En av mina gymregler är att en får fuska. Detta för att överhuvudtaget orka ta sig till gymet när allt annat känns mycket roligare. Tycker att det är viktigare att se all träning som plus, i stället för att se det som inte blev gjort som ett minus. Och i dag var en sån dag då jag gick till gymet i tron att jag skulle fuska. Kanske göra typ 75% av passet. Ja, jag vet jag är dålig människa. Ja, jag vet att jag signat upp för att springa Göteborgsvarvet och det kommer inte gå om jag ska hålla på att fuska. Men i dag var en sån dag bara. Ni vet vilken typ av dag. Plus att jag har lite ont i ena knät efter söndagens spring med Martina. 

Ni har redan gissat det eftersom det stod i själva rubriken men på nåt sjukt sätt* så lyckades jag tvinga mig själv att stå kvar på bandet när fusket skulle kicka in. Mycket tack vare min, om jag får säga det själv, briljanta spelliste-taktik som innebär att jag gjort spellistor som heter respektive hastighet på löpbandet, så om en springer på 8, vilket jag gjorde i dag, så lyssnar en på 8-spellistan och då är det låtar som går i takt med det. Det var inte mitt bästa träningspass någonsin, och jag har fortfarande ont i knät. Men jävlar vad skönt det var när löpbandets klocka tickade in 59 min 57 sek, 59 min 58 sek, 59min 59 sek och sen: noll, du är klar. Gå med i min tribe så kan vi känna detta tillsammans! 

När jag kom hem så frågade Kalle hur långt det blev.

Så hade jag glömt kolla det. 

...

Men på den här bilden har jag fortfarande förmåga att känna lycka:

Stretch med hund, kallar jag den här. Tights, adidas running. Tröja, Stella McCartney for adidas.