Allkonstnären utan varken gränser eller någon form av självkritik fortsätter bevisa att han inte är fast i ett kulturellt uttryck. Musik, mode, film, frisyrer, informella sociala regler vid prisutdelningar – Kanye missar aldrig inte en chans att blända oss med sin storhet (här vill jag samtidigt berätta att jag älskar honom).

Och nu ska Kanye West göra tv-spel.

I en intervju i radiostationen Power 105,1:s Breakfast Club berättade Kanye för ett par dagar sedan om spelet kommit på och designat själv. Det finns inte särskilt mycket information om spelet ännu, men det vi vet är att det är inspirerat av sången ”Only one” (alltså det där sömnpillret han grävde upp Paul McCartney för). I låten låtsas Kanye att hans dotter, North West, för ett samtal med sin avlidna farmor, Donda West.



55 minuter och 58 sekunder in i klippet säger Kanye så här:

”The idea is that it's my mother going through the gates of heaven, and you've got to bring her to the highest gate of heaven by holding her to the light.”

Spelet har varit under utveckling i sex månader. Exakt hur långt gånget det kommit är lite svårt att sia om, det är ju helt beroende på vilken skala Kanye tänker sig. Men frågan är väl om han kan göra något annat än det absolut största? Och så fall är det säkert ett par år bort.

Det sägs att Kanye var intresserad av programmering och speldesign redan under 90-talet, och att det var det som förde honom in på den musikaliska banan. Kanske är det just det som spökar här. Eller så är det bara att han vill klå sin frus ENORMA framgångar på mobilspelsmarknaden (som Nöjesguiden skrev om INNAN det slog, så klart). Men han försöker göra det med en känslomässigt, konstnärligt och religiöst projekt?

Intressant kommer det åtminstone bli.

Bästa Kanye-relaterade spelet hittills är annars det här:



...och internet reagerade direkt med det här genialiska spelkonceptet:

”Flappy Borg och Fredde” heter appstore-spelet som SSU beställt i hopp om att visa hur Alliansen försökt göra snabba pengar på en ruinerad välfärd. Det är Flappy Bird fast med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg (varianten MED hästsvans) istället för den där fula fågeln.

Och på ett sätt är det väl bara logiskt att sossarna väljer Flappy Bird som sitt spel. Flappy Bird har av många beskrivits som ”beroendeframkallande” och många har blivit väldigt arga efter att ha spelat det för mycket. Det går med andra ord att dra mer eller mindre direkta likhetstecken till det statliga vin- och spritmonopolet. Att de sedan vill (åsikts?)registrera dig som laddar ner spelet med Facebook-integrering för ju också tankarna direkt till 1970-talet och den klassiska IB-affären.

Men vilka spel borde övriga partier få sig en slev av?

Vänsterpartiet – Tetris


Med ett sovjetiskt och luddigt förflutet – och drömmen om den perfekt ordnade spelplanen/samhället som liksom aldrig riktigt går att färdigställa – är Tetris det perfekta spelet för Vänsterpartiet. En fin tanke, men det krävs en sån där lång bit som aldrig kommer när den behövs.

F! – Lesbian Spider Queens from Mars


Det ingen, förutom möjligen Maskulint initiativ, insett är att Gudrun Schyman och hennes kohorter i Feministiskt Initiativ inte är något annat än utomjordiska monster. ”Om vi inte värnar maskulinismen fort kommer de lesbiska spindeldrottningarna från Mars ha gjort oss alla till sina slavar” – som det populära slagordet lyder.

Miljöpartiet – Star Wars: Episode 1: The Gungan Frontier

Ett spel som handlar om att skapa ett balanserat ekosystem – och stundtals kännas som att de lever på en annan planet – ja, Miljöpartiet och The Gungan Frontier är som hand i handske. Exakt varför det här placerades i Star Wars-universumet är väldigt oklart. Populistiskt så det förslår. Och ärligt talat, om Gustav Fridolin skulle vara en Star Wars-figur skulle det väl utan tvekan vara Jar-Jar Binks?

