Få missade väl Stephen Rodricks svulstiga reportage i New York Times, inledd som en tur bakom kulisserna på The Canyons innan det växte till ett renodlat lustmord på Lindsay Lohan. Om det vid tiden fortfarande fanns studios som kunde tänka sig att jobba med henne lär artikeln ha fungerat som en effektiv sista spik i kistan.

Förvisso fick Lohan en mikrorevansch när pärlbandet av kritiska recensioner lyfte fram henne som filmens enda behållning. För mig var det så gott som omöjligt att koppla bort allt extratextuellt snask som tillhandahölls av Rodrick – och alltmer upprörande att just Lohans huvud hamnade under giljotinen. Samma artikel beskriver trots allt hur regissören Paul Schrader ”grabbed Lohan, tripped her over his left leg and body-slammed her to the floor”, samt klädde av sig naken för att sätta stämningen inför en svår sexscen (som hon uppenbarligen var obekväm med):

”He thought of sending everyone home. But then he realized that there was one thing he hadn’t yet tried. He stripped off all of his clothes. Naked, he walked toward Lohan.

’Lins, I want you to be comfortable. C’mon, let’s do this.’”

Hon skrev ju på ett kontrakt! Men framförallt tycks hon ha brutit den tysta överenskommelsen om hur en kvinnlig stjärna på fall bör rätta sig efter den galne auteurens förverkligande av sitt magnum opus.

För en kort stund trollbinder faktiskt The Canyons med en serie inledande tablåer över nedlagda biografer som sorgset utropar "filmen är död!" – ett mantra som dock visar sig gälla såväl Paul Schraders livlösa personregi som den materiella filmremsan. Nej, en vidare bra film är det inte. Dags för kejsaren att klä på sig och be filmens enda behållning om ursäkt?