Det är första gången Sónar anordnas i Köpenhamn, inne i det blå Koncerthuset på Amager. En något mindre osympatisk byggnad än Waterfront i Stockholm, där det kändes som om någon stängt in tusen hipsters i en konferensanläggning.

Här är det färre hipsters, mer genomarbetad arkitektur, och betydligt mindre genusmedveten lineup än i Stockholm. Bokningarna är övervägande män, med namn som Jon Hopkins, Metronomy och Trentemøller som de större akterna.


 

Den danska trion Future 3 består av tre musiker vid ett mixerbord. Extremt nördig, men snygg och snäll electro på en av de nedre scenerna. Det är de som är de bästa, eftersom de består av kubformade rum med extremt högt i tak, där ljuset liksom studsar mot väggarna. Huvudakterna har istället bokats till ovanvåningens öppna planlösning, där stämningen är mindre intim och ljudet sämre. Men där finns barerna.
 

Courtesy är en av de coolare bokningarna, med sin kaxiga rymdtechno, med det är alltid lite vanskligt att boka dj:s till festivaler, särskilt tidigt under kvällen. Få dansar, många står och tittar på dj-setet som om det vore en vanligt konsert. Ändå är hon hundra gånger bättre än Metronomys ganska strömlinjeformade radioelectropop som plötsligt känns alldeles för tam i Sónarsammanhang, där publiken brukar vara väl inläst på de mer obskyra akterna.


 

Till slut är det tid för Jon Hopkins. Han har snygga visuals, med bland annat den skejtande killen från Open Eye Signal-videon, och är ett tekniskt underverk. Det gör att det faktiskt blir rätt kul att se honom spela, även om han låter aningen mer Ibiza än på skiva. Han spelar i exakt sextio minuter och verkar vara glad över uppståndelsen, trots att det står en manskör av fulla danskar och brölar under de få minuter han tvingas pausa på grund av teknikstrul.


 

Att det på grund av säkerhetsrestriktioner är obligatoriskt att hänga in både jacka och väska är först irriterande, men mot slutet av kvällen är det väldigt skönt att inte behöva trängas med ryggsäckar på konsertgolven. Hela arrangemanget känns väldigt strukturerat och städat, och att det utanför entrédörren luktar gräs och pølser är bara väldigt danskt.

/Sara Berg

För sista gången denna Sónar-resa tog vi oss ut till det stora nattområdet och rejvbunkrarna, där dagspassen gått åt och det äntligen var fullt redan tidigt. Vi pratade om hur vi sett så få slagsmål under hela Sónar, något ganska ovanligt för festivaler med så mycket fylla och ännu mer folk på en och samma plats. Det enda bråk vi sett var på gatan i Raval mellan en taxichaufför och en äldre, manlig turist som svingade stort en gång och missade. 

Om det inte beror på något slags fredsmedförande i själva musikinriktningen gissade vi att det måste vara för att det är en lyckad högre medelålder och att de allra flesta som tagit sig dit var mer intresserade av specifika akter (en kvinna från Amsterdam berättade för mig att hon egentligen åkt dit bara för att se Gesaffelstein) än att slösa tid på att försöka träffa någon annans kropp så hårt som möjligt. 

Och givetvis för att många kan vara trippade åt ett mer... mjukt håll! 

På dagen glänste t.ex. Dj Harvey och Neneh Cherry i festivalprogrammet, på kvällen var det motsvarande bl.a. Massive Attack, Four Tet, Lykke Li (som tydligen klarade sig bra trots det mest konventionellt bandbaserade upplägget!), Chic med Nile Rodgers och Laurel Halo, som spelade samtidigt som jag stod och funderade på om jag orkade ställa mig i kön till radiobilarna. Sörjer nu att jag inte gjorde det och att jag antagligen aldrig kommer gå på någon annan festival med samma smarta idé. 

Och till slut! Kollektivet som var en av de akter vi alla sett mest fram emot stod samlat på scen, Future Brown. De fyra i Future Brown producerar åt andra artister, spelar live och består av duon Nguzunguzu med Daniel Pineda och Asma Maroof, J-Cush och Fatima Al Qadiri. 

Jag är ju lite smått besatt av Asma Maroof - forna M.I.A.-dj bland annat - och Fatima al Qadiri, kan inte minnas att jag under ett helt dj-set stått vänd mot själva dj-spelandet förut. 

