tv-tips

The Jinx-avslutningen och nu då?

Amat Levin 17:52 30 Mar 2015

Jag såg klart The Jinx i helgen, HBO:s miniserie om arvtagaren och mångmiljonären Robert Durst, som misstänkts för tre separata mord men friats från samtliga. Och avslutningen var precis lika bra som förväntat. Alla måste se! Några tankar jag lämnades med:
 

OBS, NEDANFÖR FÖREKOMMER SPOILERS! LÄS INTE OM DU INTE HAR SETT SERIEN!

 

  • Jag undrar om Durst i själva verket ville åka fast? Finns flera tecken på det. Dels när han fick för sig att sno den där kycklingmackan (trots att han hade 500 dollar i fickan) som ledde till att han åkte fast för det tredje målet. Dels för att han visserligen verkade gaggig, men två gånger gjorde misstaget att bortse från att mikrofonen var på. Men framför allt för att han ens valde att göra den här dokumentären. Det är helt osannolikt att bli åtalad och friad från tre mord. Har man ”lyckats” med det, och dessutom inte behöver pengarna, är det enda rätta att bosätta sig på en strand nånstans och för resten av livet förundras över hur orättvis världen är.
    Att han ville få ut sin version av händelseförloppet eller rentav rentvå sitt namn är förvisso en anledning att ställa upp på dokumentären, men med tanke på hur misstänkt han rent objektivt ser ut att vara måste han ju förstått att det skulle få motsatt reaktion. För även om han inte avslöjat sig själv i slutet, skulle serien göra att fler människor kände till Durst än innan och att fler människor alltså (antagligen) trodde att han var skyldig.
     
  • Är inte alls kvalificerad att göra denna gissning, men jag upplevde stundtals Durst som schizofren. Speciellt i den sista scenen där att hans prat för sig själv låter som en dialog mellan två personer.
     
  • Trenden att dokumentärfilmsnubbar (ja, jag tycker det verkar vara mest snubbar, sue me!) sätter fokus på sig själva fortsätter med The Jinx-regissören Andrew Jerecki. Det var inte lika illa som i Gasland, men blev ändå uppriktigt enerverande i slutet. Det blev inte bättre av Jereckis bockskägg och ständiga öppna mun och smirk.





    Till hans försvar ska sägas att det, i sista avsnittet, var intressant att få en inblick i backstage-diskussionerna som fördes inför den nervösa sista intervjun.
     
  • Den yngre mannen som under alla dessa år suttit på den slutgiltiga pusselbiten i form av det andra brevet – undra om han upplever ångest för att inte ha delat med sig av detta tidigare, eller nån slags stolthet för att (sannolikt) ha fällt Durst? Eller ilska för att under så lång tid ha försvarat honom? Eller dåligt samvetet för att han nu ”förrådde” sin gamla sponsor?  Säkert en blandning av allt.
     
  • Ska bli väldigt intressant att följa det här fallet. Han bör inte komma undan denna gång, även om jag säkert hade sagt samma när han kom undan med att ha styckat en kropp. Det känns som att Dursts advokater kommer att fästa stor vikt vid att misskreditera dokumentären och peka på den lite för-bra-för-att-vara-sann-tajmingen i att Durst greps dagen innan sista avsnittet sändes.

 

0 Kommentera Läs mer

De 21 bästa Chappelle’s Show-klippen #1

Amat Levin 15:42 26 Nov 2010

Det är dags att den här jävla säcken knyts ihop. Men först ett sammandrag:

21. When Keeping It Real Goes Wrong – Vernon

1. Charlie Murphy’s True Hollywood Stories – Rick James

He used to call me Darkness. He calls me and my brother Darkness. See, this was long before Wesley Snipes. Back then we were the blackest niggas on the planet, according to Rick James.

Japp, den mest uttjatade sketchen ÄR också den överlägset bästa. Här sammanfogas allt det man gillar med Chappelle’s Show, samhällskommentarerna (ingen slump att de drog upp Rick James samtidigt som Britney och Amy Winehouse spårade), manusskrivandet och karaktärerna, till en oemotståndlig kombination som jag fortfarande skrattar åt sju år senare.

