Vilken som var den mest intressanta nyheten under gårdagens stora Yeezy-event i Madison Square Garden? "Säsong 3" av hans klädlinje? De nya låtarna på The Life Of Pablo? Det faktum att den typ enda platsen i Norrland som eventet strömmades på var i Rundvik, Nordmaling (folkmängd: 817)?

Nej, det största var naturligtvis teaser-trailern för Kanyes kommande spel. Som så klart inte kunde heta något annat än Only One: The Game. Trailern visar Kanyes mor som flyger till himlen och blir en ängel. Det är fortfarande oklart exakt vad spelet kommer att gå ut på. Och det kommer nog bli svårt att ta reda på. En person hörde av sig till mig när spelet utannonserades och berättade att han blivit kontaktad av Kanyes folk med en förfrågan om han ville hjälpa till. NDA (non disclosure agreement)-dokumentet var tydligen helt enormt.

Men, till saken. Här är trailern. Se den fort innan herr Wests stab plockar ner den.

X-Files känns som sitt gamla jag igen när Mulder och Scully beger sig ut på en traditionell monsterjakt, ett fall laddat med humor, barndomsdrömmar och problematik – från en av kultseriens mest älskade författare.

X-Fallet

Halvvägs igenom den korta revitalisering som är X-Files tionde säsong börjar faktiskt återkomsten kännas berättigad, om något bitterljuv då den bara är sex avsnitt lång. Det handlar om den nya miniseriens kanske mest hypade avsnitt skriven av Darin Morgan, författaren älskad av fans och Emmy-belönad för sin egensinniga tolkning av kultserien. 20 år efter Clyde Bruckmans Finale Repose, lever Mulder and Scully Meet the Were-Monster upp till hypen? Svaret: ja, i detta fall gjorde fanatiska tittare rätt i att tro igen. För precis som de redan nämnda detektiverna av de paranormala, upptäcker vi att X-Files fortfarande kan vara sjukt underhållande och rätt roligt efter ett längre uppehåll. Vem hade anat att Morgans udda komiska ton krävdes för att rättfärdiga den återuppstådda skräck-sci-fi-seriens existens?

Hur paranoid är Mulder?

Det är bara att konstatera att Fox Mulder har sett bättre dagar. Mannen är trots allt närmare 50 än 40 år gammal, singel och äger inga bevis på någon ufo-konspiration, men är däremot ägaren av en rätt beundransvärd samling pornografi. I och med detta uppstår en medelålderskris när FBI-agenten ställs inför faktumet att han har tillbringat en större del av sitt liv jagandes monster som aldrig fanns. Hans fantasi, i maskopi med mer naturliga än onaturliga fenomen, har bedragit honom alla dessa år och lämnat oss med en skeptiker, en kristen galen man som har fattat att Gud Big Foot bara är påhitt. Det är tills han kommer i kontakt med varulven Guy Man, eller ja, snarare varödlan då han är en mer reptilliknande varelse – inte menat att vara rasistiskt – i en mänsklig kropp, ställd inför en ännu mänskligare vardag bestående av en miserabel arbetsplats och ett miserablare sexliv. I mötet av två personliga kriser uppstår dock vänskap, vilket leder till att den självmordsbenägne Guy Man finner nytt hopp och vår förlorade profet Mulder en uppenbarelse som ger hans korståg ny mening.

Hur skeptisk är Scully?

Ja, som så ofta när ett avsnitt väljer att lägga sin fokus på Mulders kamp med sina personliga demoner får Dana Scully lida för det. Men nu talar vi om ett avsnitt skrivet av Darin Morgan vilket betyder att Dana långt ifrån överskuggas av Mulders demoner. Hennes gamla partner – just det gamla är han väldigt medveten om – har förlorat tron om det vidskepliga, vilket betyder att hon för en gångs skull får debattera för det övernaturliga. Det är tills Mulder börjar bli varm i skorna igen och beger sig ut letandes efter sanningen, medan Scully löser fallet och arresterar mördaren, långt före hennes partner tror att han kan komma till undsättning som om året var 1994. 