Kristdemokraterna – Super Noah's Ark 3D


Kristdemokraten Anders Bergsten från Bollnäs (och förmodligen den KD-peppade Siewert Öholm) menar att våldsamma datorspel är något som borde förbjudas. I Super Noah's Ark 3D har någon tagit det klassiska Wolfenstein-temat och klätt det i kristen... skrud. Istället för att skjuta nazister (vilket vore direkt odemokratiskt) får du här skjuta mat (preparerat med sömnmedel) på upprörda djur. Som liten kuriosa kan nämnas att det här spelet är det enda som släppts till Super Nintendo i USA utan att vara licensierat av Nintendo själva – och därmed inte tillåtet – åtminstone inte i annat än kristna boklådor. Men kristna gamers lyder ju så klart bara under upphovsrätten när det passar, annars är det Guds lag som gäller.

Moderaterna – Dance Dance Revolution

Alliansens numer kultklassiska danskick-off lamslog ett helt land. Aldrig tidigare har väl så många haft så lite rytm i blodet och ändå verkligen försökt se glada ut inför kameror. I Dance Dance Revolution (titeln måste naturligtvis ändras för att inte flörta för hårt med våldsvänstern) spelar det ingen roll om du har taktkänsla eller inte.

Centern – Skyrim


Maud Olofsson used to be an adventurer like you, then she took an arrow to the knee. Det verkar åtminstone som att Maud gått i samma retorikskola som alla de hundratals vakter som glider runt i Skyrim med knäskador. Konstitutionella sådana, gissningsvis.

Folkpartiet – Typing of the Dead

Ett parti som gång på gång begär språktest av för invandrare måste veta något som vi andra inte vet. En möjlig förklaring är att Jan Björklund och hans mannar insett att zombiekatastrofen ÄR nära – och det enda sättet att stoppa dem är med tangentbordet. Typing of the Dead – som är en klassisk rälsskjutare fast där du skriver fort istället för skjuter fort – är därför det ultimata spelet för en folkpartist. Och alla andra som vill överleva postapokalypsen.

SD – The Lost Vikings

Tre vikingar kidnappas av Tomator, kejsaren i det utomjordiska Croutonian-imperiet – som vill skapa ett intergalaktiskt zoo. Vikingarna använder sina färdigheter (Baelog kan till exempel svinga ett långt metallföremål) för att ta sig genom ett gäng nivåer – och slutligen nå sitt mål: att få resa tillbaka i tiden till en plats där deras idéer, värderingar och klädstil är rimlig.

Kanske har ni redan läst den, texten som heter ”Your princess is in another castle: Misogyny, Entitlement, and Nerds”. Den handlar om den klassiskt hollywoodska nördberättelsen – och de direkta likhetstecken en kan dra från dessa berättelser och direkt till Elliot Rodger. Rodger är 22-åringen som i amerikanska medier kallas ”the virgin killer”, efter att han postat videor där han förklarat krig mot alla kvinnor – och sedan mördat sex personer i Isla Vista innan han tog sitt eget liv.

Texten (som för övrigt är skriven av Arthur Chu, mannen som knäckte Jeopardy) tar upp populärkulturella exempel på hur den manliga nörden och hans gravt undertryckta sexualitet porträtteras. Som i Revenge of the Nerds, där en av huvudkaraktärerna sätter på sig en Darth Vader-mask och har sex med sin ärkefiendes (jocken Stan) flickvän. Flickvännen har ingen aning om att den hon har sex med inte är Stan. Men efter att hon haft sex med den utklädda nörden blir hon genast kär i honom, eftersom han verkligen hänger sig till hennes sexuella behov. Eftersom ”jocks bara tänker på sport, men nördar bara på sex”. Klassisk nördfantasi, skriver Chu. Nörden får en tjej som egentligen är långt över hans egen liga. Och han får det genom våldtäkt.


Revenge of the Nerds.

Reaktionerna på Elliot Rodgers massmord visar hur jävla fel ute vi som samhälle är. En betydande del av både media och allmänhet sökte en förklaring i Rodgers brist på sexuell förlösning, så att säga. ”Det är väl klart att han till slut sprängs, när han tvingats gå på pojkskola, aldrig haft en flickvän och fortfarande är oskuld vid 22”, ungefär.

Det finns flera stora problem med det här – som inte bara tar sig uttryck i antingen filmer och tv-serier å ena sidan eller massmord å andra. Det finns nämligen också en enorm skala full av skit mellan dessa två ytterligheter.

Som till exempel när det kommer till mässor.

