Okej då var det dags för att bli lite personlig.
Jag har aldrig varit på det klara med vilket kön jag tillhör.
När jag var liten tänkte jag att jag nog var en kille i en tjejkropp, men när jag började förälska mig i killar blev den tanken bara ännu konstigare. Killar i tjejkroppar hade jag hört talas om, men BÖGAR i tjejkroppar, var inte det befängt? Och jag undrade en del varför jag ens krånglade till det såhär, varför jag inte kunde "nöja mig" med att känna mig som en tjej och acceptera det "uppenbara" kön som livet tilldelat mig.
Men det var ju just det. Jag kände mig inte som en tjej, och det gjorde det jävligt svårt att "nöja" sig även om jag har försökt. Detta har varit en känsla som har varit svår att formulera för andra samt att den var assvår att placera även för mig själv. Jag vet inte hur många gånger som jag har frågat andra hur det känns att vara tjej/kvinna, men aldrig har jag lyckats få något tillfredsställande svar. Själv har jag inte den där känslan av könstillhörighet. Jag har ingen aning om hur det känns att "vara kvinna". Det är svårbegripligt för mig. Jag vet hur det känns att leva i denna kropp, men jag har ingen direkt erfarenhet av att VARA denna kropp.
Jag känner mig dock inte som "en man" heller. Tanken på att ha en manskropp känns inte fel utan jag skulle kunna tänka mig att ha det med, men någon "man" är jag då sannerligen inte. Tack och lov.
Så vad är jag då?
När hen introducerades och exploderade i både diskussion och användning blev jag skitglad. Jag typ reste mig upp varje gång det kom på tal och gjorde slow clap och ba "DET ÄR JU JAG!". Äntligen liksom. Det var nytt för mig och jag visste inte att jag hade längtat efter det men det hade jag. Jag kunde tycka att min egna känslomässiga reaktion över "hen" var märklig och jag förstod inte riktigt mig själv och varför jag blev så glad, men det var som att komma lite närmare kärnan av något. Lite närmare hem. Dessutom var jag inte ensam.
För saken är den att det kan vara rätt tärande att inte känna sig hemma i någon av de två vedertagna könskategorierna, och då har jag har ändå haft privilegiet att på många sätt "smälta in" i samhället med min kropp. Jag är till exempel inte iögonfallande könsnormsbrytande till mitt yttre, utan ser tvärt om alldaglig och intetsägande ut om vi har normen som utgångspunkt. Jag är vit och jag ser relativt okej och stereotypt kvinnlig ut. Men det har ändå varit och är fortfarande förvirrande. Känslan av att klä ut sig, att spela en roll, att låtsas, samt det här att jag "ska" utgöra nån attrahant eller motsats till "män". Jag vet inte hur många gånger jag har varit med en kille och tänkt "om du bara visste att det egentligen inte är en tjej som du är tillsammans med". Och jag har själv inte riktigt fattat vad jag har menat med det.
Jag tycker att det här med kön är svårt, åtminstone om jag ska försöka passa in saker och ting i det binära könssystem som existerar idag. Jag har verkligen försökt pressa ner mig själv i den kvinnliga rollen, jag har ansträngt mig mången gång för att bli tillfreds och ett med mitt kön men nej. Det känns fel. Jag är inte den här kroppen. Kroppen känns allvarligt talat konstig för mig. Det låter kanske lite snett men det är som att jag inte har vant mig med den än. Den är ett skal. Och jag har inte kommit till rätsida till varför jag känner på det här sättet. Även om jag aldrig har gjort någon direkt hemlighet av dessa känslor, så har det känts töntigt och lite pinsamt.
Jag har förstått att det finns de som tycker att det är "löjligt" och "onödigt" med ett tredje kön och att det är "bra som det är" med de två könsroller som finns att tillgå. Samma personer brukar även tycka att könsroller som bestäms utifrån könsorganet är "naturligt" och väldigt positivt för hela samhället. De pådyvlar att det är enkelt med två typer av kön och att det vore trist att "krångla till det".
"Varför ska vi krångla till det?" brukar en del säga, "tjejer är tjejer och killar är killar av en anledning".
Denna inställning har påverkat mig. Jag har tänkt att mina tankar kanske är "löjliga" och "onödiga", att jag "överdriver" och att jag kanske kort sagt bara är lite knäpp. Jag har typ skrattat åt mig själv och jag har försökt skaka av mig och bortförklara känslorna. Det är en sak som jag är jävligt trött på. Tankarna och känslorna är uppenbarligen där hur löjliga och onödiga en del människor än tycker att de är. Om jag också ska axla inställningen att de är löjliga så mår jag bara illa av att jag har dem.
Galen eller ej - faktum kvarstår att det binära könssystem vi har idag inte alls är enkelt. För några, kanske rent utav för många är det enkelt, men det är uppenbarligen inte enkelt för alla. Och jag är så vansinnigt glad och lättad att jag har börjat hitta till dessa människor.
För vad är det tänkt att människor som inte kommer överens med det krönta könet ska göra? Gå en kurs? Som om dagens samhälle inte vore tillräckligt för det syftet. Eller är det tänkt att svårigheten försvinner om känslorna beskrivs som onödiga?
Jag är könsförvirrad. Jag har varit det i hela mitt liv men det finns en sak som löser upp förvirringen för mig, och det är att ifrågasätta nuvarande bild på vad kön egentligen är. Kan det vara så att könsorganet bara är en ytterlighet och att det inte alls behöver vara ett kvitto på vad det är för slags kön eller ickekön som finns på insidan? Och kan det vara så att dagens stereotypa könsroller är direkt skadliga?
Frågar ni mig blir svaret mer och mer säkert. Jag är trött på att borsta av mig könsförvirringen som om det vore ingenting.
