“A.J. wanted to be this bad boy so badly. I think in his own mind he thought he was rock ‘n’ roll, not realizing that he was in a boy band.”

Hörrni, Backstreet Boys, ett av världens största band runt millenieskiftet, firade 20 år tillsammans förra året och gjorde i samband med det en turné. De var i Stockholm, jag såg dom, det var kul sen glömde jag snabbt bort det. MEN, den 30 januari släpptes en dokumentär om bandet "Backstreet Boys; Show 'em what you're made of" som jag just såg och den var _skitbra_.

Ärligt talat så var det faktiskt den första dokumentären av det slaget jag sett som kändes sann och inte det minsta förskönande. Den ger en både pophistoriskt inttressant som känslomässig inblick i deras tjugo år i branschen och tillsammans. Från mötet med skandalmanagern Lou Pearlman som senare åkte fast för avancerad förskingring (då en av Floridas rikaste), och hur de satt i hans privata bio, drack cola och kollade porr tillsammans på kvällarna när Nick Carter var typ 12, till vad som händer när du turnerat nio år i sträck och knappt sovit (för vissa - kokainkoma).

De gråter och kramar varandra, de ber varandra dra åt helvete under skivbolagsmöten (DON'T BE A DICK LIKE EVERYONE KNOWS YOU ARE), de danstränar inför jubileumsturnén +15kg och efter rehab. Howie är fortfarande sur över att han blev nedputtad från lead till bakgrundsång när de började spela in med Max Martin och Denniz Pop här i Sverige. 

Såhär hade Howie tänkt sig livet, som The Jordan Knight of BSB. Istället blev han den minst omtyckta i gruppen :(

Om du har det minsta intresse för Backstreet Boys, livet som tonårsstjärna under ett storbolag och pophistoria borde du se den. Finns på internet just nu, förmodligen på iTunes om ett tag. 

Läs även Nöjesguidens kommentar om pojkbandet år 2000