(Innehåller inga spoilers för säsongsfinalen av Breaking Bad utöver några antydningar.)

Walter White har gått i pension. Och det känns väl bra, eller? Efter att ha kokat några ton blå metamfetamin där på Albuquerques torra vidder, satt sin familj på pottkanten och ingjutit skalliga med nytt självförtroende var det liksom dags at ta farväl. Och »Breaking Bad« kunde egentligen bara sluta på ett sätt. Sista säsongen var i flera avseenden hisnande men gick i ett större perspektiv i samma öde till mötes som så många andra serier: den målade in sig i ett hörn.

Efter spektakulära historier om affärer med drogkarteller och uppgörelser med andra knarkkungar landade serien där den började, i ett familjedrama på crack (eller möjligtvis på meth). Den enda vägen att vandra var att återgå till seriens grundläggande beståndsdelar och relationerna mellan Heisenbergimperiets huvudpersoner. Där finns inget utrymme för nya utflykter utan bara en händelseutveckling där säckar ska knytas ihop för att undvika eventuella lösa trådar.

Det är nödvändigtvis inte något dåligt men belyser samtidigt en svaghet i TV-dramats form. När allt till slut ska fångas in och rundas av görs det nästan alltid på bekostnad av TV-seriernas stora berättelser. Det innebär i praktiken att alla seriefinaler blir mer eller mindre dåliga. I exempelvis »Lost« lades alla mysterier på sluttampen åt sidan och istället handlade allt om att ge karaktärerna upprättelse, i »Dexter« levererades en halvmesyr där man inte riktigt vågade sätta punkt, i »Battlestar Galactica« förvandlades år av galaktiskt krig till halvspirituelt svammel i eden och i »The Sopranos« sattes blott en punkt mitt i en mening.

På så vis speglar aldrig en TV-series sista avsnitt berättelsen i stort. Det är omöjligt. TV-mediets dramaturgi är uppbyggd runt att bara fortsätta. Att fortlöpande veckla ut nya historier, nya sidospår och utforska nya sidor hos huvudpersonerna. Målet är i princip aldrig att arbeta mot ett sammanhängade slutmål, bara att hålla dramat levande och likt en såpopera trampa vatten på bästa möjliga vis.

Där hamnade även »Breaking Bad«. Den offrade allt det som varit fantastiskt med Walter Whites karaktärsutveckling, alla tveksamheter och moraliska överläggningar till förmån för ett värdigt slut. Walter White blev istället bara ond på riktigt. Lite som om manusförfattarna mer sysslade med damage control och att göra publiken nöjd än att berätta en utdragen historia.

Vad som i slutänden blev »Breaking Bads« största bedrift var istället att serien slutade på topp. Tittarsiffrorna för seriefinalen var tio gånger högre än de för säsong ett och fem gånger högre än fjolårets ”säsongsfinal”. Avsnittet genererade 1.24 miljoner tweets och Facebook rapporterade om 5.5 miljoner interaktioner mellan över 3 miljoner användare.

Kanske understryker det något än viktigare för en seriefinal. Att inte låta sin berättelse hinna stagnera, bli en såpopera. Att våga sluta innan det är försent. Det vågade aldrig Walter White.