Nu är Boosie ute ur finkan efter fyra år. Det är en lång historia med mycket drama och mycket oklarheter. Å ena sidan så har han blivit åtalad (och friad) för att ha anlitat en hitman för att utföra ett mord. Å andra sidan påstår Boosies camp att han är helt oskyldig och att han har straffats orimligt hårt för ett brott (innehav) som vanligtvis inte ens leder till fängelse, de menar att Lousianas rättsystem och polisväsende har satt dit honom som en markering mot den värld han representerar. Låttexter och dvd-material har använts i bevisföringen.
Vad som egentligen hänt är såklart svårt att avgöra härifrån. Det vi garanterat vet är att Boosie är en enormt uppskattad musiker i södra USA. Och av mig!
Fy fan vad alla har längtat. Gör en snabb #boosie sökning i ditt sociala medium of choice så får du se.
Nu ser vi fram emot fantastisk musik. Förväntningarna är obeskrivligt höga. Och det har redan börjart. Boosies twitterkonto tweetade ut dessa två videos för en dryg timme sen, kolla bara på detta. Ride Home Freestyle 1 och 2. Det har redan börjat:
18 mars släpper VBDFR-favoriten Kevin Gates sitt nya mixtape By Any Means, och om jag ska vara helt ärlig så har jag varit lite orolig för hur fan det ska låta. Jag gillar inte första släppet Don't Know och jag tyckte att Amnesia med framlidne Doe B (R.I.P.) var sådär. Jag gillar verkligen inte när Kevin Gates är douchig alltså. Kevin ska vara lite ledsen, lite introspektiv, lite emo, rappa om löv som byter färg och att hans favvobok är The Notebook. Därför gillade jag nya låten Get Up On My Level mycket mer, den är visserligen inte superkänslosam men har det där allvaret som bara Kevin Gates kan få att låta soft. Min enda invänding är att han i början låter lite som French Montana, men jag glömmer det rätt snabbt när låten når andra versen.
(Jag skäms fortfarande ibland över att jag älskar Kevin Gates alltså... vissa av hans emogrejer som han säger hade jag aldrig accepterat om de kom ur tex en kanadensisk före detta barnskådis mun, men hey, sån är jag, I'm just being honest #honest)
Kevin har förresten blivit släppt från fängelset nu (typ väldigt nyss om jag fattat saken rätt?). Så himla skönt. Han åkte in i december för parole violation. Nu ser jag extremt mycket fram emot att min favvokänslokille ska ta över 2014! - Sanna
Allt ovan är skrivet av Sanna. Nu sitter Hugo och skriver. Vill ni se hur jag såg ut när jag läste det Sanna skrivit? Så här:
"ja ja, sanning bror, sanna jag håller med exakt" - sa jag högt till mig själv.
Fy fan vad fett att Kevin Gates är ute igen. Förra gången han satt inne tog det fan flera år innan jag hörde något nytt om honom. När han släppte sina tre extremt tunga mixtapes 2009 och jag fick upp öronen för honom fanns ingen info på internet. En kommentar (som jag aldrig hittat igen) på artikel på wordofsouth.com sa att han skulle sitta inlåst i 10 år. Jag fick fråga hans manager Dre massa gånger men han hade inga besked.
När jag nyss lyssnade på den nysläppta Get Up On My Level blev jag typ lika glad som jag blev när youtube-videon Kevin Gates 1st Time On Camera Since Being Released From A 2 1/2 Year Sentence dök upp sent 2011. För Get Up On My Level är exakt den typ av sång som gjorde att jag blev kär i Kevin Gates från början. Exakt det som gjorde att jag saknade honom förra gången. Det är exakt den där emo-grejen Sanna pratar om. Känslorna är så jävla greppbara, alltså det låter som att han har ingen spärr mellan det som händer i hjärtat och det som låter när han använder sin röst. Fysiskt greppbara som en mp3, inge jäkla strömmad spökskriven ledsamhetsmusik.
