Jag tycker att det är skitjobbigt att "ta plats". Varje gång jag hör uttrycket "ta plats!" så springer jag och gömmer mig bakom en gardin. 

Jag tycker inte om att ta ton och att peka med hela handen och jag är osäker på vart skåpet ska stå.

När jag hör det där om att ta plats så känns det som att jag borde armbågas, ställa mig i centrum, veta vad jag vill och vara säker på mig själv. Fastän jag inte vet vad jag vill. Fastän jag är osäker på mig själv.

Jag höjer inte rösten och jag talar inte med ett tydligt tonfall. Jag viskar, jag talar långsamt och jag flackar med blicken. 

Jag vill inte leda. Jag vill följa. Och jag orkar bara om det är fler som orkar.

Men det är klart.... ibland orkar jag. Då säger jag ifrån. Då vet jag vad jag ska säga. Då sätter jag ner foten. Då tar jag mig ton. Då tar jag plats.

Ibland alltså. Ibland.

Kanske att det börjar bli lite oftare.

Den här fick jag av Karin Konstgrepp och den gillar jag mycket. Det är den där sista meningen som gör hela skillnaden. För mig betyder den att vi kan vara starka när vi orkar, och när vi inte orkar så hjälps vi åt att hålla varandra.

Bland det softaste jag vet att göra med min tredjeklassare är att fixa med hudvård, naglar, smink och hår. Att smörja, spraya och borsta tillsammans med henne är givande på många många plan.

Kolla dom här naglarna som hon gjorde på mig häromdan: 

Ser ni vad snyggt hon har gjort, att den rosa färgen gradvis övergår till vitt? Hon har lärt sig det själv genom sitt egna intresse för konstformen. 

När hon pysslar och håller på (för det är oftast hon som pysslar med mig, jag har aldrig riktigt lärt mig det här med lack osv) brukar vi prata. Vi pratar om allt möjligt. Vi pratar om färger, olika sminkborstar, bästa sättet att applicera mascara, husdjur, minnen, skolan, överlack, livet. 

Ibland kollar vi tutorials, läser whinar.se eller kollar på tjejsnacks-videor med Therese Lindgren (hade aldrig hört talas om henne innan). Therese Lindgren pratar om allt från att bli fodervärd till hemlösa hundar och hur hon fick starka naglar till att vissa barn blir slagna på julafton. Ofta samtidigt som hon tvättar av smink.

Och det är helt jävla underbart. Min dotters intresse för sånt här har ingenting att göra med att tillfredsställa nån manlig blick eller för att finnas till för att behaga. För henne handlar det om kreativitet, skaparglädje och passion. Om gemenskap och intresse för omvärlden.. 

Hon gillar vackra ting och hon gillar att hugga in på djupet. Hon älskar allvarliga diskussioner och hon älskar läppglans. 

Hon är nio år gammal och är intresserad av smink och hittills känner jag mig inte ett dugg oroad. I början när hon visade intresse för sånt här (och det var tidigt) kände jag mig lite kluven men det har jag fått skrota big time. Ni med barn som är väldigt intresserade av nåt förstår kanske vad jag menar.  Jag vill aldrig någonsin att hon ska behöva känna skam för sitt intresse eller få för sig att hennes intresse skulle vara löjligt eller inget värt. 

Ja jag tänkte på allt det här i samband med Kakan Hermanssons blogginlägg "När hudvård blev ofeministiskt". Finns även en text "Jag sotar eyelonern, tar en selfie, lägger ut på instagram och suger i mig bekräftelsen" som Lisa Carlsson skrivit.. 

Jag är ju helt övertygad om att hudvård, smink och frisyrer är en viktig del i den feministiska apparaten som för rörelsen framåt som om den gled fram på väldoftande oljor. Skönhet är ett väldigt brett begrepp, och det är skillnad på att bli tilldelad sin skönhet och att äga sin skönhet.

Avslutar inlägget med Gå på salong med Cleo, Kristin Amparo och Broke ´N Tipsy. 

Vill ni veta om min dotter har uppträtt med den här låten på ungdomsgårdens julshow tillsammans med sin BFF? Självklart. Självklart har hon det.

Igår började jag följa bloggen When Darkness Falls och då läste jag att hon precis har slutat kalla sig själv för feminist (hon skriver om det här och här tex). 

Och nu när hon skriver om det så kan ju lika gärna jag också "komma ut" med att jag inte kallar mig för feminist. Skillnaden när det gäller mig är väl att det knappast är förvånande då jag aldrig nånsinn direkt har kallat mig feminist till att börja med. Har inte heller gjort mig känd för mina banbrytande feministiska texter.

För mig är det inget ställningstagande och jag har heller ingen genomtänkt analys eller tanke bakom. Kortfattat är jag inte bekväm med det bara. Jag har funderat på att kalla mig för feminist många gånger men varje gång fastnar orden i halsen. Jag vill inte och det är ett typiskt tecken på att man inte är bekväm och jag respekterar mig själv i min obekvämelse trots att jag inte kan komma med nån välformulerad orsak.

Ska jag kalla mig något så vill jag göra det med passion, något annat duger inte för mig.

Jag kan bli rätt irriterad över den här auran av tvång som råder över att människor "måste" eller "borde" kalla sig för feminister, och då särskilt vissa. Reinfeldt och Isabella Löwengrip är väl de två som spontant dyker upp i mitt huvud. De vill inte av den ena eller andra orsaken och det tycker jag ska respekteras. Jag förstår inte vad det skulle tillföra samhället om de opassionerat kallade sig för feminister bara för att de "borde". Samtidigt pågår det jämt en massa debatter huruvida människor som faktiskt kallar sig för feminister på ett passionerat manér verkligen är "riktiga feminister". Orka.

Jag anser att den feministska kampen är oerhört viktig och jag är gladeligen en del av den. Men jag vill bara vara en del av den på de sätt som jag själv är bekväm med.

Något jag ställer mig rejält tveksam till är det här greppet att beskylla någon man inte håller med för att ha haft en dålig uppväxt. 

Exempel hittad på Lady Dahmers facebooksida (gilla den pga länkar ofta till läsvärda saker): 

Detta har jag sett vid oräkneliga tillfällen; en ickeman sågas vid fotknölarna med motiveringen att  "hon måste ju ha haft en dålig uppväxt" eller varför inte "hon måste ha blivit slagen av sin pappa" (inte alls särskilt ovanligt i feministers kommentarsfält).

För ett kändare exempel kan vi ta författaren av SCUM-manifestet, Valerie Solanas, som så många gånger har avfärdats som enbart en "bitter manshaterska" på grund av att hon blev utsatt för incest i sin uppväxt.

Varför i all världen skulle en sådan sak som en traumatisk uppväxt ogiltigförklara en människas analyser, åsikter och ståndpunkter. 

Känner att denna tweet passar in här, även om den adresserar detta (Länk SvD. Varning för mkt obehaglig artikel gällande kvinnomisshandel)

Det här att lägga skam på människor som har varit med om/är utsatta för våld och andra svårigheter, inte sällan av sina fäder eller andra män, vad handlar det om egentligen? 

Vad det än är så är så vet jag vad jag tycker om fenomenet att kasta "svår uppväxt"-kortet på meningsmotståndare och samhällskritiker. Jag tycker att det ett oempatiskt härskargrepp. Att det är förminskande, kränkande och extremt osympatiskt.

Jag är helt övertygad om att detta hänger ihop med vad Hej Blekk skriver i inlägget "Det spelar ingen roll om jag är ett 'vandrande exempel på att psykvården i vårt land inte fungerar'" (utsökt blogg, börja följ). 

Utdrag:

Jag avslutar inlägget med ännu en tweet från Stina Wollter.

För inte så länge sen tyckte jag att det var "onödigt" när folk ville bada på badhus utan bikiniöverdel. Jag tyckte att det var lite obekvämt, dessutom är inte jag själv intresserad av att gå omkring topless. 

Men sen ramlade poletten ned och jag kom på att anledningen till att jag inte vill gå omkring barbröstad nog beror på det här bröst-skam-sex-kåt-grejen som vår kultur belastat brösten med (dock ej manliga bröst). 

