Usama är död. Jag visste inte det innan, men nu visade det sig att det har varit viktigt för mig att han lever. När jag läste imorse att han blivit skjuten i sitt mansion blev jag väldigt sorgsen. En epok har gått i graven. När jag och Staffan flög hit, till London, i torsdags pratade vi om Bin Laden och jag sa att Usama kommer nog aldrig dö. Honom kommer dom aldrig hitta. Och nu när dom då till sist hittade honom känner jag mig snopen. Usama skulle leva för alltid! Han var ingen person längre, han var en ikon. En ikon för 00-talet. För mig hade han blivit precis som Cher eller Elton John - ett fenomen som aldrig kommer att dö.
Och hur alla reagerar sedan på hans död. Människan kan verkligen vara en osmaklig art. Hela internet firar, kanske förståeligt, men hur dom gör det. Bekanta till mig på Facebook har idag uppdaterat sin statusrader med hätska och agressvia utrop om hur lyckliga dom är över terroristens död. Visst är det alltid skönt när en förtryckare tillsist åker dit, men kom igen. Han är jättedöd nu. Låt honom vara. Some dude in a cave liksom.
Ja ja. Usama är död. Nu måste jag se över mitt liv. Tiderna förändras.
