Sitter och pratar med farsguuuben min här. Han ringer ju rätt ofta. Oftare än min mor. De senaste åren skulle jag säga att pappa har ringt mig påväg hem från jobbet varannan dag. När jag frilansade hade jag tid att snacka, men sen jag börjat jobba så ringer han allt mer sällan.... lilla pappa.

Oftast pratar vi om mig....... något jag skrivit, gjort eller tänkt. Så är det ju med föräldrar. Mycket fokus på barnet. Kanske var för typ tre år sen? som jag faktiskt började ställa frågan "men så... hur... mår........ DUDÅ?" osv.

Stackarna. Men får väl försvara beteendet med att som förälder så lever en väl lite genom sina barn. Jag har ju trots allt ett mer crazy liv en dem på vissa punkter. Jag menar, de lever ju ungefär som........ Martin Huss?

MMmmm. Det här med föräldrar hörrni. Vidrigt hur självisk en kan vara kring dem. Känns som om jag så ofta svävar mellan svår irritation, dåligt samvete, frustration och obegränsad kärlek. Kommer den tonåringskänslan någonsin försvinna tro?