Och jag tänker att även om det inte är mitt behov nummer ett att gå topless så vore det skönt om brösten inte ansågs vara detta sexuella, skamfyllda verktyg som får folk upphetsade och/eller förfärade. Jag vill helst inte lägga mer energi än nödvändigt på bröst. Tänk att drömma att man går topless på stan men det gör inget alls, sen visar det sig att man är vaken men det gör fortfarande inget. Sen får vi inte glömma miljöbesparingen som detta skulle innebära i och med minskad bh/bikini-produktion.

Såg det här i alla fall och tänker att det är en bra början. En liten "fegstart" för de som inte vågar "ta steget fullt ut" (samt som verktyg att använda där det är förbjudet att bada topless). Om fler använde denna skulle fler vänja sig med synen av bröst som nåt vardagligt. Och allt efter som skulle även denna bikiniöverdel åka av. Något som knappt skulle märkas i så fall. Det blir en "soft övergång" liksom. Bra, då många är känsliga för tvära förändringar. 

Gå in här och läs om the tatatop (Huffington post). Här hittar du @thetatatop på instagram. 

Den feministiska kampen kan inte ske på bara ett ställe allenest och det går inte att bara fokusera på "det viktiga" först. Det är inte så genuin förändring fungerar. Den feministiska kampen rör sig högt och lågt, vitt och brett, den pågår och verkar överallt. Precis sådär som en allomfattande förvandling och heltäckande läkning kan göra om den är grundlig, rejäl och noggrann.

Tänk på det om du ser en kamp du själv anser "onödig". 

Bloggaren, debattören och sociala medier-geniet Lady Dahmer publicerade häromdan uppgifter om att två av grundarna av trams- och kvinnohatargruppen för intellektuellt eftersatta, Maskulint initiativ, är dömda pedofiler (Trigger Warning på länken, beskriver otrevligheter).

Hatet började strömma in - mot Lady Dahmer. 
Och de som hotade om våldtäkt, misshandel och annat våldsutövande - är män. 

Och jag undrar hur det går att missa att maskulinitetsnormen är vår tids största samhällsproblem. Problemet som råder med maskulinitetsutövande är större än Egyptens gräshoppor. Och Egyptens gräshoppor nämns i bibeln som något helt förödande och fruktansvärt, som plågade folket till gränsen av utplåning.

Maskulinitetsnormen är alltså en katastrof av bibliska propotioner. 

Sluta skyll övergrepp på att offret har "provocerat fram" det och därmed på något sätt "förtjänar" våldsutövning. Kan man inte bemöta oliktänkande bättre än en våldsam crackpundande babian med omfattande hemorojdproblematik så är det förmodligen bäst att inte bemöta alls.

Män är ett hot, både mot sig själva och mot resten av världen. Är du man? Gör då något åt problemet  stället för att försöka döda alla budbärare.

Lästips kring detta: 

• "De vill ses som 'snälla killar', och om någon går emot deras vilja tycker de sig ha rätten att bete sig som patriarkala svin" - Fanny Åström
• "Män som vill 'nyansera bilden' av andra mäns våld är precis lika mycket en del av våldskulturen" - Fanny Åström
• "Skuldbelägg inte den utsatta, stötta och bidra till att förändra strukturen istället!" - SannaM bloggen Mina Sanna ord
• "När män blir arga får man räkna med vad som helst" - Lady Dahmer

Ni får så klart mata på med bra lästips bland kommentarerna.

Jag beställde den här boken idag:

Det gjorde jag delvis för att jag själv medverkar i den och för att jag har glömt bort vad jag skrev. Jag minns på ett ungefär vad jag skrev så klart (annat vore lite nonchigt), men jag vill påminnas i tryck. Jag kommer inte ihåg vilken bild jag använde för att representera mig heller. Hoppas att jag valde nån bra bild. Jag hatar när jag är med i böcker och väljer en dålig bild på mig själv. 

Vill så klart även se vad andra skrivit i den. Texten jag fick skriva var ganska kort, typ en tumnagel lång, så antologin i sin helhet kan ju inte vara jättejobbig att läsa igenom tänker jag. Har även hört att den innehåller illustrationer. Idealisk toalettlektyr kanske? Jag bloggar om den när den kommit och berättar hur det gått!

Här hittar ni den.