E. En riktigt bra text beskriver dofter, sa en svensklärare till mig i gymnasiet. Redan då rökte jag tjugo cigaretter om dagen och kunde inte känna dofter särskilt bra. Det är ännu värre nu. Allting luktar fimp. Min mun luktar fimp, min jacka luktar fimp, öppnar jag dörren till min lägenhet möts jag av en vägg av fimpade cigaretter, jag vadar i aska och cigarettstumpar, hittar dem i koppar och glas, och en gång när jag låg i badet kom det en liten fimp guppande förbi mig. Vi var på Brogatan och käkade, några jag känner och jag. Tjejen som satt på stolen bredvid mig var av den sorten jag är allra mest rädd för, liten och söt med korta ben och högskolepoäng. Usch vad det luktar fisk, gnällde hon hela tiden. Ingen förstod var lukten kom ifrån och vi letade och letade, bad servisen att bära ut våra tallrikar och luktade i våra glas. Jag böjde mig ner på marken för att plocka upp en tändare och när jag hade huvudet mellan benen kände jag den unkna doften av fisk slå emot mig. Det är mitt skrev som luktar, erkände jag. Hon försökte låtsas att hon trodde att jag skämtade men när hon druckit upp sitt vin bytte hon plats. Andra dofter jag känner förutom fimp och min insida:
– Systembolag, för pappa luktar så.
– Hund, för det luktade en kompis till mamma som brukade ta med mig ut i skogen när jag var barn och spela in vad jag sa på en bandspelare.
– Gin, för då är det fest
