Minns ni 2011? Ja tänk allt som kan hända på bara fyra år. Till exempel kan ett skejtande rapkollektiv från Los Angeles erövrar världen över en natt för att sedan sakta men säkert tyna bort tills de bara är dammet bland fantasyböckerna på biblioteket. Jag talar såklart om Odd Future — minns ni dem? Okej låt mig färska upp erat minne. Kring senaste decennieskiftet bildades gruppen led av Tyler, the Creator och skulle komma att bli kända för provocerande texter, punkliknande konserter, lite mer provocerande texter och faktumet att ingen visste var medlemmen Earl Sweatshirt befann sig — spoiler: en skola för ligister i Samoa.
För att göra en kort historia ännu kortare så hade helt plötsligt hawaiiskjorter blivit en trend igen och alla vita grabbar med behovet hade äntligen en plattform där de kunde slänga ur sig n-ordet. Odd Future var med andra ord en succé. Album, tv-serier, klädmärken — de hade allt, eller ja snarare Tyler vars produktiva hjärna låg bakom det mesta. Men nu fyra år senare verkar det nästan vara dags för VH1 att bli lite nostalgiska med en Rock Doc eller kanske slå på stort med en Searching for Frank Ocean. RnB-sångaren gick förra året skilda vägar med management-paret Christian och Kelly Clancy — som varit en del av Odd Futures karriär i flera år — vilket var det sista vi hörde från Ocean tills tidigare i veckan då det blev officiellt att uppföljaren till hans hyllade debutalbum Channel Orange släpps i juli. Med titeln Boys Don't Cry kan jag endast anta att albumet är ett enda homage till The Cure producerat av David M. Allen.
Samtidigt släppte Earl — den mest intressanta bland alla tämligen anonyma rappare från gruppen — årets kanske mest ointressanta rapalbum hittills. Det var en rad dispyter kring huruvida hans skivbolag Sony ruinerade det momentum rapparen hade försökt bygga upp genom att släppa all information om albumet på en gång. Även om det var fallet så ursäktar det inte den tortyr I Don't Like Shit, I Don't Go Outside var för öronen, mer illaskärande produktioner får man leta länge efter bland artister signade till världens största skivbolag.
Människans ständiga begär att ha ett relevant tumblrflöde fångade upp dessa artister och de lyckades hålla sig kvar ett tag. Men likt trender måste även artister ge rum för nya, för hur länge kan egentligen en gif underhålla?
Men hur står det till med Tyler, the Creator då? Ledaren för denna kortlivade rapdynasti har hållit sig i det dunkla sedan 2013:s hyllade Wolf, rent musikaliskt det vill säga. Sedan dess har han istället lagt fokus på sitt klädesmärke, tv-serien Loiter Squad och egen festival. Det kultfölje Odd Future byggde upp äger Tyler numera tack vare hans förmåga att inte kunna sitta still en sekund. Dock var det musiken — med all dess satanistiska symbolik och våldtäktsfantasier — som fansen förälskade sig i och under natten till idag besvarade fansens frälsare deras bönrop.
I sitt ständigt pågående korståg för framgång vunnen ur självständighet och kraften att tro på dig själv lanserade raps rebelliska renässansman under natten ett eget nätverk, en plattform vid namnet Golf som Tyler kontrollerar helt själv. Med detta kom även nyheten om ett nytt album vid namnet Cherry Bomb som släpps nästa vecka där bland annat Kanye West och Lil Wayne gästar. Utöver det släpptes även två smakprov från albumet samt en musikvideo.
Låten DEATHCAMP är måhända inte vad jag skulle vilja höra från någon rappare år 2015, dock är det charmigt hur dedikerad Tyler är i sin kärlek till N.E.R.D. med denna uppenbara Rockstar-efterrapning. FUCKING YOUNG som ackompanjeras av outrot PERFECT — där Tylers brasilianska protégé Kali Uchis assisterar med sång — är däremot en annan historia helt logisk i dess kontext. Rapparen har alltid haft ett sinne för humor inspirerat av idoler som Eminem och när musiken blev ett instrument — för en känslomässigt instängd tonåring — där han kunde låta sina känslor ljuda resulterade det i något explicita texter. Uppgivenheten efter raserat förhållande resulterade i fiktionella kidnappningsdraman och våldtäktsfantasier vilket med all rätt upprörde.
Tyler har dock — tillskillnad från en viss svensk rappare i 30-års åldern — mognat någorlunda med åren och gett upp den tröttsamma misogyni en stor del av hans texter speglade. Den något ocensurerade humor lever dock kvar på Fucking Young där en ångestladdad Tyler skildrar sina känslor inför ett förhållande där åldersgapet är för stort — alltså en låt någon borde lägga till i Tygas Spotify-kö. Det hela görs över en anmärkningsvärt förbättrad och nästintill psykadelisk soulproduktion som Brandy säkert hade kunnat sjunga över för tio år sen. Resultatet är en fusion av de influenser den rappande producenten har jobbat med sen första mixtapet Bastard och först nu tycks hans vision ljuda med bravur.
Den medföljande musikvideon är också en del av det lekfulla mantra vi kan förvänta oss från Tyler som även står för regin. Med en känsla för detaljer och färgbalans utvecklas det hela till en Mad Max-fantasi från någon som har nördat alldeles för mycket Wes Andersson. Det är en säker satsning vars ökade produktionsvärdet i jämförelse med äldre videos illustrerar den fortsatt uppåtgående kurvan som är Tyler, the Creators karriär.
Odd Future är kanske en del av rap som är död och begraven. På måndag lär vi dock få reda på ifall Tylers dröm om att cementera själv i musikhistorien är en naiv sådan eller om en framtida Grammy kanske finns inom hans räckhåll. Än så länge bådar det tämligen gott.
Återigen så är året 2015 och jag skrev precis denna text om Odd Future. Vardagen och dess överraskningar.
