Häromveckan släppte SVT trailern till höstens dramaserie Juicebaren. Men de kunde lika gärna släppt en bomb, eller en ljudlig fis, beroende på vilket som är värst.
Som SVT själva beskriver är Juicebaren “en berättelse om Stockholms innerstad och människorna där. Om att ha och inte ha. Om att vara fast och på väg. Om ålder, ungdom, krav och även om kärlek.” Vreden drabbade internet omedelbart. En jävla juicebar?! I Stockholms jävla innerstad?! I bakgrunden hördes skramlet av högafflar.
För att förstå den orimliga reaktionen måste du också förstå att vi lever i en tid som ropar hej långt före den hoppat över trailer-ån. I fjol fattade sociala medier eld när den larviga Boys-trailern trillade ut på nätet. I våras fick youtubaren Angry Video Game Nerd en stroke efter att ha sett den mediokra Ghostbusters-trailern, vartefter han svor dyrt och heligt att han aldrig i helvetsjävlar någonsin skulle hittas död framför den jävla filmen. Och när Warner Bros släppte en Suicide Squad-trailer som inte alls rimmade med filmens tonalitet drog studion i världens samlade nödbromsar. Som en omedelbar konsekvens av vårt trailersamhälle klipptes filmen om för att bättre matcha den prepubertala trailern.
Att SVT-serien Juicebaren trycker på varenda nerv som någonsin existerat har gett internet ännu en härdsmälta. Stockholms innerstad har aldrig varit lika överexponerad som den är nu, lokaljournalistiken sviker och riksmedia förmår inte täcka något söder om Söder. Dessutom har Joe & The Douches vedervärdiga “varumärkesvideor” där spännisar häller upp juice på spexiga sätt gjort kombinationen juice + killar till det största hotet mot vår civilisation sedan IS och Donald Trump.
Men ändå. Vad sägs om att inte få en systemkollaps i hjärnan varje gång en halvhjärtad trailer pytsas ut? Om vi lärt oss något av Boys så är det att trailern inte alltid representerar resultatet. Att flippa fullständigt till följd av att ha sett en minutlång trailer av en tv-serie är lite som att skriva en sanningssägande artikelkommentar efter att ha läst rubriken till en nyhet men inte orkat sig igenom artikeln. För vad skiljer egentligen trailerhatarna från Aftonbladets “toppkommentatorer”? Nej, det är ingen retorisk fråga. Jag har ingen aning.
Läs även: "7 oprovocerade sångnummer vi minns".
