“Skriv att det är en marxistisk roman” – Tone Schunnesson om debutromanen Tripprapporter

Tone Schunnesson är aktuell med den mäktigt fallande debutromanen Tripprapporter.

Nöjesguidens litteraturredaktör Elis Burrau har pratat med henne om trippar, minnen och marxism.   

För två år sen drog du till Bangkok med 10 000 oskattade kronor för att jobba om ett refuserat manus, men allt utmynnade i en annan bok. Vill du berätta lite om den resan?
– Min dator gick sönder. Jag var inne i en nyandlig period, det kändes som ett tecken från gud: jag ska sluta skriva. Jag var väldigt deprimerad. Jag läste Lars Noréns dagböcker. Jag kom hem och sa till alla mina kompisar: ”Jag ska sluta skriva.” De sa: ”Håll käften.” Sen blev jag olyckligt kär i en kille. Jag skrev en novell om honom. Han började inte gilla mig, men jag fortsatte och det blev den här romanen.

Hur skulle du säga att Lars Noréns dagböcker påverkade den?
– Jag tror att jag har skrivit Lars Noréns dagböcker! Han skriver någonstans om minnen som är så vackra att han aldrig vill återvända till dem. Jag tänkte att det var en omöjlig sak att vilja, jag bar med mig det när jag skrev. Hur kan man inte återvända till ett minne?

Kan du se tydligare nu vad boken handlar om än när du skrev den?
– När man tar dissociativa droger får man två upplevelser av tid: en yttre som gör att du inte kan kommunicera eller röra dig, och en inåtvänd känsla som är otroligt intensiv. Jag var intresserad av den formen i litteratur. Någonting som står stilla, men rör sig. Som är ett depressivt tillstånd, alkoholistens tillstånd. Likt tidsfickan som uppstår när man tagit ketamin. När jag växte upp var jag besatt av generationsromaner, och hur skulle en roman för vår generation som inte har haft något se ut? Det finns inga jobb, inga pengar, inga pengar för konsten, ingenstans att bo. Hur ser livet ”på drift” ut då?

Jag har en pretentiös fråga som kanske tangerar det där: liknar trippens poetik minnets?
– Trippens poetik liknar litteraturens. Droger har potential att bryta ner, men också att transformera och transportera dig. Precis som litteratur. Jag har varit intresserad av tripprapporten som litterär form länge, den är så motsägelsefull: trippen handlar om att förlora sig, rapporten antecknar noga vad som händer.

Jag läste om Tao Lins Taipei parallellt med din bok. I den skildrar han trippar på ett helt annat sätt, men det landar i samma känsla av likgiltighet. Ni tar bara olika vägar dit: han via tristess (stundtals poserande, stundtals uppfriskande), du via urvattning av extas. Det är spännande. Var du aldrig rädd för att romantisera knark?
– Det frågade Vi Läser också, haha. Jag trodde folk tog mycket mer droger än vad de gör. När de läst boken upptäckte jag att de inte gör det. Men jag är orolig att någon på Flashback ska skriva: ”Jävla idiot, hur kan hon appropriera den här genren?!”.

Du nämnde ”på drift”. Jag tyckte att Tripprapporter kändes som en uppfriskande, relevant version av On The Road.
– Jag var verkligen intresserad av att göra min karaktär depressiv. Nu kommer jag inte ihåg vad han heter i On The Road, men han är inte depressiv! Mer: ”I love life!” Hur skulle det vara att skriva en karaktär som är jävligt osympatisk, som inte ens har ett körkort?

Det är något med den här självförbrännande ensamresan…
– Som inte är spännande! Ingenting händer, inte som i roadmovies där de träffar en massa spännande folk, den här personen träffar ingen alls. Har du varit kompis med någon depressiv någon gång?

Ja.
– Man tänker: jag har skitmycket sympatier för dig, men jag vill inte träffa dig. Jag orkar inte älska dig.

Berättarjaget har en väldigt medveten röst när hon upprepar: ”Hur kan jag vara någon som trots allt detta börjar min resa på ett tåg.”
– Det finns en nykterhet där. Som skillnaden att vara nykter och påverkad; nykterheten är överjag, att vara bäng är att undvika överjaget.

Det finns ”nyktrare partier” som övergår i ”höga”, också rent formmässigt, när det faller isär i radbruten poesi…
– Hur skildrar man tripp och minne? Fallandet brukar jag tänka på, och jag gillar hastighet. Det är det bästa jag vet i livet och litteraturen, allt som går snabbt. Jag hatar långa böcker!

Romanen känns också som ett ode till narcissismen. Jaget är medvetet om sina misstag, men hon ångrar ingenting. Det finns något brutalt men vackert i det. Oavsett vad hon gör för skit älskar hon sig själv hämningslöst, i alla lägen.
– Det är en roman som rör sig mot försoning. Om man upplever sig själv som väldigt sårad, att ens omständigheter varit dåliga, att man haft en dålig uppväxt – man blir oförsonlig i det. För att orka vara oförsonlig måste man vara övertygad om att man har rätt. Genom allt.

