Äntligen, någon har lyckats fånga den bottenlösa ångest vi alla är glada att slippa. Moyes-ångesten.

Överlägsna vinnare förra säsongen, sjua i ligan just nu. Idag spelade Manchester United 0-3 hemma mot Liverpool. Jag vänder bort blicken för att slippa se hans blanka ögon titta tillbaka genom rutan. Ingen lön i världen gör det värt att vara huvudperson i Edvard Munchs konstverk Skriet.

Hoppas att ni liksom jag avnjöt ligacups-semin mellan Manchester United och Sunderland igår, annars missade ni en fantastiskt underhållande straffläggning som jag snart ska bjussa er på. Egentligen tycker jag ofta att straffar är något helt fruktansvärt att genomlida, men om man inte är så väldigt emotionellt inblandad själv så är det verkligen ren och skär brutal underhållning. Jag kräver dock att ni värmer upp med en av mina favorita straffläggningar någonsin, även om jag verkligen led med Bonucci. Här har ni Spanien-Italien i Confederations Cups semifinal i somras:

Inleda med en Panenka, inget konstigt med det. Sen en parad med overkligt bra straffar. Det var verkligen något magiskt över den där kvällen och vad vi fick se, kanske hängde några av er med mig i livebloggen jag hade för SVT.

Nåväl, jag inledde med de där gamla straffarna i kontrast till gårkvällens på annat vis underhållande straffläggning som skulle avgöra vilket lag som tog sig till ligacupsfinal på Wembley. Något Moyes chockerande svaga Manchester United VERKLIGEN behövde eftersom han bryts ner och åldras i ett rasande tempo rakt framför våra ögon. En final på Wembley skulle självklart betyda extremt mycket för Sunderland med, särskilt som man ju gått igenom så mycket kaos, några toppar men också många förnedrande dalar och draman. Det var mycket som stod på spel. Njut nu:

Jajemen, 3 av 10 straffar gick in och Sunderlands målvakt don Vito Mannone som di Canio köpte från Arsenal för en guldtia skapade ännu fler djupa fåror i Moyes nyss släta face.

Mata lille vän. Det är inte för sent att fly.

Det går tungt nu Moyes. Under elva år gjorde han allt för att hans älskade Everton skulle hamna över United i tabellen, nu har han äntligen lyckats. Genom att lämna klubben och gå till Manchester United. För första gången på 21 år vinner Everton mot Manchester United på Old Trafford, Moyes blir utbuad av de forna supportrarna i Everton, laget som ser strålande ut med nya tränaren Martinez.

Manchester United ligger, trots en match mer spelad än resten, lika långt från tabelltoppen som de är nära nedflyttningsplats. Idag, en förlust mot Newcastle på Old Trafford. Att alla, klubben, media, supportrarna, verkar ha kommit överrens före säsongen om att ha ordentligt med tålamod i övergångsfasen från Sir Alex till Moyes har varit både uppenbart och uttalat men... det har gått långt nu. Rykten om att van Persie lämnat in en transfer request, "You're getting sacked in the morning" sjungs på läktarna. Att det var svårt att föreställa sig fotbollen efter Fergie är en sak, men detta snabba förfall var mer än vad åtminstone jag väntat mig. Kommer David Moyes kunna vända det här innan den stora tålamodskvoten han fått tilldelad är slut?

Jag fnissar till men får lite ont i hjärtat. Jag känner ju igen det där mörkret i ögonen och rynkorna som börjar sprida sig i hans en gång strama face. Wengers ansikte knövlades ihop ordentligt före denna hittills fantastiska säsongen. Ibland verkar tålamod löna sig, kanske kanske kanske kan Arsenal få utdelning tillslut. Men, Arsenal har ju faktiskt inte missat Champions League en enda säsong, de har behållit stabiliteten men Wenger har mest fått kritik för pokalbristen. Fortsätter säsongen så här så spelar inte Moyes United i Champions League nästa säsong. I Manchester United-mått mätt är det riktigt allvarligt.