Som att det inte var nog att bara få se dem spela festivalens bästa musik, vara underbara och - jo - coola på så nära håll så bjöd de på att kramdansa ibland. Drömmer nog lite om att de två ska skapa en egen grej. De kanske inte spelade live under just det här en och en halv timme långa setet men allt de spelade var som den klubbmix du hoppas ska släppas när det kommer en bra låt, vare sig det var en perfekt klubbig mix på Rihannas "Where have you been" eller deras egenproducerade "Wanna Party" med Tink. 

Och ikväll hörni! Ikväll spelar Fatima al Qadiri på AKAs klubb på F12 i Stockholm. Var inte dum, gå dit. 

Vanligt förekommande på alla festivaler: skamlös peacocking!

Massive Attack hade smygbörjat spelningen vi ska på ikväll redan på torsdagens Sonar by Day och fredagens Sonar By Day hade bokningar som Hucci, Octo Octa, Throwing Snow och Theo Parrish som bjöd på att stå och dansa med ryggen vänd mot publiken. 

Technomannen Jon Hopkins spelade i den massiva bioliknande lokalen längst in i bunkerkomplexet och hade med sig visuals där vi fick se bland annat en blodig skater-Forrest Gump sparkade sig fram genom åkrar, öken och diverse parker. 

Vi åkte kort därefter mot Sonar by Night-området som med buss låg tio minuter bort. Vad används de här ytorna till annars egentligen? Vi hörde för olika mässor men det är svårt att tänka sig vad som kan behöva sju fotbollsstora utomhus och inomhus-lokaler. 

Vi hade skyndat oss för att inte missa något av Röyksopps och Robyns framträdande, antagligen bokat tidigare för att dra ut folk till området? Det pratades om att det inte skulle vara alls det tryck på spelningen som man kunde vänta sig hemma men bara någon halvtimme in i det två-tre timmar långa setet fanns redan tusentals personer där vid en av de största scenerna. Vi kommer aldrig att få stå så långt fram på en Robyn-spelning igen. 

Röyksopp började på delad ensamkvist, de två långhåriga norrmännen hade med sig The Knifes Karin Dreijer som efter lite kärnfamiljskritik och givna och lyckade Happy up here spelade mäktiga What else is there och This must be it, PLUS ensamrejv på scen. 

Så kom hon. I alternativ boxningsrock öppnade Robyn med Be mine. 

Ett par världsmästarshorts och superhjältestövlar har aldrig varit mer befogade eller burits av någon med mer pondus, vare sig separat eller ihop. 

Bäst: Allt. Sämst: Inget. Skoja. 

Robyn levererade sina mest välkända, älskade låtar som Indestructible, Call Your Girlfriend och Dancing on my own i om möjligt ännu starkare format, vare sig det var med större influenser av rock eller hårdare electro, och med With Every Heartbeat var det slutligen som att den överväldigande allsången och kollektiva känslan i rummet exploderade, när alla tänkte på just sina egna erfarenheter som för alltid kommer att vara sammanflätade med just den låten. 

Det gräts, kort sagt. 

Efter ett kort, falskt avslut kom de in på scen tillsammans. Robyn i en slags lysande silverpuppa på ryggen som tyvärr förde tankarna kort till Dannys lysmasksdräkt från Melodifestivalen och Röksyopparna i varsin Kanye-aktig blingmask, som resten av det stora bandet också hade dragit på sig.  

Till deras tidigare "The Girl and the robot" fick ena Röyksoppen agera robot i Daft Punk-aktig mask. 

Konfettiklimax till nya singeln Do it again och en av de mest energiska, egensinniga spelningar jag varit på var slut. 

Gesaffelstein-publiken. Något färre bara överkroppar jämfört med spelningen på Münchenbryggeriet nyligen. 

Och så Kaytranada, som spelade på samma scen där bland andra Todd Terje, Caribou och Martinez Brother sen spelade till sex-sju på morgonen. 

Ikväll: Massive Attack! Lykke Li! Nile Rodgers! Four Tet! FUTURE BROWN!

/Parisa Amiri

Love Lagerberg på Sónar 2013.

I vårt inför-Sónar-mys pratar vi lite med olika personer som vi på ett eller annat sätt förknippar med festivalen. Nu har turen kommit till Love Lagerberg, som är innästlad lite överallt när det kommer till klubb och musik.

