Ett av fjolårets mest förbisedda spel var Ghost Trick av Phoenix Wright-mannen Shu Takumi. Känner du inte till Phoenix Wright är det ett slags "försvarsadvokatsimulator". Citatteckningen är befogade, då hederlig rättspraxis snällt får stiga åt sidan för en stor portion japanska tokerier – med allt från alldeles överdrivet invecklade motiv till att man mitt under pågående korsförhör river av en spontanseans för att kalla fram vittnesmål från andra sidan graven.

I hemlandet är Phoenix Wright något av ett fenomen, då spelserien både har blivit långfilm och musikal. Dessutom släpps de första tre delarna snart som fullödigahd-remakes för allsköns IOS-manicker. Men nu var det alltså Ghost Trick vi skulle prata om.

Shu Takumis senaste är något av ett pusselspel. Skamligt välgjort, stilistiskt träffsäkert och, som sig bör, begåvat med en helgalen story och mysknäppa karaktärer (hunden Missile!).

Spelmekaniken är enkel: att som spöke hemsöka diverse olika föremål för att ändra potentiellt ödesdigra händelseförlopp. Som till exempel att rädda en kvinna undan en närsynt yrkesmördare genom att först hemsöka en gitarr, slå ett par distraherande ackord, avancera till en cykel och genom den vidare till en lyftkran för att slutligen lossa på en rivningskula. Samtidigt som ridån går ner för den lejade mördaren går den upp för helgens mest självklara spelmåste.

Ladda ner och provspela det gratis här. Diggar du det köper du resten direkt i appen. 

I det senaste numret av Nöjesguiden listar Jimmy Håkansson fyra nya tv-serier som vi inte får missa. Listan kommer vi säkert att få anledning att återkomma till. Inte minst med tanke på att House of Lies stod med, en serie som jag var redo att dumpa redan efter det första avsnittet.

Av de andra serierna på listan är jag est nyfiken är jag på The River, en skräckis om en grupp forskare som tuffar fram längsmed Amazon-floden ombord på en en pimpad flodbåt. Under färden sker diverse oförklarliga obehagligheter, och det är förstås inte så konstigt när det är Paranormal Activity-mannen Oren Peli som står vid rodret.

Nu var i och för sig Paranormal Activity en direkt hopplöst tråkig skräckövning. Anledningarna till att filmen aldrig lyckades krypa in under skinnet på mig är oräkneliga, med allt från den obegripligt empatibefriade pojkvännen till att jag nog, trots allt, inte tillhör den grupp som blir livrädd så fort en dörr knarrar lite diaboliskt.

Men trots att mitt och Pelis förhållande knappast kan beskrivas som meningsfullt kommer jag att ge The River en chans. Premissen är väl inte fantastisk, men tv-skräck är trots allt en bristvara. Att vara kräsen duger helt enkelt inte. Det är också anledningen till att jag förra säsongen följde tokstollen Ryan Murphys när han roade sig med plockade all världens genreklyschor ur en jättestor tombola och sammanfogade dem till spretiga American Horror Story.

Jakten på kalla kårar är, som sagt, inte lätt. Senast jag kände obehag i sällskap med en tv-serie var Showtime-projektet Masters of Horror. Det var 2005. Sedan dess har det förstås hänt en del, med allt från vampyrcamp i True Blood till hemtrevliga Supernatural och Big Brother-zomibeserien Dead Set. Den sistnämnda var förvisso briljant satir, men knappast som fick mig att hoppa högt. Och hopplöst bortslarvade The Walkning Deadska vi inte ens tala om.

Med tre Paranormal Activity-filmer i bagaget (och en fjärde i antåg) borde Peli vid det här laget vara nere med vad som funkar – och ännu viktigare – vad som inte gör det. En fingervisning om The River lyckas där Paranormal Activity misslyckades bore vi få vid den amerikanska premiären den 7 februari. 

Att flytta är som bekant både tidskrävande och mödosamt. Ärligt talat är det heller inte särskilt roligt. Det ska påtas en himla massa. Saker ska slängas eller packas ned, för att sedan packas upp, sorteras och slutligen ställas på plats – för att sedan, förstås, placeras någon helt annan stans. Men till slut börjar saker och ting komma till rätta.

Spelbevakningens omtumlande flytt till webben har inte varit något undantag. Den har inte varit helt lätt, men knappast förgäves när vi nu går ett nytt spännande spelår till mötes. Ett år som fullkomligt dryper av  potentiel att bli helt vansinnigt omskakande händelser som att Nintendo lanserar sin nya konsol, Rockstar gör återbesök i sin Los Angeles-pastich i Grand Theft Auto V och mobilspelen fortsätter att hungrigt knapra marknadsandelar. Allt det här ska vi förstås granska och reda ut när vi ska ha det sådär bloggmysigt tillsammans, du och jag. Dessutom blir det ett knippe ovärderliga listor och tips. Det första får du redan nu. Ladda omedelbart ned Jetpack Joyride. Det var fjolårets mest självklara resesällskap men har inget bäst-före-datum.

