I inledningen av Mitt Romney-dokumentären »Mitt« finns en scen där familjen Romney åker pulka. Därefter följer sex år av kampanjande, debatter och långa samtal mellan Mitt, hans fru Ann och deras fem söner med familjer. Det är symptomatiskt. Inte för att »Mitt« är en film om politik utan för att det i första hand är ett intimt porträtt av en familj. Av en patriark, givetvis, men även av en sammansvetsad enhet som under en turbulent period finner stöd och kärlek hos varandra. Det är en av de mest intima skildringar av en politiker som gjorts och en film som vill ringa in det universellt mänskliga utanför det politiska dramats polemik. Här är filmens finaste ögonblick.

När Mitt och Ann Romney höll om varandra och blickade ut över ett kallt Denver.

När Mitt och hans söner gapflabbade till David Sedaris "Stadium Pal"-segment från »This American Life«.

När de tittade på Mitts anteckningar efter första debatten i presidentvalet och han förklarade att han alltid skriver "DAD" först eftersom inget hade varit möjligt utan hans pappa.

När Mitt frenetiskt samlade ihop allt skräp på en blåsig hotellbalkong.

När Ann ledde familjen i en bön och sedan föll i gråt.

När allt var över och Mitt och Ann satte sig i vardagsrummet och tystnaden bredde ut sig.