Den första Hobbit-filmen av det som omotiverat sträckts ut till en trilogi var alldeles för barnboksparodisk för att den skulle tillägnas ett halvengagerat blogginlägg här, kan inte heller backa upp min villkorslösa kärlek till Bilbo-boken. Eller jo! Jag ägnade mig ju åt att raljera över de 13 dvärgarnas utseende. 

 Där finns hälften av de skämt jag skrikviskade till min biokompanjon, som jag trodde att jag hade kommit på där i salongen. Oh, well. Det handlar om mindre kända syskon till Sean Penn, Mel Gibson och Jonas Brothers och HÅLLER ÄN!

I uppföljaren, the Desolation of Smaug, jagas dvärgarna av en bristningshärjad kasslerorch, söker skydd hos en björntendentiös Persbrandt, Gandalf åker på egenäventyr, draken Smaug har en amerikansk radioröst och Legolas ser riktigt sliten ut. Höjdpunkt: Evangeline Lilly! Hon förtjänar ett till utropstecken! Om ni trodde att ni skulle få en recension av mig undrar jag varför och vill sen hänvisa er till filmredaktören Victor Schultz text här!

Av någon anledning kvarstår Peter Jacksons senaste tecken på högmod, high frame rate-tekniken han fick så mycket skit för sist och fortfarande brinner för. Dubbelt så många frames per sekund! Det låter som något Elgiganten-rösten vrålar under reklampausen och som får salivkörtlarna att aktiveras inuti pappors kroppar över hela Sverige. 

Effekten av 48 fps istället för 24 fps* i kombination med 3D ger karaktärerna ett animerat utseende, allt ser ut som en filmsekvens ur ett tv-spel. 

Ett snyggt tv-spel. Om det är er grej, grattis. Om inte, se den för att ni är livrädda för att inte förstå vad alla hatar på. 

*frames per second, lägg inte detta på minnet.