Det blev ett rätt bra serietidningsår. Åtminstone i periferin. Bland de stora superhjältarna tuffade det mesta på som vanligt. Marvel förberedde nästa Avengers-film med en historia om skurken Ultron och Batman blev supermörkt med »Death of the Family«. DC Comics trampade även i klaveret två gånger genom att dels anställa idioten Orson Scott Card, dels genom att vägra låta Batwoman gifta sig med sin flickvän, Maggie Sawyer. Här kommer istället tre serier som inte trampade i klaveret, som istället utforskade nya världar.
Jonathan Hickmans East of West
Segraren, Svälten, Kriget och Döden. Apokalypsens fyra ryttare har varit uppslag för otaliga historier av varierande kreativa utföranden. Terry Pratchett och Neil Gaiman förvandlade exempelvis de fyra ryttarna till ett litet motorcykelgäng med föroreningar, bantningsmetoder och krigskorrespondens som verktyg i boken »Good Omens«. Jonathan Hickman är, om möjligt, ännu mer frikostig med sina bibliska tolkningar i westerndystopin »East of West«. Döden har som revolverman med två följeslagare dragit ut på ett eget korståg för att hämnas sin förlorade kärlek medan Segraren, Svälten och Kriget pånyttfödda får dra lasset att iscensätta undergången genom att mörda presidenten. Eller, presidenter. Världen som »East of West« etablerar är fascinerande och bågnar under vikten av all symbolik, mytologi och profetiska berättande. Allt är tecknat med karga linjer och genombrytande färger. Symbiosen med berättelsen är total i och med att en värld konfronterad med sin egen ödeläggsele breder ut sig. Undergången har sällan behandlats med samma fantasirika berättarglädje.
Rutu Modans The Property
»The Property« av Rutu Modan är livets enkelhet i serieform. Genom en värld tecknad av ligne claire-uttryckets tydliga linjer dras obevekliga gränser mellan människor. Dialogen släpar fram. Repliker famlas bort, avbryts av andra. Tempot är utdraget mellan serierutorna som för att försöka släppa in tiden där emellan. I historien om Israeliska Regina Segal och hennes barnbarn Mica som åker till Polen för att återfå den mark familjen ägde före andra världskriget utforskas minnen och den fadda eftersmaken av romantik. Allt känns matt, i linje med serierutornas dunkla färger. Att Modan lät skådespelare framföra serieromanens scener för att sedan rita av dem bidrar till en suggestiv realism svår att uppbåda utanför seriemediets kvaliteter. »The Property« blir därmed en fascinerande studie till släktkrönika. En berättelse som understryker serierutornas styrka bortom superhjältar och fantastikens eggande estetik. Livets enkelhet har sällan fångats med lika lätt hand.
Tror du att det finns något okänt där ute
En urtidsgud som inte ville bli väckt
Något som gömmer sig i djupen
Som bidar sin tid
Fyra textrader från Kents »Petroleum« som perfekt ringar in kärnan i Scott Snyders fantastiska »The Wake«. Serien berättar historien om marinbiologen Lee Archer som kontaktas av Homeland Security efter att något underligt upptäckts på havets botten i höjd med polcirkeln. En ny, okänd värld vecklar ut sig av havsmonster, forskningsstationer begravda i djupet och konstiga läten. Spänningen ligger tät. Allt påminner om en John Carpenter-värld med monster som tar över människors medvetanden. Manipulerar dem. Får dem att se saker de inte vill se och i förlängningen kämpa för sin överlevnad på den mest utsatta av platser. Allt är smutsigt, slitet och kämpar mot trycket av en utomstående, skräckinjagande värld som letar svagheter i konstruktionen för att ta sig in. Det är den mest krypande känslan i en serietidning sedan Alan Moore skrev »Swamp Thing«. Det är även serien som cementerar Scott Snyder som de senaste årens mest intressanta nytillskott i serievärlden. Som väcker urtidsmonstren som bidat sin tid.