GeeksforCONsent startade nyligen en namninsamling för att få Comic-Con (den enorma nördkulturmässan som går av stapeln bland annat i San Diego varje år) att ta tydligare ställning mot sexuella trakasserier. Comic-Con har nämligen enorma problem med framför allt kvinnor som blir trakasserade på olika sätt. Det handlar framför allt om de kvinnor som ägnar sig åt cosplay (där en klär ut sig till någon av sina favoritkaraktärer) – men också andra kvinnor som är på plats. GeeksforCONsent vill ha tydligare ställningstagande mot sexuella trakasserier, men också utbilda Comic-Cons anställda och volontärer i hur en sprider information om hur anmälningar görs, samt om hur en bemöter anmälningar.

Men David Glanzer, som är PR-chef på Comic-Con, menar att en sådan policy skulle vara ett problem i sig. I en intervju med Comicbookresources.com sa han så här:

"…because we’re really an international show, and have 3,000 members of the media, I think the story would be harassment is such an issue at Comic-Con that they needed to post these signs around there. Now, people within the industry, and fans, know that isn’t the case, but the general public out there, and I think the news media, might look at this as, “Why would you, if this wasn’t such a bad issue, why do you feel the need to single out this one issue and put signs up about it?” I think that’s a concern."

Kontentan i Glazers resonemang är att problemen inte är så stora att arrangörerna behöver sätta upp skyltar, eftersom det då skulle kunna verka som ett större problem än vad det är – och då skulle sponsorerna kanske börja dra åt sig öronen. Glazer uppmanar istället mässbesökarna till att använda sitt ”sunda förnuft”.

Om problemet inte uppmärksammas så finns det inte.


Sandaler, energidryck och booth babes - vardagligheter på spelmässor

Om en vecka startar Electronic Entertainment Expo, E3. Världens viktigaste branschmässa har den kallats. Den är stängd för allmänheten, och välkomna är bara journalister, utvecklare och personer som jobbar inom spelhandeln. E3 är litegrann som du kan tänka dig den stereotypa bilden av en bilmässa. Stora, vräkiga montrar där spelfilmer visas upp och ljudvolymen alltid är uppdragen i topp. Där slipsklädda affärsmän browsar bland det kommande utbudet, och vuxna ”journalister”/pojkar i fotriktiga skor fotar sig själva med booth babes. Precis som Tina Aminis Kotaku-text ”The Creepy side of E3”, som publicerades förra året, berättar är det också ytterligare ett forum där sexuella trakasserier mot kvinnor är vanliga. Som om det inte redan var tydligt att spelbranschen minsann är en för männen. Kvinnorna är bara där till förmån för dessa män.

Det är dags att inse att alla dessa saker hänger ihop. Att en säkerhetsvakt tafsar på en kvinnlig journalist vid en spelmässa. Att spelintresserade kvinnosakskämpar mottar dödshot dagligen. Att Microsoft-representanter drar våldtäktsskämt på presskonferenser som miljoner människor ser. Att booth babes över huvud taget fortfarande existerar som begrepp. Att nördens blåa ballar ses som ett skämt lika mycket som en ursäkt – för nästan exakt vad som helst.

Australiska nyhetskontoret Ninemsn fick ett paket här om dagen. Paketet innehåll ett litet svart kassaskåp. På sidan av skåpet satt en fyrsiffrig kod, tillsammans med ett meddelande som uppmanade reportern att kolla sin telefonsvarare. Det var bara ett problem: reportern hade ingen telefonsvarare. Och när hen knappade in koden i kassaskåpet började det pipa.

Bombsquaden som öppnade det lilla svarta skåpet hittade en kopia av nysläppta Watch Dogs, en keps och en mössa. Journalisterna på Ninemsn konstaterade krasst att det här var PR som gått långt bortom gränsen för vad som är okej.

Men det här var inte första gången spel-PR gått för långt (och här snackar vi alltså om en bransch vars mässor ligger i motorbransch-nivå när det kommer till snubbighet).

4. Let's party like it's 200 f. kr.


När God of War 2-släppet firades på en grekisk ö gjordes det med ett synnerligen bacchiskt tema. Inbjudna journalister och branschfolk bjöds på traditionella läckerheter och fick träffa både kroppsmålade bruttor och en livs levande Kratos, spelets huvudfigur. Och kvällen innehöll också, som varje god orgie, slakt av levande get.

3. Pappa betalar


"All PR är bra PR" skriver snart någon smart i kommentarerna. Ett "get out of jail free"-kort är till exempel svinbra PR. Acclaim lovade att dom skulle betala din fortkörningsböter om du blev gripen på väg för att köpa Burnout 2. Det var samma Acclaim som försökte köpa reklamplats på faktiska gravstenar, och planerade att kasta in målade duvor på tennisplanen under Wimbledon.

