SVT:s nya dramedy Boys lånar lite från HBO:s Girls.
Jag vill tala om hur de inre monologerna gör comeback i Mr Robot och Narcos. Jag vill skriva om hur Andy Dalys livsrecensioner i Review träffar magen genom hjärtat. Men du förstår lika väl som jag att jag inte kan göra det. TV-samtalet som vi känner till det kommer från och med nu och för all framtid att delas in i en ny tidslinje: “före och efter SVT:s Boys-trailer”.
I en viktig scen som ska definiera huvudkaraktären Victors motivation och väsen låter dialogen så här:
– Jag vill göra nåt som känns meningsfullt för mig.
– Vadå, vad ska du göra?
– Musik. Det är min grej.
– Vem har du tänkt att bli? Mick Jagger, eller?
– Nej. Jag har tänkt bli mig själv.
Det här är Boys förlösande ögonblick. Det här är Boys “You can’t handle the truth”-moment. Det här är Boys “I’m the king of the world”-scen.
Nu tänker du förmodligen att Boys är ett Girls fast med boys. Att pitchmötet gick till exakt så här:
– Föreställ er Girls…*svepande handrörelse* ... fast med killar.
*ihållande tystnad*
– Du talar om ett Girls utan Lena Dunham, utan New York och utan HBO:s fingertoppskänsla? Jag gillar det!
Men i en intervju med Edit berättar seriens skapare Olof Leth att han fick idén redan vid 19 års ålder, och att intentionen med Boys har varit att dekonstruera mansrollen som vi känner till den. För även män mår dåligt av att leva i ett patri… Vänta lite. Fick han idén när han var 19? När fick någon – någonsin – en idé vid 19 års ålder som hen vid 30 års ålder tänker att hen borde ta tag i?
I ett samtal med Kulturnytt säger Leth att han “vill visa sanningen”. Och sanningen är inte alltid vacker. Ibland är sanningen att vi alla lider under tyngden av våra egna ok. Se bara på Nour El-Refai som måste hålla på och multitaska hela dagen för att hon ska till Berlin.
Det går förstås inte att recensera en tv-serie utifrån dess trailer. Bakom de imbecilla replikerna om att hitta sig själv och multitaska kanske det finns en självmedveten kärna som inte syns i en omotiverat lång trailer. Lite som Dunhams fras “I think that I may be the voice of my generation – or at least a voice of a generation”.
Däremot är jag så trött på att diskutera mansrollen. Särskilt när “diskutera mansrollen” är en akademisk omskrivning av “men killar, då?”. Om Ruben Östlund inte hade blivit så apatisk efter att ha sett Boys-trailern så hade han förmodligen ringt och bett om att få sitt kärnämne tillbaka.
Läs även: "Jag älskar ögonblicket när allt skiter sig".