Hur skulle du beskriva Sonar-festivalen?
– När den håller till i Barcelona så är det ganska hängigt, framförallt på Sónar By Day. Strosar runt, intresserar mig för någon genial installation i Sónar +D-programmet, fastnar där i två timmar. Har missat ett bra set på någon av scenerna i det mässhallskomplex som är Sónar By Day. svär för mig själv. Försöker ha samma slappa kroppshållning som spanjorerna i linnen som står framför SónarVillage-scenen och gungar i takt med något eftermiddags-disco-set. Förra året hade de en fett sockrig margarita i sådan där slushmaskin. Bra med det isiga när det är gassande sol. 

– När klockan blivit typ elva kanske det är middag innan Sónar By Night drar igång. I år är det massa bra spelningar som är tidigt på By Night så måste ta mig dit tidigt i år. Typ Massive Attack och Röyksopp & Robyn. Det hela huseras i ett ännu större mässhallskomplex. 100 000 pers tror jag, eller mer. Sjukt mäktigt i alla fall. Typ fem scener. Och radiobilar! Sen är klockan jättemycket men det blir kanske ändå någon efterfest på någon av alla inofficiella kalas som hålls runtom i stan. 

Kan man säga att du är en Sónar-veteran? Hur många besök blir det nu?
– Det är bara andra gången, förra året som Nöjesguiden-skribent (sweet!) och detta år för att jag tillsammans med Luger och Sónar Reykjavik ska arrangera Sónar Stockholm nästa år,13-14 feb! Men har varit ett stort fan av Sónar rent spirituellt sen jag frälstes av techno typ 2004.

Besökte du Sonars första stockholmsfestival? Lyckades de med Sonar-känslan?
– Ja, det var mega! Nästa är blir det dock dubbelt så stort på Waterfront. Fett va?

Vilka är dina favoriter av årets bokningar?
– Future Brown, Massive Attack, Machinedrum, Four Tet, Röyksopp & Robyn, Kaytranada, Tokimonsta, Octo Octa, Sinjin Hawke, missar Koreless pga sen flight, dammit. Och någon högtalarinstallation James Murphy ska göra.

Hur ser den genomsnittliga Sonar-besökaren ut?
– Ganska ordinär liksom, i dess mest positiva klang. Ganska obrytt utseende på ett avslappnat sätt. Själv ser jag ju ganska idiotisk ut: typ onödigt vita skor som bara är vita första dagen, efter det ölfärgade. Färgglad hipphetskjorta som är för varm för den inte andas pga plastmaterial eller nåt. Vita ben med shorts. Dvs dålig Sónarlook, men så blir det ju.

Vad betyder Sónar för den elektroniska musiken, för klubbarna, artisterna och bolagen?
– Det är en institution som inte kan överskattas. Med 21 år på nacken som fanbärare för kvalitativ elektronisk musik som utvecklats med konferensdelar, installationer, gränsöverskridande musik, mat och jag vet inte vad, kan man bara konstatera att alla andra elektroniska eller bra musikfestivaler har Sónar att tacka för hur man bygger en innehållsrik upplevelse som är så mycket mer än summan av alla artister som spelar. Barcelona blommar upp från sin bästa sida och många av artisterna försöker stanna hela helgen och festa istället för att åka vidare på turné, bra kvalitetstecken tänker jag. 

Bjud på några starka Sónar-minnen!
– Stod väldigt själv och skakade framför väldigt stora högtalare på en Leisure System-fest när, ehhh, tror det var Rustie, spelade. Det var så mycket bas. Väldigt lite folk också så inget kött som dämpade basen. Hela huset föll typ sönder. Det var någon sorts kärlek i det där. Vet inte varför jag minns det. Men i övrigt minns jag det softa hänget mkt, flyter runt mellan alla scenerna på festivalen och typ njuter/kliar sig i skägget av nöjdhet (obs har ingen skäggväxt typ).

Hur kan man sammanfatta bokningarna i år överlag, dominerar bokningar ur någon särskild genre eller från någon region?
– De lyckas alltid balansera upp allt bra. Det känns som att dessa parametrar tas i beaktning, varpå båda sidor ges plats i schemat: balla-ur-dansant/tänka-efter-klurigt, livekonserter/djs, väldigt-kända-artister/mindre-kända-artister, långsamt/snabbt, digitalt/analogt samt episkt/spralligt

Hur lyckas de generellt med mångfaldstänk?
– Inom ramen för vad festivalen utger sig för att vara: en festival för avancerad och elektronisk musik – extremt mycket mångfald.

– Vi ses i Barca! Och om inte så i Stockholm 13-14 feb 2015. Puss.