2. Synda och fynda 


När Electronic Arts gjorde PR på Comic Con för Dante's Inferno, en slags God of War-klon med egentligen inga som helst litterära ambitioner, trampade de rejält i PR-klaveret. De utlyste en tävling som uppmanade folk att fota sig själva med booth babe, på så syndfulla sätt som bara möjligt – och sedan posta resultatet i sociala medier. Priset var en ”syndig natt” med två heta brudar, en limo, en paparazzi-fotograf och en ”chest full of booty”. Vad det nu kan tänkas betyda i sammanhanget.

1. Det vita hotet 


Hur marknadsför du bäst att du ska släppa en vit version av din handhållna tv-spelskonsol? Jo, genom att slentrianslänga in lite grava rasistiska hot, så klart. I Amsterdam hände just det här när Sony skulle lansera en vit version av Playstation Portable. Skitsamma i Hollands historia av kolonialism, förtryck och hat – klart det här är ”roligt” och lite ”edgy”. Idioter.

Stekande solljus är i regel en ganska dålig sak för mobilspelande. Men låt inte det hindra er att spela Världens bästa mobilspel (vecka 21)!

Kiwanuka


Maj månads charmigaste lir kommer från rymden. Typ. I Kiwanuka kontrollerar du en trollkarl med ett spö som skjuter bilxtar. Tillsammans med trollkarlen finns ett gäng människor. Människorna följer bilxtarna du skjuter, och bildar tex mänskliga torn om du skjuter blixtarna rakt upp i luften. Sen kan du välta tornet och på så sätt bygga en bro – som de resterande människorna kan ta sig över. Och det är ungefär tjugo gånger roligare än vad det låter. Och apropå låter, förlåt för musiken.

Pris: 12 kr
Köp här

Darkin


Pusselrollspel är en bra uppfinning. Någon kom liksom på att det gick att slänga på någon slags historia på det klassiska match 3-gameplayet, och vips var hela genren som återupplivad. I Darkin är det vampyrer som ska besegras, och det gör du genom att dra linjer mellan en massa olika spelpjäser – där vissa har speciella egenskaper (du kan till exempel köpa uppgraderingar om du samlar många mynt!).



Pris: 22 Kr
Köp här

Veckans återutgivning
Alone in the Dark

För ganska precis 2000 år sedan släpptes franska survival horror-spelet Alone in the Dark till PC. Det baserades på Lovecraft-berättelser, inspirerades av HR Giger och var så sjukt tredimensionellt. Jag testade det bara som snabbast när det begav sig, 1992, och var fullständigt bortblåst av hur coolt det var. Men det krävdes en mäktig dator för att spela, och det kostade massor. 22(00) år senare kan jag spela det på min mobiltelefon, och det kostar mig sju spänn. Svindlande.

 

Pris: 7 Kr
Köp här


Veckans Rea
Space Hulk (iPad)

Man älskar ju Games Workshop och deras Warhammer-serier. 40K framför allt. Men figurslag, där du målar dina egna tennfigurer och slåss mot dina vänner, är en rätt tidskrävande hobby. Om det är något du bryr dig om kan iPad-versionen av brädspelet Space Hulk vara en lösning. Jag har själv inte spelat det här, men när priset nu halverats är det ingen omöjlighet att jag faktiskt gör det. Alternativt målar jag färdig min Blood Angels-armé som ligger i källaren istället.
 

Pris: 38 kr
Köp här

Och så händer det igen. En enormt tragisk händelse följd av "expertutlåtanden" av en "sakkunnig" i en av landets största nyhetskanaler. Syndabocken får bli det den "sakkunnige" vet minst om. Den här gången var det tv-spel, men det kunde lika gärna ha varit hårdrock eller dansbanor. Jag har tappat räkningen på hur många gånger den här sortens analys har gjorts - och nästan lika många gånger får den stå oemotsagd. Det handlar om allt från skolskjutningar till misslyckad skolpolitik - spelen får alltid bli syndabocken. Bara ett par dagar efter Utøya fick jag skriva en helsida i Aftonbladet om vad World of Warcraft egentligen var för slags spel. Ryktet gjorde ju gällande att Breivik spelat massvis med World of Warcraft åren innan terrorattacken.

