Internet brinner, och allt på grund av 20 sekunder video från vad som SÄGS vara den riktiga uppföljaren till Demon's Souls. Läckt videomaterial som med största sannolikhet kommer sättas i sin rätta kontext under spelmässan E3.



Och ibland, men bara ibland, säger ett par gif-animationer mer än tusen ord skrivna i affekt. Så var så god, det här är vad Internets spelforum har att säga om "Project Beast".

Reaktionen när vi, som gillar Souls-spelen, får när vi ser de där 15 sekunderna (det här är något av det bästa jag sett, alla kategorier):


...fler reaktioner:








Ingen upphetsning utan lite kräm, eftersom forumet i fråga befolkas av pojkar. AKA den tydligaste formen av subtil och samtidigt superäcklig post-pubertal snubb-uppskattning:


När någon klagar över att det färdiga spelet förmodligen kommer se sämre ut än förhandsbilderna:


...och slutligenn, förhandshajp inför Sonys E3-konferens (Project Beast ryktas vara Sony-exklusivt):


Well said, Internet.

"Äntligen är det torsdag igen", säger ni. "Dagen då du visar nya speltrailers för oss och vi tävlar om att tindra mest med ögonen".

Yup.

Omori

Ta en del Earthbound, en del indieserietidning, blanda med lite lättare rollspelsinslag och något som betecknas som skräck - och du har vad Kickstarter-trailern för Omori lovar. Allt baserat på konstnären och serietecknaren OMOCATs arbete. Jag har ingen aning om vad det här kan tänkas bli, men jag älskar (och backar) det redan. Gör det du med, eftersom all them feels.

Lords of the Fallen



Egentligen var det väl bara en tidsfråga innan alla de där spelen som vill vara Dark/Demon's Souls skulle börja dyka upp. Mörk och gritty fantasy och tung betoning på hur otroligt svårt allt är. Huruvida polska CI Games och tyska Deck13 kan göra konceptet rättvisa återstår att se, men för en som gillar förebilden känns det viktigt att poängtera att Souls-spelen ju är oändligt mycket mer än bara "ett svårt spel". Lords of the Fallen kommer iaf till current gen-konsoler (samt PC), och det känns ju lite roligt.

Sid Meier's Civilization: Beyond Earth



Tillhör du den där skaran som spelar Civilization-spelen och alltid önskar att det fanns en fortsättning efter att du lyckats ta ditt folk ut i rymden? Eller kanske är den en av de där som alltid får något drömmande i blicken när du minns Alpha Centauri? Då kan Firaxis kommande Civilization: Beyond Earth mycket väl vara grejen för dig.

Tystnad i dagarna tre, trots att vinnaren lovades utropas redan på fredag. Ej okej, jag medgert. Jag kan också avslöja att jag alltså inte lämnat landet med Dark Souls 2-vinsterna, jag har bara varit upptagen med Livet.

För att göra det här så snabbt och smärtfritt som möjligt börjar jag med att redovisa svaren på samtliga frågor.

1, Vad heter företaget som utvecklar Dark Souls 2?

From Software! Exakt 100% av alla respondenter fixade den här frågan. Bra! Ett japanskt spelföretag som fortfarande håller fanan högt. Det glädjer mig, på något sätt.

2, Vad heter egentligen originalspelet?

Fruktansvärt lurig fråga, visade det sig. I runda slängar 70% av alla som mailade in svar fick fel på den här punkten. Jag kan också tänka mig att det här kommer att skapa twitter-/kommentarfältsstorm modell större. Svaret är nämligen King's field. Alla som följt med i Dark Souls-veckan visste förstås det här. Men svaret är lurigt inte bara för att Dark Souls-seriens moderna ursprung heter Demon's Souls. Men originalet är alltså King's Field, ett spel som enbart släpptes i Japan, 1994.

3, Motivering:

Massvis med grymt bra motiveringar dök in i inkorgen här på Nöjesguiden. Allt från belöningar för nyss avslutade graviditeter (som ju faktiskt bör belönas med presenter!) till snyfthistorier om ensamma unga män som valt den smala vägen. Vinnaren, som drogs ur högen med alla rätt-svar, motiverade så här:

Dranglaec är en oförlåtande plats. Ett oändligt liv är inte mycket till tröst. Nej, givet de bistra förutsättningarna i denna värld är det nog mer av en förbannelse. Som tur är behöver vi inte genomföra vandringen helt ensamma. Om jag får ta del i äventyret så lovar jag min utsträckta hand. Jag kommer finnas där, som din vapenbroder eller din syster i strid. Oavsett vilken skepnad jag antar är min själ oföränderlig. Och denna själ är en som följer Solens Ljus. I detta liv, och det nästa. Och det nästa. Och det nästa. Och...”

Vinnaren heter Carl Hagman! Stort grattis till epic loot!

På fredag, om fyra dagar, sparkar spelåret 2014 igång på riktigt. Det är nämligen då From Software släpper lös ondskan på oss igen, den här gången i form av Dark Souls 2. Jag fick spelet i förra veckan, men får inte skriva något om det förrän senare den här veckan. Som en liten uppladdning inför det som komma skall tänkte jag därför reposta en text jag skrev om Dark Souls på Blogemup.se. Då, 2011, utropade jag det till årets spel. Det återstår att se om tvåan kan leva upp till den hajpen.

**

Jock-liraren som drömmer sig tillbaka till ett legendariskt Chicago Blackhawks och "NHL" på Megadrive. Klädintresserade spelkritikern som sjungit Bungies lov sedan 2001. Rollspelspuristen som bytte T10 mot sladdriga disketter när SSI började göra AD&D-spel. Chefredaktören som byggt ett tidningsimperium baserat på sin kärlek till små, luttrade japanska män.

Alla har vi något gemensamt. För även om vi (nästan alla) kan uppskatta utveckling och framåtrörelse kommer vi aldrig kunna släppa drömmen om igår. Den nostalgiska ådran, det romantiska filtret och kärleken till den tid som flytt.

Jag har en ganska lång kärlekshistoria med From Software. "Chromehounds", "Otogi", "Tenchu" och "Armored Core" är alla spel och spelserier jag gillat. Men actionrollspelet "Dark Souls" är, om man bortser från spirituella föregångaren "Demon's Souls", något helt nytt. Det bär inte på en historia som går att spåra tillbaka till tiden då hockeykort och -frisyrer var det hetaste. Det släpptes hösten 2011 – men skickar mig tillbaka till en tid då dator- och tv-spel var något magiskt. Det finns inget spel som får mig att känna mig så ung som just "Dark Souls". Ung som i oerfaren (det är ju otroligt svårt) men också ung som i naiv. From Software lyckas skapa känslan av att den smutsiga, råbarkade världen som "Dark Souls" utspelar sig i är lika unik och enorm som den är ogästvänlig och ond. När jag hör någon berätta om sina bravader förutsätter jag inte att jag själv någonsin kommer nå dit. Hade det till exempel handlat om "Dragon Age 2" istället hade jag varit övertygad om just det, och kanske blivit lite sur för att någon spoilat min upplevelse.

From Software lyckas bygga en slags mytologi snarare än bara en lång och mer eller mindre rak sträcka av scriptade händelser. I den här världen finns inget vackert och putsat, bara ond bråd död. Och minsta misstag kommer knuffa dig över kanten. Men egentligen är det inte just den ofrånkomliga, ständigt återkommande, döden som är själva poängen. Det här är inte ”svårt” av samma anledning som, säg, ”I wanna be the guy”. Det är inget självändamål. Det är först när man hör andra prata om spelet man inser det. Någon harvar i ett kloaksystem och kämpar mot grodförbannelser. En annan har fått skallen infekterad av glödande ägg. Och samtidigt ödslar jag blod, svett och tårar på en kyrkogård fylld av oroliga skelett. Ensam känner jag mig som Sisyfos, den där grekiska mytologikillen som fick knuffa en sten uppför en helvetesbacke i all evighet. När jag hör om andras kamp (och genialiska lösningar) förstår jag att där finns något annat.

När sedan en vän (tillika "Dark Souls"-proffs) som vänder hem för jullov kommer förbi för att se över min karaktär, ge mig lite tips och tricks för att snabbare nå till nästa nivå av spelande klickar det fullständigt. Det hade lika gärna kunna ha varit min kusin som visade mig en klurig genväg i "Cobra Triangle" på en matrast i mellanstadiet. Nu, som då, sitter jag med stora ögon och inser hur mycket jag har kvar att upptäcka och lära. Jag trodde mig ha förstått allt men har egentligen bara gläntat på dörren till en storslagen värld.

Just den där magin är vad som gör "Dark Souls" så speciellt. Den filosofiskt lagde skulle kanske mena att det handlade om en önskan om evig ungdom – och rädslan för döden. Kanske är det först då det blir logiskt varför Dark Souls är årets bästa spel. Det är klart att vi drömmer om evigt liv när vi spelar ett spel som gör allt för att ha ihjäl oss.