Är X-Files transfobiskt? 

Det ligger knappast någon större poäng i att jag försöker besvara ovanstående. Frågan är dock om det inte stundtals blir lite väl uppenbart att Darin Morgan inte har skrivit ett X-Files-avsnitt sen 90-talet, och den spontana känslan är: vafan. För det är bara att medge att serien inte gör oss, eller sig själv, någon större tjänst genom att skämta om transpersoner. TV har trots allt en längre tradition av att göra människor som inte tillhör könsnormen till punchlinen för sina skämt. I detta fall är skämtet en intervju med en prostituerad transkvinna hög på crack, vilket knappast är något nyskapande. Samtidigt försöker inte serien – som så ofta vidrör det onaturliga – göra detta till något onaturligt där vi skrattar åt kvinnan. Även när cissnubben Mulder senare i avsnittet försöker förklara transpersoner och könsidentiter för en desorienterad Guy Man är det ett genuint, om något fumligt, försök. Men var det kanske ett försök och skämt bäst lämpat för någon annan än Mulder och X-Files, även ifall Morgans mening var att på något vardagligt vis uppmärksamma transpersoner för en bred och måhända omedveten publik? 

En pojkdröm går i uppfyllelse

Som programledare för podcasten X-Files Files hjälpte Silicon Valley-stjärnan Kumail Nanjiani att göra kultserien en del av 2010-talets medvetande. Formatet var simpelt, tillsammans med en ny gäst varje vecka grävde Nanjiani i arkivet från dess början och framåt, för varje avsnitt värt att se. Producenten och manusförfattaren Glen Morgan har själv prisat komikern för att ha varit en bidragande faktor i det momentum som tog serien tillbaka till tv-rutorna alla dessa år senare, vilket brorsan Darin tackade Nanjiani för genom att ge honom en roll i senaste avsnittet. Rollen? I vad som säkert är en fanboys största dröm fick skådespelaren agera både offer och förövare, allt i sin favoritförfattares regi. Upphör allas avund här? Nej, knappast för den mordlystna djurfångaren fick även lämna inspelningen med Mulder och Scullys riktiga mapp av x-fallet. Ens vildaste fantasi kan knappast överträffa denna storslagna pojkdröm.

En snuskig fantasi var just… en snuskig fantasi

När vi ändå diskuterar fanatiska fans våta drömmar kan vi ju inte blunda för att många män och kvinnors unga hjärtan förmodligen började slå igen tack vare Dana Scully. Efter årtionden av något mindre stolta fantasier såg många säkert hur dessa under avsnittet uppfylldes genom Scullys uppknäppta skjorta och ihoptryckta bröst, för att sedan se dem förfalla framför deras ögon när det uppenbarade sig att allt endast var ett hopkok av en sinnesförvirrad varödla med mer erfarenhet av porrfilmer än den riktiga grejen – huruvida igenkänningsfaktorn bestod för vissa tänker jag inte spekulera i, men chansen finns att ödlesex med Scully är något av sex-fanfics magnum opus.

Övrigt från arkivet

Scully odödlig? En referens till när den klärvojanta enstöringen Clyde Bruckman påstod att hon aldrig kommer dö, och att Mulder kommer möta sitt öde i en orgasm tillsammans med en snara – långt ifrån utomjordingar i alla fall.

En annan fin referens från den självmedvetet nostalgiska serien var när de nämnde Queequeg, Scullys gamla hund som en gång tillhörde Clyde Bruckmans granne – innan hon dog och lämnade resterna av sig till Queequeg, som hen knaprade i sig, för hunden är ändå människans bästa vän.

Guy Man är uppenbarligen en vegan galnare än vad SVT någonsin kan producera, och mordet på en burgare var otroligt brutalt i sin makabra fastfood-charm.