Den här gången handlar det om den tragiska händelsen då en fotbollssupporter misshandlades till döds inför årets Allsvenskan-premiär. Tidigt imorse fick journalisten Ken Olofsson agera sakkunnig i SVT:s morgon-tv. I stycket som jag filmat här ovan säger Olofsson, ordagrant:

"Jag tror att de är inspirerade av tv-spelsvåldet, där man slår på huvud och sticker ner människor och sedan går man ut och gör det i verkligheten. Det kan ju inte klubbarna göra så mycket åt, mer, utan det är ju som någon sagt ett samhällsproblem."

Det här är inte ett inlägg skrivet med syfte att måla upp bilden av spel som något fullständigt oskyldigt och ofarligt. För så är det inte. Spelen och spelkulturen dras med massor av problem, men det är inte det som är huvudproblemet här. Supportervåldet är ett stort problem med djupliggande samhälleliga orsaker. Det är ett, av många närbesläktade, problem som kräver förändring på flera plan. I en intervju med Sportbladet pratar Simon Bank om hur han uppfattar justitieministern som fullständigt verklighetsfrånvänd i frågan. Det krävs djupa attitydförändringar, bland annat, för att komma till rätta med det här. Och politikerna verkar helt handfallna.

Det som gör mig så fruktansvärt less är att en erfaren och erkänd journalist (som jag är övertygad om faktiskt förstår det här själv, på något plan) förminskar det här stora, omfattande problemet till att handla om tv-spel. Det är kortsiktigt och korkat. Men Ken är inte ensam. Se till exempel på republikanske senatorn Lamar Alexander (utbildningsminister under George Bush d.ä. 1991-1993), som tycker att spel är ett större problem än vapen.



Och igen: det finns problem med spel och i spelkulturen. Men det finns också mängder av exempel på hur spelen varit positiva i människors liv. Jag träffar dagligen på människor som känner att de räddats undan utanförskap och mobbing tack vare spelen och nördkulturen. En kultur där datorfestivaler som Dreamhack samlar tiotusentals ungdomar på små områden - helt utan våldsamma incidenter.

Nej Ken, spel är inte anledningen till de här problemen. Dumma uttalanden är dock en anledning till att problemen fortsätter vara olösta.

Beau Blyth har fattat grejen.

Japansk kampkonst, hiphop och tv-spelig 80-talsromantik går ihop som makaroner och ost. Bevislistan över det uttalandet kan göras exakt hur lång som helst – och funkar över exakt hela det popkulturella brädet. Wu-Tang Clan, Afro Samurai, Ninja Five-O, Bushido Blade. Senaste tillskottet på den listan är Samurai Gunn.

Samurai Gunn är ett indiespel, utvecklat av en person. Det går ut på att med samurajsvärd och pistol göra sig av med sina motståndare. Fokus ligger framför allt på flerspelarläget – men det går att spela ensam. Här finns ingen berättelse, ingen början och inget slut. Det handlar bara om att lära sig bemästra kontrollen. Och att hålla sig levande så länge som möjligt. Du hoppar på väggar, slajsar bambu, slår tillbaka pistolkulor med svärd och ser pixligt samurajblod spruta över hela skärmen.

Det är så sjukt bra.

Spelet är en liten pärla som byggts i Game Maker Studio, ett spelutvecklarverktyg för alla med mer ambitioner än programmerarskills. Det är på många sätt också ett primitivt verktyg, men har samtidigt legat till grund för ett par riktigt fina indieupplevelser de senaste åren. Beau Blyth är den ganska beskedliga mannen bakom företaget Teknopants. Och Teknopants har inte gjort något större väsen av sig tidigare. I och med Samurai Gunn har det faktumet förändrats.

Men Steam-versionen av Samurai Gunn är långt ifrån ett färdigt spel. Det saknas möjligheter att spela mot andra online och det är absolut inte buggfritt. Kontentan av det hela är att här finns ett välutvecklat embryo till något fantastiskt, men det är inte riktigt färdigt. Och den mest troliga anledningen till det är att Teknopants för tillfället sliter stenhårt för att få ut spelet till Playstation 4 och Playstation Vita. Där lär också många av felen ha rättats till. Online-multiplayer lär också vara en del. Eftersom PS4:an spelar in allt som händer på skärmen lär du aldrig behöva sörja över att dina vänner inte ska kunna se allt det där grymma du lyckats med.

Men det är ändå ett spel som måste rekommenderas. Särskilt om ni är fyra personer som kan samlas runt en datorskärm. För den som letar efter spelreferenser skulle kanske Smash Bros. ligga bäst till.