Tydligen föddes denna sketch när Charlie Murphy berättade rövarhistorier från åttiotalet. Han och Eddie Murphy hängde med Rick James och det var ett förhållande som kantades av droger, kvinnor och ett förstörande av soffor.

Så varför just Rick James? Well, han var brorson till Melvin Franklin från The Temptations och räddade i stort sett Motown när skivbolaget gick åt helvete i slutet av sjuttiotalet. Han gav oss funk-klassiker som Super Freak, Ghetto Life, Cold Blooded, Mr. Policeman och Give It To Me Baby, han gjorde marijuanainspererad soul och han sjöng pre-R.Kelly-låten 17 (gissa vad den handlar om). Han kunde även, när han var på humör, demonstrera en röst som få män kunde slå. Men mest av allt var han en knarkälskande kvinnokarl med en fetisch för oförlåtliga frisyrer och oförglömliga outfits. En snabb bildgoogling genererar följande:


Dave Chappelle valde alltså en tacksam person att göra en parodi på. Men sketchens mest värdefulla medarbetare är så klart Charlie Murphy som på sedvanligt sätt bjuder på ett engagerande och passionerat berättande. Och Chappelles Rick James-porträtt blev så populärt att kläder med citat trycktes och han gästade på hiphopalbum.

Seriöst, folks vokabulär är fortfarande påverkad av det här klippet. I en intervju berättar Chappelles samarbetspartner Neal Brennan om förvåningen som uppstod när folk började använda ”I’m Rick James, bitch!” som ett sätt att säga ”fan, vad bra jag är”. Klarade du tentan? I’m Rick James, bitch! Fick du ett förstahandskontrakt? I’m Rick James, bitch! Haffade du den där bruden/snubben? Ja, ni fattar. Det gick så långt att Chappelle själv klev av scener när han körde sin stå-upp för att folk inte kunde sluta skrika citat från Rick James-sketchen.

Så mer än något annat klipp är Charlie Murphy’s True Hollywood Stories med Rick James förknippat med Chappelle’s Show. På gott och ont har den definierat programmet.

BONUS: Vanligtvis keffa Mad Tv gjorde en rätt rolig parodi på Eddie och Ricks musikpartnerskap. Mest för att Aries Spears står för en läskigt lik Eddie Murphy-impression.

3 Visa kommentarer (3) Läs mer

Amat Levin

Amat Levin är en 28-årig journalist och är före detta chefredaktör och ansvarig utgivare på Nöjesguiden. Denna blogg är numera inaktiv, men han kan höras på The Power Meeting Podcast.
 
Best of Amat:

Intervjuer

Seinabo Sey sprider sina vingar

Den anonyma världsmästaren

Nöjesguiden <3 Alexandra Pascalidou

Linda Pira: Matriarken levererar

George Scott har funnit ro

Kung Abidaz mot alla

Lilla Namo tar över i egen takt

Mack Beats står i centrum

Stor lever drömmen

Rikard "Skizz" Bizzi har hittat hem

Petter börjar om

Kendrick Lamar är hiphopens framtida kung

RZA fortsätter expandera

Reportage

Krogpersonalen avslöjar

Nybörjarens guide till Illuminati

Var ska vi bo?

När sex gör ont

Den tysta cannabisdebatten

Blogginlägg

7 ledtrådar som förklarar Robin Thickes sliskighet

"Jag är färgblind!" Grattis – eller?"

Rasism och En oväntad vänskap

Om svartingar, fotboll och varför man inte behöver krångla till det

En studie i dålig smak

De 21 bästa Chappelle’s Show-klippen

Hiphopens 10 bästa ”uh”

Neger eller choklad?

Nöjesguidens kommentarsfält just nu

Om reklam och omöjliga kroppsideal

Naturens största douchebag

8 anledningar till att älska apor

Påminn mig att aldrig skaffa hund

Ett besök i könsrollernas högborg

Amy, Amy, Amy

Om #stopkony och retweetandet

Är världen redo för en svart James Bond?

2012 års 50 bästa låtar

"Om du blir för full får du räkna med att bli våldtagen"

Amat når du direkt på amat.levin@nojesguiden.se

Sugen på att RSS:a Amats blogg? Klicka här.

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla