Så. Igår hände det så slutligen. Jag dog.

Ni kanske minns att jag började spela DayZ i vintras? En ofärdig version av spelet släpptes och jag var all over det. Skrev om vuxenmobbningen i det. Och så. Jag fortsatte spela det. Jag skrev en månatligt återkommande dagbok i PC Gamer, där jag nedtecknade mina äventyr – tillsammans med mina två postapokalypsbuddies Patrick och Mattias.


En gång hittade vi en fotbollsplan

Spelet har fortsatt utvecklas under den här tiden. Nya vapen har tillkommit. Nya städer. Nya kläder. Nya sätt att interagera både med världen i sig och med andra spelare. Och under hela den här tiden med spelet – sedan i slutet på december förra året – har jag lyckats spela med samma karaktär. Trots att det är så mycket lättare att dö än att överleva i DayZ. Jag tappade snabbt räkningen på hur många zombier jag dödat. Och eldstriderna mot andra människospelare har varit många och hårda. Mitt i natten i utkanterna av Berezino. I ett brandstationstorn i Cherno. Jag har sett vänner dö, och själv klarat mig undan. Utan att fuska på något sätt.

Tills igår.


På vår vakt i Chernos mardrömslika förorter

Vi närmade oss ett flygfält som enligt ryktet skulle vara uppgraderat i senaste patchen. Det var jag, Patrick och Mattias. Jag och Mattias kom in från sydvästra hörnet samtidigt som Patrick kröp längst trädlinjen i sydöstra hörnet. Flygfält är av tradition fyllda med bra loot, och därmed också fulla av giriga människor (zombier är inte på något sätt det värsta du kan stöta på i DayZ). Samtidigt som Patrick ålade norrut klättrade Mattias upp i ett vakttorn för att täcka min framryckning. Jag smög längst insidan av den mur som omger flygfältet, i skydd av skuggan. När jag nådde fram till nästa vakttorn ropade jag fram Mattias. Nu var det min tur att täcka honom. Vid det här laget hade vi fortfarande inte sett någon annan i närheten.

Jag klättrar upp i tornet, som på sin höjd är fyra meter högt. Känner mig fruktansvärt oskyddad. Motorcykelhjälmen jag bär blänker i solen som en tom ölburk på en skyttebana. Jag går ner på huk i den lilla hytten och kränger av mig mitt SKS-gevär.


Posera med nymålad vapen vid jättestor sten

Det är då det händer. Animationen när jag tar geväret från ryggen trycker ut mig ur tornet, och jag faller handlöst mot marken. Eftersom fallet bara var knappt fyra meter långt hann jag inte ens reagera innan skärmen blev svart. Två korta meningar i rött. Mitt ben gör fruktansvärt ont. Jag är död. Kort därefter möt Patrick och Mattias en grupp på tre stycken banditer och blir ihjälskjutna.

Det här är något av det märkligaste jag varit med om i spelväg. Jag har lagt ner 60 timmar i den här karaktären. Eftersom det inte finns några erfarenhetspoäng eller liknande i spelet så förlorar jag inte mer än kläderna jag bär på kroppen, mitt vapen och min packning. Men ändå. Det tog mig 35 timmar att hitta den där ryggsäcken. Jag målade det där SKS-geväret själv, för hand, strax öster om Krasnostav. Mina kära gula timberlandkängor hittade jag mitt i det inferno som är Chernarus huvudstad. Och för bara någon vecka sedan satt vi runt en lägereld och filosoferade om livet. Det var jag som tände elden, med tändstickor jag burit på i säkert 20 timmar.

Nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Längst ner i hackordningen. Endast utrustad med en t-shirt, en ficklampa och en högaffel som jag hittat i en unken ladugård. Vi får se hur länge jag kan överleva den här gången.

Det finns något väldigt kittlande i tanken på att testa ett spels geografiska gränser, att boldly go where no one has gone before.

Ta till exempel Kurt J. Mac, som för drygt tre år sedan bestämde sig för att försöka nå vägs ände i Minecraft. I en artikel publicerad i New Yorker i januari i år beskriver han sin resa. Den hade då tagit 180 timmar, och han hade gått ungefär sju hundra virtuella mil. Målet är the Far Lands, en plats där logiken i spelet sakta löses upp. Det är en bugg som Minecraft-skaparen Markus Persson är medveten om. Går du tillräckligt långt borde du, åtminstone teoretiskt sett, till slut nå till the Far Lands.

