Allt med den här lilla kortfilmen är i teorin helt perfekt. Lena Dunham har skrivit manus, Spike Jonze regisserar, Avicii gör musik och Michael Shannon är skitkul i rollen som Avicii, Vanessa Hudgens hamnar i fight och dessutom finns en konstig metanivå i hela berättelsen. Allt borde vara perfekt. Alla beståndsdelar rakt in i min vedbod. Men när man inser att kortfilmen är producerad för Youtube Music Awards och dessutom innehåller ett pantomimögonblick försvinner precis allt som är bra. Det känns corporate. Som att allt bara är tillrättalagt för att landa i min vedbod. Som ett företagsgig. Jag hoppas alla fick bra betalt. 

Detta är en recap på gårdagens avsnitt av »Girls«. Den innehåller massa spoilers.

Så avsnitt fyra börjar med att Hannah bråkar med Elijah inför hans flytt för att han låg med Marnie (de bråkar mest om huruvida Hannah bör dra sin vagina mot en stol eller ej men whatever). Följt av att Hannah bjuder in Marnie på pad thai med hennes ex och spelar förvånad för att hon över huvudtaget kommer.

Det var ett galet sneaky move men please, så lätt att genomskåda? Speciellt efter att Hannah drog upp Elijahs buttpluggande enkom för att styra samtalet mot Marnies klavertramp.

MEN. Hannah har fan rätt att dela ut lite skit. Även ifall det eskalerade till att Charlies nya tjej drog igång sin emotional abuse mot Marnie och att Charlie stack efter henne när hon gick. Det där kommer aldrig bli bra och bara sluta i att Marnie mår ännu sämre och ligger hemma och tittar på dockan hos Booth ännu mer (yay!).

Det var nog bra för Hannah tror jag. Att hon inte behövde utkräva hämnden själv men samtidigt fick veta att Marnie mår lite piss. För ärligt, varken Marnie eller Elijah förtjänar utstå Hannahs ilska egentligen. 

Den handlar liksom mest om en rätt tråkig fåfänga om att vara Elijahs sista. Jag tror det i alla fall. Det kändes så när Hannah tog Marnie i försvar och kallade Charlie en jävla tönt (vilket han är).

Det ska även sägas att ”nothing bundt trouble?” var den mest subtila ordvitsen sen Shakespeare skojade till det om solen/sonen av York.

Annars handlade nästan allt om Jessa och Britten och deras middag med Brittens föräldrar.

Det var skittråkigt. Mest för att hela Jessas och Brittens relation känns så menlös. Man har bara längtat på att de ska be varandra dra åt helvete och när det väl händer är det mest som en behaglig utandning.

Jag antar att hela det melodramatiska bråket skulle vara lite hysteriskt småroligt. Men allt snack från Britten om horor och Buddha och pengar gjorde att hela grälet mest kändes som en bortklippt scen ur den där filmen med Lindsay Lohan och den dålige Richard Burton-imitatören.

Nåja, det var i alla fall rätt fint när Shoshanna och Ray satt på perrongen. Han kom ut som loser och hon berättade att hon var kär i honom. Det var det överlägset intimaste ögonblicket hela säsongen och rymde så mycket känlsor där mellan två tunnelbanor.

Jag har nog aldrig gillat Shoshanna lika mycket som där och då.