Det som för mig gör Kevin Gates till lite bättre än hela drösen av känslo-rappare är nog hans musikaliska arv. Alltså att han är från Baton Rouge. Det är lite svårt att bevisa det här för någon som inte har lyssnat på väldigt mycket Lil Boosie och väldigt mycket Max Minelli, så ni får lita på mig antar jag. Det verkar inte som att det accepteras i Baton Rouge att en sång inte ska vara en musikaliskt extremt bra sång bara för att ett allvarligt budskap ska fram. Ofta på vår planet produceras musiken till sånger med stark text med just texten i fokus, och det är fett antar jag. I Louisiana känns det som att de har en tradition av att snarare göra sångerna så musikaliskt starka som möjligt, och jag behöver det för att inte tappa fokus. Det gör det enklare för mig att ta del av texten, och att känna texten. Jag pratade lite om detta och Reds uppumpade RIP-sång häromdagen.
Det jag anser att Kevin Gates har en lång historia av att lyckas med är bygga på denna BR-tradition genom att även använda sin rösts tonlägen osv för att förmedla alla dessa känslor. Så emo. Röstläget plus själva orden är guld tillsammans. Och Get Up On My Level är ett typexempel. Andra goa exempel är t ex Find A Way med Max Minelli och Malachi och Looking For A Right. Båda är från den tid då Kevin Gates såg ut så här:
Nu är båda Boosie och Gates fria! Baton Rouge kommer vara så bra i år!
Trots att artistnamnet på Datpiff till albumet Da Future stod så här: Passion (She Money) var det först idag jag fattade att Passion från duon Double Trouble använder sig av de två namnen Passion och She Money (och ibland $he Money). Jag är även besviken på att ingen läsare heller upptäckt det! Det var nu över fyra månader sedan jag första gången (andra gången var här på NG) uppmanade er att titta på alla 156 filmklipp från Youtube-kontot Str8 Up Entertainment, ändå verkar ingen ha upptäckt detta namnbyte. Ingen har sagt något till mig i alla fall.
Eller så borde She Money kommunicerat detta bättre. T ex släppte hon sitt mixtape som Passion (She Money) flera veckor efter att hon som She Money (formerly Passion) gästat Lil Mooks (inte samma som Alabama-Lil Mook (ja det finns två Lil Mook och jag känner till båda)) våldsamma video till Go Down:
Nu när jag vet att She Money rappar både som She Money och Passion så har jag huromhelst upptäckt fler sånger hon rappar på. Så tummen upp-torsdag ändå!
Alltså jag tycker hon är extremt tung. Jag har lyssnat extra mycket på Killed The Club den här veckan av nån anledning, ni förutom när jag lyssnade på den extra mycket förra gången jag bloggade om henne. Det blir också extra tydligt hur fet hon är jämte andra rappare. Trots att hon rappar sönder Snug och Lil Juice hamnar hon dock av nån anledning sist i ordningen på Ima Do Me. Hennes vers är efter refrängen som börjar 02.37 här nedan. På U A Hater gästas She Money av de lite kapablare rapparna Kevin Gates-kompisen Percy Keith och den extremt Boosie-låtande personliga favoriten Mula Pugh. Sången låter extremt Baton Rouge och beatet låter således extremt Mouse On Tha Track-skapat. Här rappar dessutom She Money först.
Den andra medlemmen i Double Trouble är ju Red, och även om hon inte är riktigt lika tung som She Money så är det sjukt kul att se att min favoritproducent Mouse On Tha Track använt henne till att göra adlibs på den nya Thug Brothers-sången*. Även om det är lite synd att hon inte får en vers.
Red har dock en vers på sin egen sång Pop It For Scott, dock är det sista versen (varför??). Sången är en aningen ovanlig RIP-sång till rapparnas vän Scott där stämningen snarare är upppumpad och manar till dans än till tyst begrundande i fåtöljer, lite i samma anda som Meek Mills RIP-sång till den unga BR-rapparen Lil Snupe.
Al Kapone som gästar sången ovan är alltså inte samma Al Kapone som rappat i Memphis sen tidigt 1990-tal. Det skulle kunna vara Memphis Al Kapones son dock. Det finns säkert ännu fler Al Kapones som är varken BR- eller Memphis-Al Kapone.
