi. "Den ser ju inte så fattig ut", "Varför tigger man i tunnelbanan sådär?", "Det är synd att de inte skaffar jobb och lär sig språket."

Och så det där uppenbara föraktet för fattigdomen, att tvingas se på fattigdomen, att veta att den är här i Sverige och inte därborta.

"Det är svårt att inte gripas som människa av den här spartanska miljön de lever i," säger kronofogden i Aftonbladets livesändning från Helenelund.

Det är svårt att inte gripas som människa.

Ja, men okej. Då ger vi dem bättre boenden. Om vi blir så "gripna". Om vi tycker att det är så "tragiskt". Då ger vi även EU-migranter utan försäkring rätt till gratis vård. Och så slutar vi avhysa dem, vända oss bort, kränka dem, för att vi inte vill ha dem i vårt fiiiina lilla puttenutt-Sverige. För det här är inte värdigt.

Ursäkta mig medan jag återgår till att skrika tyst in i en kudde.