/Parisa Amiri

I helgen går elektroniska festivalen Sónar av stapeln på moderplatsen Barcelona. Vi finns på plats för att rapportera om all the rage – men redan nu, rusiga av längtan, bestämde vi oss för att kontakta ett gäng Sónar-relaterade profiler för att fråga om deras upplevelser och förväntningar. Först ut: Under Brons Johanna Schneider, som även var med och anordnade förra och första årets upplaga av Sónar Stockholm.

Hej Johanna! Vad betyder Sónar för den elektroniska musiken, för klubbarna, artisterna och bolagen?

– Varumärket Sónar är sjukt creddigt och något som många gärna har på sitt CV. Samtidigt som det känns som att Sónar är för den något bredare elektroniska musiken, och inte för dansmusik på samma sätt. Däremot så händer ju allt det ”off Sónar” – vilket jag antar med åren har blivit mer och mer en del av festivalen och helhetsupplevelsen?!

– Det förvandlar ju HELA Barca till en fest vilket typ alla vinner på. Klubbarna med mer smal musik är ju lika mycket dragplåster som själva festivalen, alltså de djs som är ännu mer underground får också skryta om att de spelar på ”Sónar”. 

Vilka är dina favoriter av årets bokningar?

– Det är så himla tråkigt och förutsägbart att jag är mest peppad på off-Sónar-grejerna lol! Men där är jag t ex sjukt peppad på en dagspicknick med massa rumänsk minimal. Rhadoo ska spela imorgon och på Nina Kraviz första egna fest på lördagen och ikväll ska jag till nåt ställe där Midland spelar. Men Richie Hawtin på nån skitstor scen på själva festivalen vill jag ju se… och kanske Paul Woolford, Mø, Recondite, Harald Björk och Robyn då!

Hur ska du klara av att t.ex. gå på Four Tet 04.15 på fredagsnatten?

– Jag är ju ett partyproffs, jag dricker spirulina – ja, jag har packat spirulina... pinigt – och sover tills det jag verkligen vill se börjar spela. 04.15 är fan ingenting. Jag proffsminglar ju på Under Bron till 05 varje helg och tar hand om våra bokningar. Det där är NEMAS PROBLEMAS! 

Du jobbade med första upplagan av Sonar Stockholm sist, vad fanns kvar av Barcelonas Sónar i den?

- Alltså typ hela konceptet. Allt bokades ihop med deras team och jag skötte PR tillsammans med team Barcelona osv. Det är sjukt mycket kring deras varumärke som tex konst, ljus osv som gör att de var väldigt noga med att deras ”vibb” finns kvar i alla städer de har festival i... även i Stockholm. Och de var ju supernöjda, så lite Sónar-vibes måste vi ju ha haft!

Vad ser du fram emot utöver bokningarna?

- SKATERBOYS!! Inga jävla longboards!! PLAYAN!! Har en ny bikini!!

Och, vem hoppas du se i publikhavet?

- Eh… skaterboys?

/Parisa Amiri

Sista dagen för mig. Åker hem lite tidigare än jag egentligen borde. Tar vid där jag slutade sist. Mary-Anne Hobbs spelade i solen. Det var ljuvligt men publiken fattade ingenting förens hon avslutade setet med dubreggae. Sedan inträffade trippelkrock på scenerna när AlunaGeorge, Darkstar och Krystal Klear spelade samtidigt på alla tre Sónar By Day-scener. AlunaGeorge lyste dock klarast med sin brittiska R&B-pop fastän spanjorerna verkade ha fastnat för Krystal Klears discoset. 

Den stora behållningen kom dock därefter. Lunices och Hudson Mohawkes gemensamma projekt TNGHT avslutade lördagens dagsaktiviteter. Publiken var uppenbart förväntansfulla när Hudson satte igång ett 10 minuter långt intro som inte riktigt ledde någonstans. Kändes lite som att ett Kanye West-ego talade genom Hudson som förra året blev signad som producent till rapparen. Sedan blev det mer självklart att båda medlemmarna i själva verket var tokpackade. Båda halsade ur grey goose-vodkaflaskor under spelningen och de hade uppenbara problem att hålla en jämn ljudnivå på DJ-mixern på scen. Ljuset som deras ljustekniker satt upp och mixade vägde dock upp ljudproblemen. Mixarna var tyvärr inte så tighta som TNGHT brukar göra, inte heller så som Lunice mixar i sina soloset. Antingen så ville de separera alla låtar och få det att verka mer som en konsert än ett DJ-set för och för att få mer applåder eller så var de bara fulla. I övrigt var det hur mäktigt som helst. 