Men innan vi tillsammans går in i spelåret 2012 så är det dags för en tillbakablick.

Om Nöjesguiden var din enda källa till allt spel kan du ha fått den felaktiga uppfattningen om att spelföretagen gick i kollektivt dvala sensommaren 2011, för att nu så smått börja vakna till liv igen.  Naturligtvis är det inte så. Och för att ingen ska känna sig utelämnad följer här en snabb sammanställning av vad som hände under de månader då spelbevakningen försvann. Så printa ut, sätt på kylskåpet och plugga in.

September

Sedan urminnes tider (2004) har september inneburit Tokyo Game Show – spelmässan där de delar av den japanska spelindustrin som inte är Nintendo årligen befäster sin relevans. 2011 var inget undantag. Men trots behjärtansvärda försök som att göra musikspel av Final Fantasy (med den obegripliga titeln Theatrythm), och mindre smickrande som det tredimensionella tillskottet i Konamis virtuella flickvän-linje Love Plus, var mässan ointressant. Hur ointressant? Inget ramade bättre in känslan av besvikelse som insikten om att dyrbar mässyta upptas av bankdosor och allehanda flumelektronik.

Att den japanska spelindustrin har hamnat på efterkälken har varit känt sedan tidigare. Men den känslan hade på ett kusligt vis sipprat in i andra samhälleliga sammanhang, som filmen Dog X Police (ett slags asiatiskt Turner & Hooch) eller det faktum att j-rockare, med sina eländigt ylande riff, alltid och undantagslöst kommer att stå med ena foten i 80-talet. Känslan av tidsresa genomsyrande alla skikt ända ner till de mest obetydliga. Exempelvis hade Tokyo-filialen av mineralvattenmakaren Evian just hittat den kusliga baby-med-rullskridskor-reklmamen från 2009.

Andra händelser från september inkluderar det avslutande kapitlet i den tjurnackade skjutartrilogin Gears of War och skryteventet Call of Duty XP; ett väckelsemöte Monster-drickande 13-åriga pojkar världen över. Tillställningen toppades med framträdande av Kanye West. Något som i jämförelse med det megalomaniska Way out West-ditot framstod som sansat. 

Oktober

I oktober började den tidigare puttrande spelhösten att stormkoka. Först ut var Dark Souls, den brutala uppföljaren till Demon's Souls – ett stycke vansinnigt svårt medeltidspennalism som fått hardcore-spelarnas hårdaste kärna att älska varje lidelsefull sekund av hopplös utsatthet. Senare kom utomordentliga Batman: Arkham City. Och med stor vördnad inför källmaterialet framstod Rocksteady Studios som spelvärldens självklara motsvarighet till Christopher Nolan. Extra plus i kanten för Jokerns tolkning av The Platters Only You, som tillsammans med Trent Reznor och Karen Os Immigrant Song får ses som 2011 års mest oväntade covers. Månaden avslutades med det svenska militaristiska hantverket Battlefield 3, som med mångmiljonupplaga blev årets största nöjesexportvara – oavsett om det handlar om musik, film eller Glada Hudik-teatern.

November

Ganska dött sånär som på att som på att samtliga återstående storspel skulle släppas. Uncharted 3, Skyrim (2011 års bästa spel!), Modern Warfare 3, Assassin's Creed: Revelations, Super Mario 3D Land, Minecraft, Halo: CE Anniversary, Saints Row: The Third och i efterghand skamligt förbisedda Rayman Origins utgjorde ett smatterband av blockbusters. Dessutom premiärvisades Grand Theft Auto V, som utspelas i den vidlyftiga Los Angeles-pastischen Los Santos.

December

Grabbkanalen Spike TV anordnade med pompa och ståt spelgalan Video Game Awards. Det blev ungefär så meningsfullt som man kan vänta sig av en kanal vars programtablås vassaste beståndsdelar utgörs av Hooters Swimsuit Pageant, 1000 Ways to Die och Deadliest Warrior (knappt kvasivetenskapliga uträkningar om vem som skulle vinna av exempelvis Ivan den förskräcklige och Hernán Cortés). Men vi fick i alla fall en första glimt av Nuaghty Dogs nästa spel Last of Us. I den hiskligt snygga trailern visar den Santa Monica-baserade spelstudion varför de är en av världens främsta med ett spel som för tankarna till I am Legends urbana dystopi. Vidare rullade Nintendo ut hemtrevliga Mario Kart 7 och vänner av Star Wars frustade av glädje över att onlinerollspelet Old Republic slutligen sjösattes. Om det blir en WoW-dödare får 2012 utvisa.