Musiken kräver en extraparagraf också. Doseone (Anticon, du vet?) ligger bakom ett (mar)drömskt soundtrack med lika delar Kurosawa-atmosfär och post-Wu-tang-shaolin-pepp. Det hela känns som en lågbudgetversion av vad RZA gjorde för Afro Samurai-serien. Jag skulle sträcka mig så långt som att säga att det här är det bästa soundtracket sedan Hotline Miami (som ju för övrigt också gjordes i Game Maker). Och funkar lika bra som subtil ljudmatta bakom spelet som i lurarna på vinterpromenad. Titelspåret är en helt underbar blandning av traditionella samurajljud (du vet) och vokaler som låter typ lika onda och mörka som Zebra Katz gör på DRKLNG-mixtapet.

Jag längtar tills det blir riktiga onlineturneringar i det här spelet. Tills det har hänt kan vi nöja oss med att se det här klippet från finalmatchen i Fantastic Arcade 2012-turneringen.

Bonuslänk: lyssna på spelsoundtracket här!

Bonusinfo: att slå pistolkulor med svärd är inte alls overkligt:

Jag fick en stor låda med posten igår. Och nu har jag ju visserligen spoilat innehållet redan (lugn, det ska inte bli en vana), men gissa vad som var i? Jo, två av mina favoritgrejer.

Bubbelplast.

Tv-spel.

Jag vet inte om det är något att kokettera med egentligen, men jag kollar på en del unboxingvideor. Och de allra bästa unboxarna har bomullsvantar och svinvassa knivar. Med kniven läggs snitt som är så pass kirurgiska att ingen lekman kan se snittytan på tejpen. Sjukt viktigt pga vi vill hålla förpackningen så nära mint det bara går.

I stora lådan fanns en mindre låda. Sjukt klyschigt men ändå roligt för de/oss som får puls av hårda förpackningar.

Jag tror aldrig jag kommer bli så härdad och cynisk i min yrkesroll att jag slutar känna den där metalliska blodsmaken av pepp i munnen när jag öppnar kartongen till en ny konsol. Jag vet inte om det beror på min historia (låt mig återkomma till det vid ett senare tillfälle) eller om det är likadant för er också. Det måste vara så här troende kristna känner när dom äntligen får fira Jesus födelse med en råsaftcentrifug.

Lukten av nyöppnad hemelektronik. Näst efter lukten av min dotters bäbisskalle är det nog det bästa jag vet. Oavsett vad Tyler Durden säger.

Handkontrollen förtjänar egentligen ett inlägg för sig, men här kommer ett par bilder som visar DualShock 3 bredvid den nya, upphottade (och fantasifullt döpta) DualShock 4. Sony tar ett inte så litet steg mot sköna Xbox 360-handkontrollen, utan att för den skull tappa sin egen identitet. Kontrollen har en pekkänslig platta där startknappen brukade sitta, en högtalare just under den och ett hörlursuttag i nederkant. Där finns också en Move-lampa på toppen. Och en ”Share”-knapp. Det där sista kan tyckas vara en liten detalj. Det är det inte. Det är en revolution, något som mycket väl kan komma att definiera den här generationen. Kom ihåg var du hörde det först (och jag ska återkomma om varför). Det följer också med ett pyttelitet och ganska rötet headset. Bättre än inget, men enligt rykten ska de flesta headset funka att koppla in (när jag testade med mina iPhone-lurar rundade det dock järnet).

Konsolen i sig är så jävla fin. 80-talsfuturistisk på ett sätt som är så sjukt rätt nu (för två år sen?) och som säkert kommer hålla måttet för evigt (skrattar vi åt den om tio år?). Min första tanke är dock "undrar hur den kommer se ut i vitt utförande". Jag behöver en vit.

Jag fick också ett par spel skickade till mig i recensionssyfte. Förpackningen ger jag tio plus pga bubbel, ytterligare betyg måste jag vänta med tills senare. Efter att ha ruskat försiktigt på plasten visade det sig att spelen jag fått med var Killzone: Shadow Fall och Knack. Lanseringsspel brukar sällan hålla särskilt hög klass, och jag fruktar att så också är fallet här.

Så. Redo att pluggas in och ta steget in i nästa generation tv-spel. Undrar hur många hundratusentals nördar som krämbrallar i just detta ögonblick.