X-Files och linoljedoftande hotell/motellrum är alltid en mysig kombination. Även ifall denna ägdes av en äkta snuskgubbe, smygandes bland djurdekoren.

Förutom att Mulder har världens bästa ringsignal lär mobilen bli hans död.

Scenen vid kyrkogården erbjöd, förutom den förbryllande, roande och kanske problematiska dialogen, även en vacker hyllning till Kim Manners – regissören bakom hela 53 avsnitt av X-Files. Det var nämligen vid hans gravsten Mulder vaknade upp med en tom spritflaska vid sin sida, redo att åter finna sanningen. En fin salut till en av tv:s – utan någon som helst tvekan – bästa regissörer, och jag kan rekommendera att ni tar del av hans fantastiska kommentatorspår till några ikoniska scener mellan Mulder och Scully.

Kommer ni ihåg innan Nicki blev sådär super-mega-världs-kändis som hon är nu? Ni vet typ innan hon släppte Pink Friday? Åh herregud nu googlade jag när den skivan kom... 2010. FML jag börjar bli gammal? Fatta att det är 6 år sen. AJA.

Jag älskade gamla Nicki jättemycket! Nya Nicki har mina känslor pendlat för men jag har ändå alltid plats för henne i mitt liv. Idag var dock en sån dag då mitt hjärta började bulta lite extra för Nicki. Varför? Jo, pga:

Japp. Nicki har bestämt sig för att gästa en dude som befinner sig åtminstone 5-15 trappsteg under henne på kändisstegen. Min älskade Yo Gotti. Den här låten har allt. Bevis:

1. Omslaget

Bara kolla på det? Det är alltså en nästan naken tjej som bokstavligen RAMLAR NER i DM-lådan på insta!!!

2. Nu kanske jag gör bort mig totalt, men detta måste ju va första gången Nicki + Yo Gotti jobbar ihop sen denna dänga:

3. Nickis verser här... Var ska jag ens börja? Sammanfattningsvis: nästan alla killar är sämst och det viktigaste är att de e bra på att "go downtown" = BUDSKAP!!

4. Nicki använder sin "jag är Nicki Minaj jag vet att ni tror jag är en rosa popprinsessa som sålt ut och att alla mina fans e 10-åriga tjejer o därför avfärdar ni mig för ni föraktar 10-åriga tjejer men guess what nu tänkte jag rappa sönder er samtidigt som jag låter dryg och liiiiiite äcklad av er hela tiden"-röst. Lätt topp 3 Nicki-röster.

5. Fatta hur glad Yo Gotti måste vara just nu? Jag börjar le bara jag tänker på det.

Men på riktigt kommer ni ihåg Nickis gamla features??? Herregud vad skräp hon gästade, men också EXTREMT bra grejer finns från perioden innan/runt hon släppte Pink Friday. Här e några personliga favoriter:

Året var 2009... Teairra Mari hoppades fortfarande på en comeback efter att Beyoncé bidragit till att Roc-A-Fella ditchade henne till fördel för Rihanna. Idag är Nicki världsstjärna, RiRi är världsstjärna och Teairra kämpar på med sin blazer collection och omöjliga relation till Ray J i LAHH Hollywood. Livet e bra orättvist va.

Den här låten är verkligen SVINBRA, tack Hugo för att du påminde mig om dess existens i nått gammalt avsnitt. Yung Ralph asså... Numera kallar han sig för Juugman och släppte ett mixtape senast i december typ. Heja honom.

Den här låten hade jag alltså på riktigt som favoritlåt en period sommaren 2009 (gissningsvis). Spontant håller den väl inte jättebra och jag undrar fortfarande: VAD GÖR MASE DÄR??? Och vem var ens Ron Browz? Fatta att han idag nog inte är tillräckligt känd för att få vara i samma byggnad som Nicki...

Det finns också... Vad ska vi kalla det? En hel del... lågvattenmärken... Asså verkligen... en hel del...

/Sanna