Det finns ju faktiskt en liten chans att någon av er har lyssnat på dessa sånger i videosarna ovan och är intresserade av att få reda på mer om Red och She Money. Tur då att jag har letat fram denna preview till en dokumentär om Double Trouble, en dokumentär som kanske/kanske inte kommer att sändas på Str8 Jack Entertainments youtube-konto. Om den kommer alls. Ha det gött.
FREE BOOSIE FREE KEVIN GATES
Av: Hugo
*Lätt hänt kära läsare, att blanda ihop den samtida rapgruppen Thug Brothers från Baton Rouge med den legendariska Baton Rouge-gruppen Concentration Camps (som var för Boosie vad Digital Underground var för Tupac) tredje album ThugBrothas. Ni vet, skivan vars Swisha House screwed-version tog mig genom universitetet. De verkar inte ha nåt med varandra att göra.
Den 12 oktober skrev jag på min gamla blogg om Baton Rouge rappande ungdomar. Bland massa ord om bakgrunden till Baton Rouges sound skrev jag självklart om hur värdelöst duon Double Troubles namn är om en vill söka reda på deras musik på google. Det blir ju inte bättre av att gruppmedlemmarnas artistnamn är Red respektive Passion.
Den 29 oktober blev Passions debut-solotape Da Future tillgängligt för nedladdning på datpiff. Jag upptäckte det förstås inte förens för nån timme sen när jag såg att min vän Øyvind Holen bloggat lite om dem på jubel.fm. Så kan det gå om en väljer artistnamn med lite sämre sökbarhet, jag missade helt i tre månader att Passions tape fanns! Men det är inte så farligt, tre månader är inte en bedrövlig försening när det gäller att få tag på okända mixtapes från Baton Rouge.
Da Future visade sig vara precis vad jag hoppats att det skulle vara. Det låter exakt som jag vill. Beatsen är så där råa och studsiga och låter extremt Baton Rouge (vill du veta hur Baton Rouge låter behöver du nog läsa det där inlägget på min gamla blogg eller klicka runt på Baton Rouge-taggen här på bloggy). Det här är musik för oss som gillar opolerad musik och det här är musik för oss som inte tröttnat på Lousiana-dialekten ens efter flera år av True Blood. Säg hej om ni också tillhör gruppen: Vi som tittar på True Detectice + är glada för att Boosie snart slipper ur finkan.
Passions röst låter som Katie Got Bandz och Lil Boosie samtidigt. Eller snarare som Lil Trill än Boosie men det känns som en reach att förvänta sig att nån ska kunna förstå vad jag menar om jag jämför med den sjätte bästa rapparen från Trill Ent. Det är gnälligt som Katie och Boosie. Attityiden kommer från Katie, dialekten är som Boosies.
Rösten och hur rösten används är inte den enda likheten Passion har med Katie. Miljön de båda rapparna vuxit upp framstår som relativt lika i sin misär. Baton Rouge gator verkar vara våldstäta och fyllda med raserade drömmar, likt hur drill-scenen beskriver Chicagos gator. Ingen brist på vapen och droger, stor brist på trygghet och goda framtidsutsikter.
Double Trouble med vänner.
Om vi jämförde post-jigg-soundet och drill med varandra, inte bara Passion och Katie, så ligger likheterna också främst i rösterna. Rösterna bär på en kaxighet, en hänsynslöshet och en råhet som påminner om tidig drill. Men det finns även vissa likheter i beatsen. Precis som hur drill lånat från ett gladare Atlanta-sound och skruvat upp råheten rejält och helt struntat i snygg mastring har denna generation Baton Rouge-rappare lånat till sig äldre Baton Rouge-sound men bara tagit till sig de råaste elementen.
Skillnaden till drill är väl avsaknaden av hits och närvaron av en relativt levande och stark lokal scen. Chicagos scen under 00-talet hade, enligt mig, inget starkt unikt sound medan Baton Rouge var halvvägs till att ta över världen med Trill Ent innan det inte blev så. Men det är en annan historia som vi inte kommer gå in på nu.
