Jag såg att min fantastiskt roliga bloggkollega Klara Svensson bloggade om abort i slutet av förra veckan. Hon skrev att ett abortingrepp inte är någonting man gör på lattjo. Om aborten har även Kalle Schulman bloggat nyligen, efter en artikel som Svenskan publicerat om foster som fortfarande lever efter att ha blivit aborterade. Artiklen verkar i för sig inte helt fylla sitt syfte, eftersom det visar sig att det både är extremt ovanligt samt att foster som upplevs som levande efter att ha blivit aborterade de facto inte är det utan att det istället är något som heter autonoma reflexer. För en tid sedan publicerades en debattartikel med stora ofrivilliga komiska poänger i DN som två gubbar på SU:s filosofiska instutition skrivit. Debattartikeln menade på att alla aborter inte är moraliskt riktiga och ställde sig därför frågan hur samhället då skulle förhålla sig till när det (av gubbarna??) ansågs tvivelaktigt att göra en abort.
Aborten är alltså på tapeten igen. Jag minns rysningarna jag fick av den American Apparel-alternativa filmen Juno som kom för ett antal år sedan, ni har nog sett den allihopa. Filmen berättar om en tonårig tjej som inte klarar av att göra abort efter insikten att fostret i hennes kropp har naglar. Istället för att göra ett ingrepp väljer hon att gå igenom graviditeten, hånas i skolan och sedan adoptera bort den nyfödda bebisen till en kvinna som inte lyckas med att få barn.
Den senaste tidens nya intresse för en rättighet vi kvinnor inte helt kunde räkna med förrän i mitten 70-talet är oroväckande. För mig finns det bara ett sätt att se på abort och det är att det är ett ingrepp som jag utan att bli ifrågasatt ska kunna genomföra. Men, förutom det, tycker jag det är viktigt att uppmärksamma att alla kvinnor faktiskt inte tycker att det är ett stort, besvärligt beslut. Många kvinnor upplever inte att det är beslut som kommer följa dom genom livet och för alltid vara en tungt minne.
När jag själv, vid nittonårsålder, genomförde en abort fanns det inte skuggan av tvivel. En morgon vaknade jag brevid killen jag var ihop med vid tillfället, vi hade väl setts i ett par månader. "När fick jag min mens senast?" frågade jag och två timmar senare satt jag i telefonkö hos vårdcentralen. På kvällen drack jag tre järn jäger, rökte en spliff och två veckor senare hade jag gjort aborten. Jag minns att min kille sa till mig att vilket beslut jag än tog skulle han stötta mig, men det spelade egentligen ingen roll. För det var inget vägskäl jag stod vid, utan jag hade av misstag blivit gravid och nu skulle det åtgärdas. Hade jag blivit gravid idag hade jag, med samma tveklöshet, tagit samma beslut, utan ånger. Aborten är inget som förföljer mig, jag tänker aldrig på den om ingen för den på tal och inte en enda gång har jag känt ånger eller tänkt på händelsen som att jag släckte ett liv. Nä, det var inte lattjo. Jag kunde inte dricka sprit eftersom jag gick på antibiotika eller ha sex på ett antal veckor, och det var bull. Men i övrigt? Nja, inte fantastiskt men verkligen inte förskräckligt heller. Jag likställer det med vilket medicinskt ingrepp som helst. Det är ju inte skitball att gipsa armen heller.
Egentligen är det väl självklart, men det är alltid bra att vara övertydlig: Kvinnor bestämmer själva. Tycker du att det är ett stort ingrepp är det okej, tycker du, som jag, att det inte är ett stort ingrepp är det också okej. Det är vår kropp, vårt beslut, vårt ingrepp. Att det på håll och kanter åter igen börjar ifrågasättas och moraliseras över är tyvärr bara ett tydligt tecken på att det fortfarande inte är självklart att kvinnans kropp är hennes egen.