Allt det här är ju naturligtvis otroligt spännande. I en IRL-värld där allting kartlagts och scannats in i minsta detalj låter spelen dig fortfarande drömma om det där mystiska som händer när kartan tar slut och du tittar över världens kant. Extra mäktigt blir det när spelaren kastar sig ut över den där kanten och upptäcker saker som inte ens de som skapat spelet räknat med. Och då inte bara klassiskt slumpgenererade världar, utan en plats där etta plus nolla blir två.

Imgur-användaren gews lade nyligen upp en reseberättelse från zombieliret DayZ, som påminner lite om Macs resa mot Far lands. Gews bestämde sig för att försöka hitta Schadenfreude Island, en plats utanför kartan i den fiktiva postapokalyps-öststaten Chernarus. Ön är helt meningslös och används förmodligen som ett slags verktyg för utvecklarna snarare än något annat. Men gews hade hört talas om ön i den förra versionen av DayZ och bestämde sig för att simma ut i havet och se om den finns också i standalone-versionen.

Det gjorde den. Så gews simmade hem igen.

På papperet kanske inte världens mest upphetsande berättelse, men den kittlade ändå upptäckaren i mig. Nu vill jag ha mer upptäcktsresande i alla de digitala far lands som finns där ute.

Allt började under en överlevnadsövning med Nya Zeeländska armén. Dean Hall och hans soon to be-soldatkollegor hade blivit utslängda i spenaten någonstans i Brunei. Hall hade svårt att komma överens med djungeln. Han fick magproblem, åt upp sin lilla matranson alldeles för fort och skadade sig till råga på allt. Hungern drev honom till att äta en hel, rutten fisk efter ytterligare några dagars svält. Under en väldigt kort period tappade han 25 kilo. Och ganska mycket hår. Dean Hall upptäckte att han inte var en soldat lämpad för djungelvegetation. Och han upptäckte det den hårda vägen.

Så här i efterhand var den där prövningen nog det bästa som kunde ha hänt. Dean Hall, eller ”Rocket” som han kallas av sina fans, lärde sig massor av det. Om vänskap i desperata situationer. Om stressen när saker ställs på sin spets. Han ville berätta om det här, förmedla känslan i ett spel. Det spelet blev en modifierad version av militärsimulatorn ArmA 2. Modden kallades DayZ och tog internet med storm förra året.

DayZ är ett online-spel där mellan 50 och 150 mänskliga spelare slumpvis placeras ut på en 225 kvadratkilometer stor karta. Spelplatsen är den fiktiva öststaten Chernarus, som nyligen drabbats av ett virus som gjort att en stor del av befolkningen förvandlats till monster.

Zombier.

Precis som i nästan all annan populärkultur av idag har det där odöda monstret gått från att vara en [av mainstream-publiken betraktad som] småfånig bikaraktär till kanske det mest uttjatade. Frånsett tonårsvampyrer, möjligen. Men DayZ gjorde zombien relevant igen. Och det gjorde det på klassiskt Romero-vis. I DayZ är det nämligen inte de odöda som är det värsta du kan stöta på. Det är andra, mänskliga, spelare. Oftast är de rövare som driver runt i gäng och skjuter dig för att plocka av dig de surt förvärvade konservburkar och bandage du lyckats samla på dig. Ibland vill de hjälpa, och låter dig vara med i gänget.

I DayZ är realismen (relativt begrepp much?) viktig. Du måste ta hand om dig, äta mat och alltid se till att hålla dig borta från stora, öppna områden. Skadar du dig kommer du tappa rörlighet. Tappar du rörlighet blir du ett lätt mål.

DayZ är ett av de mest spännande spel jag någonsin spelat. Men också en rent tekniskt ganska risig modd. Och just därför är den här tiden så otroligt spännande. DayZ är nämligen tänkt att bli ett eget, fristående spel. Det är långt ifrån färdigt, men alfa-versionen släpptes igår.

Jag är så fruktansvärt peppad.