.

Jag kan innerligt säga att jag är väldigt orolig över Sveriges framtid. På sättet vi skjuter ifrån oss ansvar för många saker. Vare sig det handlar om att hjälpa nyanlända att integreras i samhället, eller att motverka den rasism som växer fram. Vi har ofta en vilja av att hjälpa till. Ändå gör vi ingenting. Varför är det så?

De flesta stödjer mänskliga rättigheter när de får frågan, men är sällan villiga att offra sin egen tid eller ekonomi för att stå upp för den. Man tittar gärna på misären och förbannar sig över den. Men där slutar det ofta. I något slags behov att känna med offren, men ändå passivt titta på och gå vidare med sina liv. 

Jag tycker de integrationsproblem vi ser idag handlar mer om att vi i Sverige behöver bli bättre på att acceptera människor med andra kulturer, religioner eller utseende. Det är det största hindret för en bättre integration. Det handlar inte om pengar, det handlar om att du och jag tar ansvar för att inte stänga ute människor för att de avviker från normen i samhället. Det räcker liksom inte att skänka pengar någon gång om året, om man stödjer mänskliga rättigheter är det något man bör arbeta för varje dag.  I det jobb man väljer, i de möten man sätter sig i osv.

Den integrationsutmaning som vi nu står inför är inget politiker kan lösa själva. Det är helt enkelt samhället i stort som måste göra det. Där vi behöver skapa ett öppnare samhälle för att underlätta för människor att komma in i samhället. Jag tycker vi borde kunna hjälpas åt att förändra detta.

Efter att ha fått förfrågan om att göra en kampanj för att förenkla möten mellan nyanlända svenskar har vi under hösten rest genom Sverige för att försöka fånga det som händer i vårt kära land. En satsning av Öppna Dörren som genom vardagliga möten vill skapa en plattform människor lättare kan komma in i samhället. Framförallt genom yrkeslivet. Deras mål är att matcha ihop 10 000 personer under nästa år att träffas genom att exempelvis äta middag eller ta en fika.

Under vår 170 mils långa resa mellan Malmö och Jokkmokk brann det inte mindre än 6 tilltänkta flyktingboenden. Trots den terrorvåg som nu sveper över Sverige väljer många att fokusera på det mikroskopiska hotet från Isis istället för det riktiga hotet som redan knackar på dörren. Jag är mest rädd för att Sverige med sin enorma naivitet inte kommer öppna ögonen, titta upp och verkligen tänka på vad just “jag” kan göra för att bidra till att förbättra vårt samhälle. Innan det är för sent.

Att man som stolt svensk kan anse att detta är rätt är så oändligt pinsamt och jag skäms över att vara svensk. Den här rasismen är dock inget nytt för mig. Den har jag upplevt sedan jag växte upp på nittiotalet och även om den under de senaste åren tagit fart och diskuterats öppet har den alltid funnits där. Jag har kallat det för smygrasism men egentligen är det bara rädda personer som alltför ofta är lättpåverkade genom att deras omgivning bekräftar deras rädslor gång på gång. 

Ett bra sätt att inte acceptera den här utvecklingen är att ta sitt vardagliga ansvar och inte bara protestera eller skänka pengar. Öppna dören är ett utmärkt exempel på hur vi kan göra Sverige lite bättre tillsammans...