Om det är en sak jag har följt som vore det en hetsig death match de senaste dagarna har det varit diskussionerna om pengar till kvinnojourerna, då specifikt Terrafem. Terrafem är en kvinnojour som erbjuder stöd och hjälp specifikt till kvinnor med utländsk bakgrund – den enda i hela avlånga Sverige. Matchen sammanfattad: de hade blitt lovade en viss summa pengar --> pengarna uteblev --> Terrafem kanske måste stänga ner ett skyddat boende.

Detta kanske låter som den tråååkigaste death matchen någonsin – men det är det inte. Det handlar om kvinnors liv och hälsa, deras trygghet, och deras tillgång till stöd och hjälp. För där samhället inte stöttar tvingas ideella krafter ta vid. Och, eh, det minsta regeringen kan göra då är att ösa pengar över de däringa ideella krafterna. (Tänker jag, mvh kvinna av utländsk härkomst + medlem i Terrafem, full disclosure!)

—     Vi har inte brutit något löfte. De ökade resurserna kan också komma Terrafem till del. Potten som de kan söka pengar ur hos ROKS är större nu än den var 2013. Men att detaljstyra hur ROKS eller Socialstyrelsen bedömer hur pengarna ska fördelas tänker vi inte göra. 

The plot thickens/i detta må vi nysta!

Det senaste inlägget är ett svar från Angela Beausang, ordförande i ROKS, som menar att ministrarna far med osanning:

—     Den 17 januari 2014 kom beslutet: Roks fick inte hela den sökta summan, men nog för att täcka underskottet. Uppsägningen av kansliets anställda återtogs. Utbildningarna planeras. Terrafem, som tar emot kvinnor och tjejer från hela landet, fick beskedet: inga höjda anslag för boendet.

Sitter nu och väntar spänt – och kanske in vain, låt oss vara ärliga – på ytterligare repliker från ministrarna. För vart är egentligen pengarna som utlovades? Sedan känner jag att den här frågan, det vill säga finansieringssystemet för kvinnojourerna och våld mot kvinnor mer generellt, kan och bör dyka upp i valrörelsen. Det här handlar, på riktigt, om liv och död. Och det oroar mig att det så lätt, och så ofta, skjuts åt sidan.