Daft Punks framförande på nattens Grammygala var fantastiskt. Inte för att det musikaliskt nådde särskilt spektakulära höjder i sin medley-utformning. Pharell sjöng sådär, Stevie Wonder kändes härlig men var också lite darrig och inramningen i studiomiljö kändes lite lökig även om Omar Hakim fick glänsa vid trummorna. Nej, fantastiskt var det mest tack vare den där stämningen i publiken. När alla stod upp och alla gamla 1900-talsrävar stuffade loss. Den amerikanska musikindustrin förvandlades där till ett kittlande pensionärsparty som hyllade halva musikhistorien. Det var vackert.