Tänkte precis skriva "Så var det måndag IGEN, hur är det möjligt?" men då greps jag av akutdödsångest och tänkte på den dagen då det aldrig kommer vara en måndag igen.
Jag sitter på Café Sodom, här är helt tomt, har äntligen lämnat in min litteraturtenta. Och börjat läsa in för nästa. Det sitter en tjej och skypear här. Jag tycker inte om det alls. Hon talar in i sin dator, skrattar ut i luften. Privat är vad det känns, alldeles för privat. Skratt rakt ut i luften framför en dator är något man ska sköta i sovrummet tycker jag.