Jag tror hursomhelst att den starka närvaron av äldre etablerade rappare och producenter i Baton Rounge kan både hjälpa och stjälpa ungdomarnas framfart, om vi tänker att framfart potentiellt skulle kunna leda till att soundet uppmärksammas över hela USA och världen likt drill. Ni fattar, de äldre visar hur studion funkar och så härmar de yngre de äldre lite för mycket, istället för att släppa fram sin kreativitet helt och hållet.
Det finns också en jätteliten risk att jag har förstört allt genom att ens göra den här jämförelsen.
Lyssna på Passions Da Future på datpiff och kolla på videon jag bäddat in mellan nåt textstycke ovan. Nedan kan ni se en kavalkad av unga Baton Rouge-rappare, sammanställd av dersa skivbolag Str8 Up Ent. Drill hör ni på P3 och sånt tror jag.
I december skrev jag här på NG om Baton Rouge-rapparen Pretty Honore och hennes grymma Pretty Slick. Jag är helt ärligt chockad över att det tog så här kort tid innan jag fick ny musik från henne, det brukar ju ta jättelång tid eller aldrig ens ske att ny musik kommer när det gäller okända artister som är bra men inte fantastiska! Ni kanske fattat nu att Pretty Honore alltså släppt ett projekt i Love, Pretty. Det finns på Soundcloud och ni kan streama/ladda ner det och spela det i era hörlurar eller hemma-AV-system när ni vill, on demand.
Jag tycker nog fortfarande att Pretty Slick är hennes bästa låt. Men den jag kände mest för var så klart Vice Versa. Ja hon har alltså rappat över Pastor Troys gamla dänga Vice Versa. När jag var en tonåring som gillade tonårsdjupa sånger var Vice Versa min favorit. Framförallt på slutet när never-heard-from-again-rapparen Peter The Deciple rappade jävligt djupt. Nostalgin bara av att höra beatet...
Det är inte bara nostalgin som gör att jag gillar Vice Versa dock, Pretty Honore låter nämligen bäst på södernbeats och hon är överlag mindre intressant på gamla souliga beats. Enligt mig alltså. Vad tycker ni? Lyssna på allting nedan.
Jag hörde April Showersrappa på Baton Rouge-rapparen Lee Banksmixtape (han behöver sin egen post nån dag) från förra året och jag har försökt ha ett öga öppet efter mer musik från henne sen dess. Fast att hon bara rappade i circa en sekund tyckte jag att det lät bra.
Jag vet inte hur dålig jag var på att googla då för jag missade uppenbarligen att hon hade en soundcloud. Visserligen används den mest till att RTa andras musik, men det fanns ju mer av henne i alla fall. Asså jag tycker verkligen om Baton Rouge-rap pga så rå och ofärdig ofta. Denna Ballin Like Jordan och freestylen under med Lee Banks och Young Sunny t ex.
Efter typ hundra år av Baton Rouge-rap-lyssnande var April Showers kanske den näst första kvinnliga rapparen därifrån jag hört (Boosies dotter räknas knappt pga för liten). Sen dess har jag hört några fler hursom, t ex Pretty Honore som jag skrivit om tidigare. Den gången skrev jag att jag gillade t ex denna freestyle session i videon här nedan. Om ni missade då, titta denna gång. Studda är fantastisk.
Mitten av december handlar alltid om att lyssna ikapp mig på de album och mixtapes som legat på min telefon helt orörda från sommaren framåt typ. Oftast handlar det om den musik som inte är så tidsberoende. Tidsberoendet beror dels på artisternas ambition med musiken, men det beror nästan främst på hur engagerad min omgivning är i musiken. Det hade varit helt sjukt för mig att vänta tills andra advent med att lyssna på Abidaz-albumet t ex, alla pratade ju om det när det kom. All Baton Rouge eller Dallas-rap jag lyssnar på är lite tvärtom, det spelar ingen som helst roll när under hösten jag lyssnar på Spitta eller Yung Nation. Kevin Gates och Beatking är nog undantagen som bekräftar...