De få andra karaktärerna som finns – männen, föräldrarna, systern – blir schabloner som jaget jonglerar med.
– Verkligen schabloner! Jag hade gärna inte skrivit något om män, men det var oundvikligt. Den misslyckade heterosexuella relationen är tacksam. Den bygger mycket på minne, till exempel. Man lever i någon annans minne, föds in i någon annans dröm.

Där finns en hel del saftig tragik… Jag tänker på Jani, som rent konventionellt sett är den ”omtänksamma mannen”. Hans omsorg kväver, det blir patetiskt och fult.
– Han är den jag hatar mest.

Andreas, som trycker ner och förnedrar, blir en större projektion för begär.
– Vad är begär? Jag har tänkt mycket på heterosexuellt begär. Det är bara förnedrande. Hur man än försöker upprätta det. Jag tänkte också: fan, jag måste upprätta lite hållpunkter i den här romanen, så att man ska orka läsa den. De olika männen är platser man kan återvända till.

De är lika godtyckliga som de geografiska platserna?
– De är lika osynliga också, hon är inte pålitlig.

Det är jobbigt att man måste ha personer i en roman.
– Det är det som är det sämsta med romanen.

Handling, personer, karaktärer.
– Dramatik är skitbra att skriva då, jag gjorde det i våras. Man bara: ”Så sa den det, sen sa den det.” Sen får du sköta resten. Och man får så jävla mycket pengar, jag fick tre gånger så mycket betalt för min pjäs som jag fick för min bok. Och jag skrev den på en månad.

Men tiden… Minnet pågår i nuet, sträcker sig in i jagets skalle. Hur förhåller hon sig till tiden?
– Aristoteles har skrivit om plats och tid, jag tänker att det är ungefär samma sak. Han säger att de är helt beroende av varandra: all plats handlar om förflyttning och all förflyttning är beroende av tid. Tomhet kan föreställas som något mellan plats och tid. Att komma ur plats är att komma in i tomhet, att komma in i tid är att komma ut ur tomhet. Tiden räddar oss från tomheten eftersom att gå från tomrum till tid är att alltid återvända till platsen. Jag vet inte exakt vad det har att göra med min roman, men när jag läste det kändes det väldigt relevant. Jag har nog tänkt att romanen handlar mer om plats, om att undvika tomrum.

Den handlar också om pengar. Det skrivs alldeles för lite om pengar. Är det svårt?
– Det är megalätt. Många författare tjänar för mycket och därför behöver de inte tänka på pengar.

Varför skriver inte fler yngre författare om pengar? Ska vi starta den rörelsen?
– Det var så nice i Summer Of Hate av Chris Kraus, hon bara går på stan, ser en bil, skriver ”den kostar så och så mycket”. Jag förstår det ekonomiska tänket, det är det som gör min huvudkaraktär osoft, att hon upplever att hon inte har någonting. Den enda ekonomi hon har är sin emotionella terror. Det är basic marxistisk analys: jag kan en sak, skriva, och det är inte värt någonting. Det är skitfrustrerande att det enda verktyget jag har inte är värt något. Det är inte som att jag är asbra på att sätta potatis. Jag gör massa andra saker som jag är dålig på, då får jag lite pengar, för jag är inte bra på det. Jag har ingen framtid som restaurangchef.

Tror du att folk kommer fatta att det är en marxistisk bok?
– Jag ville först att min karaktär skulle vara en person som tror att det enda subversiva skulle vara att lägga sig ner och dö. Det skulle vara den största hämnden mot produktivitet. ”Okej jag dör, fuck you, vad ska du göra?” Men det kommer med ett väldigt högt pris. Det är det hon brottas med. Jag har varit upptagen av det med Lindsay Lohan, att hon raserar sitt liv, gång på gång. Jag ser det som ett sätt att slippa undan produktionsmedlen som förgör en. Skriv att det är en marxistisk roman.

Jaget är besatt av sin uppväxt, sina föräldrar. Det finns en nedärvd alkoholism, ett sorts vemod i släkten. Söker hon uppgörelse eller försoning?
– Är det inte den ambivalensen man alltid känner? ”Jag vill att du ska älska mig, men jag tänker inte älska dig.”

Berätta mer om ditt intresse för tripprapporter.
– Jag har läst mycket på Flashback, men också en bok som heter The Yage Letters. Det är en brevväxling mellan William S. Burroughs och Allen Ginsberg. Burroughs åker till Amazonas och letar efter ayahuasca. Han blir helt galen. Han har haft den här trippen en gång och han måste hitta den igen. Han åker runt, letar, tar heroin och bara: ”Nej just det, det var inte det.” Den har varit viktig. Sen har Walter Benjamin skrivit mer flashbackianska meskalin- och opiumanteckningar.

