Jag älskade »Gravity«. Eller, jag älskade att se människor flyta runt ensamma i rymden och övertydligt understryka hur skört allt är. Där fanns ett betraktande som kändes mänskligt på ett mer intimt vis än Hollywood lyckats uppbåda på många år. Sen hade »Gravity« två hundra andra ansträngda metaforer som staplades på varandra i ett manus anpassat för att få människor som till vardags stimuleras av mobilfilmer på ekorrar i »Mitt i naturen« att häpna. I den här lilla videon om inspelningen av filmen understryks allt det. Att jorden visas för att påminna om människans öde som sammanlänkad varelse etc. Däremot är det fortfarande lite hisnande att se hur en människa som skakas, fastspänd i en stålbur med en robotkamera viftandes framför sig i slutändan blir en film som får en att kippa efter andan. Som gör att det kittlar lika mycket i maggropen som det rycker till i lillhjärnan och hjärtats kranskärl. Cudos Sandra Bullock.
Spoilerkänsliga tittare varnas.
