Foto: Sara Mac Key.

Isabelle Ståhl: "Staden är som teflon"

10:42 18 May 2017

Isabelle Ståhls debutroman genomsyras av en pulserande, skenhelig samtid. Huvudpersonen Elise rör sig som ett kliniskt spöke mellan Tinder, droger och socker. Mellan sövande kurser, själlöst lönearbete och krampaktiga efterfester. I sitt sista nummer som Nöjesguidens litteraturredaktör har Elis Burrau pratat med sin föregångare om Just nu är jag här

Hur känner du inför stämplar som ”Stockholmsskildring”… 
– Min bok utspelar sig på tråkiga klubbar, vidriga kaféer i Hornstull, på universitetet, och i sekelskifteslägenheternas kväljande värme. Huvudpersonen försöker rota sig i Stockholm, men staden är som teflon, den stöter bort henne, det är omöjligt att bilda minnen eller förankra sig. Att beskriva staden har varit ett sätt att försöka ta mig in i den. 

… och ”generationsroman”?
– Jag vill gärna ha skrivit en generationsroman, men mina erfarenheter har blivit för gamla för att 90-talisterna ska kunna relatera. Jag pratade med en 25-åring för en tid sedan och frågade honom: tror du att du har en själ? Han svarade: ”Ja!” Helt oironiskt.

I Elise ”strömmar alkoholen genom nervsystemet som varmt morgonljus”. Det är väldigt vackert. Hur skriver man fram känslan av berusning utan att hemfalla åt klyschor?
– Hihi, jag blir så glad att du tycker det! Man måste också tillåta sig klyschorna för de är ofta sanna. Jag är inspirerad av Blade Runner och Kents texter, ”synapser släcks som ljus”, det finns något vackert i det kalla, neurologiska. Jag älskar 1920-talspoeten Gottfried Benns diktverk Hjärnor. Neuropoesin tilltalar mig. Jag slås ofta av känslan av att bara vara kött och ben och stum materia.

Jag tycker att det stundtals känns som att du har fotat dina karaktärer, kanske mot sin vilja, med mobilkamerans blixt, på en hemmafest… De är subtilt osmickrande. Var det en ambition, att klä av hycklande universitetskillar från medelklassen?
– Jag använder ofta Googles bildsökning när jag skriver, så fotografiliknelsen är inte så dum. Jag vill egentligen helst att det ska vara som en musikvideo, det är en av mina bästa konstformer. Huvudpersonen avskyr inbilska universitetskillar i stora flockar av skrattande vänner. Hon avundas dem: de ger aldrig uttryck för några behov, längtar aldrig efter droger eller socker, de känner sig helt hemma i sina kroppar och i världen och framför allt tror de att de är goda.

Boken inleds med ett Lana Del Rey-citat, ”No one’s gonna take my soul away”. Vad tror du din berättare hade tyckt om hennes, till synes lite glättigare, Lust For Life-budskap?
– Förmodligen besvikelse. Texten i Love handlar om oro inför framtiden och rädsla för att bli galen men utmynnar i att allt nog kommer att ordna sig. I de tidigare texterna finns det ingen försoning och det är befriande tycker jag eftersom att narrativet i vår kulturs berättelser alltid går ut på att allt ordnar sig. 

Den här frågan är mest ett skämt: Per Hagman eller Hjalmar Söderberg?
– Jag föredrar nästan alltid döda författare bättre än levande – obs, det här betyder alltså inte att jag vill att någon ska dö! – och så även i detta fall.

Just nu är jag här finns ute nu.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2017.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!