Nu när jag betar igenom olika album upptäckte jag hursomhelst att jag nästan glömt bort Starlito och Don Trips Step Brothers 2, trots att den enda låt jag hört från skivan förändrade hela mitt humör första gången jag hörde den. Jag tittade på videon till Leash On Life så fort jag såg att den fanns när jag såg att Kevin Gates gästade. För även om jag gillar Nashvilles Starlito så har jag inte varit besatt av honom i snartfyra år, såsom jag har med Kevin Gates. Sanna och Petter har tjatat om Starlito så länge jag känt dom känns det som, för mig är han artisten som slår rekord i nedladdade-sen-slängda-innan-lyssnade-på-mixtapes. Jag har laddat ner alla Tenn-a-Keyan-tapes och sen slängt dem, jag vet inte hur det blev så men jag gav honom aldrig chansen.
Nu älskar jag honom så klart. Stepbrothers 2 har fått blandad kritik, framförallt i jämförelse med ettan. Jag älskar skivan. Starlito har exakt det där vemodiga och melankoliska inslaget som jag älskar, det där som en del södern-rappare har. En förmåga att vara ledsen på ett sätt som fungerar så sällan, samma egenskap som gör att jag och hela världen älskar Kevin Gates. Så jag är ju inte jätteledsen över ryktena om att Starlito och Kevin Gates kommer att spela in en skiva tillsammans. Det finns fler bevis än videon ovan på att de gör fantastisk musik tillsammans, här t ex.
I videon längst upp får vi höra Starlito och Memphis-rapparen Don Trip rappa om ett jävla skitliv, Kevin Gates sjunger en fantastisk refräng. Det är skådespelarinsatserna i videon som gör den extra gripande, vi får följa en ung killes helvetesvardag och vi får se hur han hanterar det.
Baton Rouge i Lousiana har för mig länge varit den musikscen som är bäst på att blanda ratchet-party-rap med vemodig gangster-rap. Två genrer jag har mina 10.000 timmars träning inom, jag borde va expert på något vid det här laget. Jag har en ambition att på den här bloggen försöka förklara vad som är så speciellt med just den scenen, jag har behövt ge utlopp för det rätt länge. Ett tydligt tecken på det är till exempel att jag inte kunde hålla mig från att skriva om Baton Rouge-rap några gånger ens på min gamla blogg fast än att Bayonnaise uttalat enbart skulle handla om rap från San Francisco-bukten och dess omnejd. Till exempel skrev jag för nåt år sen om hur mycket jag hoppades på att Kevin Gates skulle nå lite framgång efter sitt fängelsebesök (det har ju gått rätt bra!), och precis ett kort tag innan vi började blogga på NG så skrev jag om min relation till BR-rap och om BRs ungdomsscen.
Jag har alltså tänkt skriva mer om det här, men idag börjar vi med två relativt nya smakprov. Ovan hör ni min favoritproducent Mouse On The Track med Thug Brothers med den Mr Watson. Precis som alla hits av okändare grupper är låten de pushar som en hit (Mr Watson) egentligen några år gammal, men den officiella videon ni ser ovan är från i somras. Det här låter exakt som Baton Rouge-rap framvuxen ur jiggin-rappen som dominerade BR typ 2002-2008. Jiggin handlade enbart om att festa hög på ecstasy (ecstasy är en äldre form av molly, jag säger det igen så alla hänger med i referenserna: ecstasy är för pillertrillarvärlden vad mjöd är för ölvärlden). Skillnaden mot äldre jiggin är att det låter rätt uppdaterat, som om att Mouse använder bättre datorer typ. För att höra mer av genren kan ni t ex följa 3WayStreetRadio på Soundcloud. Jiggin är ju även en dans så klart, jag har inte fattat exakt hur den går till men det är nån blandning av detta:
Det andra smakprovet hör ni nedan. Det är den unge Spitta som rappar rakt och rått om livet, typ inga metaforer och knappt några glädjeämnen. Låten kommer från hans september-mixtape Fresh Out of Jail. Skivan består av klassik helt rimlig bruksrap, allt i samma dystra stämning. Allt påminner om Kevin Gates, allt påminner om Lil Boosie. Det låter väldigt mycket Baton Rouge. Lyssna på Trust Dat:
Av: Hugo
Vad blir det för rap
Vill du bara läsa texter, tips och rants från en i VBDFR-trion?