En intressant sak att påpeka när det gäller Sónar är att alla artister som spelar verkar hysa en stor respekt för festivalen. Alla verkar tänka att det inte är en vanlig festivalspelning utan att de måste tänka till lite extra över hur de ska lägga upp sina spelningar kanske pga att festivalen har ett sådant respekterat rykte som den viktigaste för elektronisk musik. Många stora artister tackar ödmjukt för att de fått spela.

En annan intressant sak är att större delen av publiken inte verkar bry sig om musiken på Sónar By Day (Sónar By Night bjuder på fler crowd pleasers) . Majoriteten verkar bara vilja vara på en bra fest. Supa, knarka, dansa och hångla verkar vara ett motto för många. Men om jag varit en av dem så hade jag istället varit på off-Sónar-fester. Där är det mindre fokus på innehållet/spelningarna, mer knark, mer dans och billigare. Sónars dagsaktiviter är i mångt och mycket skräddarsydda för folk som är specifikt intresserade av musiken medan By Night bara känns som en jättestor fest tillgänglig för alla. Ändå tar den där lite nonchalanta känslan över på By Day. Visst finns det många nördar/hipsters som jag där men det är sällan det väger upp för en riktigt koncenterad känsla mer än när det är riktigt dansant musik.

Men kanske var det lokalerna som gjorde allt lite opersonligt. Sònars byte från en väldigt trång lokal för dagsaktiviteterna till ett tre gånger större mässhallsområde skapade en lite råare känsla av betong och tegel. Inget dåligt med det på en festival för elektronisk musik men den lokalen har kanske lite väl mycket gemensamt med dem som Sónar By Night utspelar sig i.

I övrigt: en festival i världsklass.

Tack för mig. Tja.

/Love Lagerberg

Hello. Jag (Love) kom ner till Barcelona igår (torsdag) för en av världens mest respekterade festivaler för elektronisk musik. Sónar är en utgångspunkt för många festivaler i genren och mycket av en mötesplats för "branschen". Festivalen sker numera på flera orter i världen som Tokyo, Reykavik, Sao Paulo osv och innefattar mer än musikartister även musikhacks, workshops, utställningar m.m. Bla bla bla. Festivalen i sig är uppdelad i "By Day" och "By Night" varav "By Day" i år har bytt plats till stora mässhallarna Fira Montjüic vid Plaza España. På den här nya platsen finns utrymme för hela publiken att se alla spelningar på alla scener samtidigt, vilket såklart ska premieras, fastän det ibland kändes lite glest på SónarDome och SónarHall-scenerna (två av tre scener) på SónarDay igår. 

Well well, jag landade ganska sent igår så jag missade en del bra som Gold Panda, Mykki Blanco och JESSE & Jimi Tenor men såg headlinespelningen med Lindstrom & Todd Terje och kände på den baleariska spanska mañanan. Fin uppsluppen stämning men inte så välfyllt som det förmodligen är på fredagen och lördagen. Sen blev det "off-Sónar", dvs alla fester som inte arrangeras av Sonar men som olika skivetiketter och klubbar passar på att arrangera i Barcelona under denna helg. Leisure System som gör en av de bästa klubbarna i Europa (framförallt Berlin) hade en mad line-up för kvällen med Rustie, JETS, Jacques Greene, Jon Hopkins, Mosca och Gerry Read m.fl.. Jag hann bara se slutet av Gerry Reads set (tror jag) och Mosca som överraskade med ett trapigt hiphopset snarare än den typen av brittisk bashouse han brukar spela. Kanske var det den dåliga uppslutningen på Carpa & Picnic i Poble Espanyol-området som gjorde att han bytte taktik, vad vet jag. P. Puzzle, som är med och arrar, hade hoppats på lite mer folk, sa han, men musiken var så tung att han verkade glad ändå.  Det märktes också på ljudet att det hade behövts lite kroppar som täckte upp för akustiken i den kupolliknande lokalen. Det är denna stiliga scen som är på bilden.

Sen tänkte jag gå på fest i samma område där Akufen och lite andra skulle skulle spela men jag gick vilse i gränderna och hittade en taxi som gick till lägenheten där jag övernattar istället. Men idag (fredag) händer massa bra grejer på festivalen och så är det bl.a. Innervisionsfest samt annat stuff.

/Love Lagerberg