Seth Meyers dundrade igång den nya upplagan av »Late Night« i måndags. Och det första intrycket var väldigt luftigt. Som om den upptågsdrivna ribba som i talk show-världen höjts åtskilliga steg de senaste åren (kanske framförallt av Meyers företrädare Jimmy Fallon) plötsligt revs med hjälp av lite avslappnat snack.

För Meyers pratade mest. Han levererade en öppningsmonolog på patenterat »Weekend Update«-manér, drog en anekdot om att han inte kan byta däck på bilen, presenterade venndiagram som skojade om att Nicki Minaj har junk i sin trunk och fnissade lite med sin bandledare Fred Armisen (som för övrigt är det bästa som hänt »Late Night« antagligen någonsin). Allt kändes rätt avslappnat och emellanåt nästan farligt nära färglöst. Som om allt i själva verket var en verbal protest mot den eskalerande gif-tvns tingel tangel-underhållning. 

Men så tog Seth Meyers in lite gäster. I premiäravsnittet var det Joe Biden och framförallt Amy Poehler som tog plats i två obekväma fotöljer. Och där hände något. Stämningen lyfte, allt kändes gemytligt och »Late Night« fick ny energi. Kanske var det ett resultat av åratal med den hopplöst dålige intervjuaren Jimmy Fallon vid rodret (eller hans konkurrerande likar) men plötsligt kändes det som att det faktiskt fanns ett samtal där någonstans värt att ha.

I natt var det dags för Kanye West att inta samma obekväma fotölj och dessutom framföra ett litet medley (se intervjun nedan). Effekten var densamma. Inte för att Kanye sa särskilt mycket eller "öppnade upp sig" – detta oerhört uttjatade grepp för påmålad autenticitet – utan mest för att det kändes som att West och Meyers satt och hade det rätt trevligt på riktigt. Som att Kanye var mer sansad och varmare än i något annat tv-sammanhang. Något som inte minst syntes när han skrattade gott åt sin egen bortklippta sketchidé från ett gammalt SNL-gästspel. Mer av den varan och »Late Night« kommer bli det bästa intervjuprogrammet på amerikansk tv.