Det är en rolig tradition du skriver in dig i.
– Det är verkligen det. Det är speciellt med en tripprapport, man tror att den är helt individuell, sen visar det sig att alla hade samma tripp. Alla meskalinteckningar blev likadana, alla såg ut som skit.

Saltöknen som speglar himlen på omslaget, vad symboliserar den?
– Jag blev refuserad av Wahlström & Widstrand en gång. De skrev att det var ”en hastighetens seger över detaljerna”. Det var jättefint sagt. Jag ville ha ett omslag som korresponderade med det. Och saltöknen… Det är så jävla tyst där. Om man skulle åka någonstans där man slapp ifrån sig själv skulle det vara dit.

Ska du till bokmässan?
– Nej, inte en enda jävel har bokat mig till något. Tommie X sa: ”Vi måste ha ett off bokmässan-party där vi bjuder in alla som inte är bjudna, dig, Linda Rosing…”

Vad har boken för influenser, förutom Lindsay Lohan…
– Och Lars Norén? Spring Breakers är såklart en jätteviktig film. Formen i den, att den jobbar växelvis. Att de är helt galna narcissister, men att det inte får några konsekvenser. Det var det största. Jag orkar inte droppa hela kvinnor och män-grejen, men jag ville skriva fram en osympatisk kvinna som inte fick ett straff. Jag ville inte att något dåligt skulle hända henne. Sen såklart Inuti av Hélène Cixous, och Clarice Lispector, formmässigt. Jag går runt på stan nu, har ångest och tänker: jag är ju ingen Beckett direkt. Det är det enda jag kan tänka: att jag inte är Beckett. Det är ovärdigt att jag ger ut en bok, att jag har samma yrke som Beckett, men inte är honom. Hur pinsamt?

Raderna ”olycka gör mig bättre än alla andra” och ”ensamheten gör mig till elit” tycker jag är så fina och sorgliga…
– Vad är absolut frihet? Att vara helt oälskad. Att inte ha en omtanke i världen. Den yttersta punkten gör en helt autonom. Särskilt i en heterosexualitet. Att man inte behöver förhålla sig till någon annans blick, begär eller förväntningar. Också om man tänker på familjen som heterosexuell matris. Vi Läser frågade ”vad är hennes mentala tillstånd?” om min huvudkaraktär. Svaret kanske är alkoholist. Det är så en missbrukare resonerar. Det är så man kan kosta på sig att resonera om man är helt oälskad.

Ibland känns det som att jaget är sin egen KBT-terapeut.
– Jag tänkte på affirmationer, att det är jättekonstigt med affirmationer.

Det är en spännande genre.
– Ja, verkligen. Jag skrev några dikter för P1 en gång, de var meditationsaffirmationer. Typ: ”Ta ditt liv”, ”Lämna din familj”, ”Ta en överdos”. Formen är så aggressiv.

Använder Lars Norén också affirmationer?
– Nu när jag tänker efter är min bok inte alls som hans dagböcker. Men jag tänker hålla fast vid det. Jag vill att han ska höra av sig. Jag ska ställa mig utanför Saturnus och vänta på honom. Jag är intresserad av stil, han är en så jävla bra stilist.

Är det därför man pallar läsa en så lång bok?
– Ja, det är meditativt. Det är något i känslan, att det bara pågår, som skapar existentiell ångest. Han går upp, han åker till Gotland, han shoppar kläder, han får ångest för att det är för dyrt, han hostar, han får ont i magen. Det är bara som livet är.

Tycker du att du skrivit en rolig bok? Jag tycker det.
– Jag tycker jag är ganska rolig. Jag kan vara så himla brådmogen när jag skriver om ”DÖDEN”, ”LIVET”, ”UPPVÄXTEN” och ”BESVIKELSEN”. Det är det jag är upptagen med i mina egna tankar, alltid, men när man ska skriva om det blir det kul. Jag vet inte varför. Vi ska dö, det är inte alls kul.

Jaget skriver: ”jag vill vara den mest autonoma av alla autonoma”. Lyckas hon med det?
– Som jag sa innan: det kanske är subversivt att gå under, men då går jag under, och då har jag ingenting kvar att vara subversiv med. Du kan vara helt oälskad, men då har du ingen att vara fri inför. Allt det här låter också bara som klichéer… men vad är det mest autonoma? Jaget är mycket: ”Jag ska dö, det är skitautonomt”. Allting slutar bara med att dö.

Hur tror du att den kommer tas emot?
– Jag tror inte att någon kommer läsa den.

Men rent hypotetiskt, vilken läsning skulle göra dig glad?
– ”Hon kommer nog skriva fler böcker som är bättre.” Jag vill bara att någon ska tro att det kommer bli bra.

Och allt började i impulsen att du skulle sluta skriva helt.
– Typiskt mig, så melodramatisk. Jag vill gärna ligga med någon på grund av boken. Det skulle kännas som en seger.

Tripprapporter kommer ut på Norstedts den 15 augusti. Läs även: "Vem bryr sig egentligen om en författare?" Chris Kraus om I Love Dick.