Jag gillar London mer än Paris tror jag. Det är svårt att säga, för jag upplevde så mycket under mitt liv i Paris att det känns som den staden är ett helt universum. Och London, ja, där har jag ju bara varit nu. I fem dagar med den jag tycker allra mest om i hela världen - min syrra Helle.
Men, min direkta känsla av London är att det bubblar. Du går på stan och du ser saker hända. Klubbarna och barerna är smutsiga på ett sätt dom inte är i Paris. Helles roomie tyckte att människorna i East London var blasé och selektiva. Haha! Då har han inte varit ute i Paris. Missförstå mig inte, jag älskade att vara ute i Paris. Och jag älskade dom jag var med och, frankly, dom allra flesta avgudade mig. Det var som om vi var två älskande som tillsist möttes, för energin jag lyckades uppbringa i den staden har jag aldrig funnit igen och hur den staden öppnade sig för mig, och släppte in mig i dom mest märkliga och fantastiska sammanhang, kommer jag alltid att förundras över.
Fast London, alltså. I Paris fanns det en sak du hörde, återkommande under varje kväll, och det var "I fucking hate Paris." Det behövde nödvändigtvis inte betyda något, och väldigt sällan sades det med passion men likväl - I fucking hate Paris. I London kändes det precis tvärtom. Varenda gata vi gick på, i parken där vi låg och sov bort sista spåren av våran fylla, mellan matstånden, med huvudena nerstuckna i en korg fylld av mögliga tunikor från femtiotalet - överallt kändes det som människor var ganska nöjda med var dom var. Som om London var platsen dom verkligen aktivt hade valt för att iscensätta sina liv.
Dessutom kändes det ungt på ett sätt som jag aldrig tyckte Paris gjorde. I Paris har dom en sådan tung kulturhistoria att bära. Dom behöver inget ungt, inget underground, inget smutsigt, horigt, skitigt, sexigt. Paris har redan gjort sitt, Paris har Voltaire och Sartre och Beauvoir och sina gravar där under jorden, vad dom nu heter. Hemingway och Kerouac och Orwell - alla har varit här och skrivit här och bott här och levt här. Paris behöver inte vara unga. Men i London, där... London behöver kanske inte heller vara unga, men London vill vara det. London vill bubbla, för det är vad London är bäst på.
Sen fredagnatt, eller kanske egentligen lördagmorgon, låg jag och Helle i en stor säng på en strippklubb som för kvällen var lokal åt en klubb med Gipsy Wedding-tema. Sängerna var breda, med himmel över sig och tunga draperi. Golvet var täckt av sand och på en av klubbens tre våningar stod det en stor leksaksbil som stripporna brukade tvätta när det var vanlig fredag. Fast det här var inte en vanlig fredag, stripporna var någon annanstans och dj:n spelade musik som gjorde oss svettiga och glada. Med fötterna på stora kuddar och sand mellan fingrarna låg vi och glodde på hundra unga män och kvinnor som aldrig sagt I fucking hate London utan som bara ville en sak och det var fan att festa tills dom dog.
