En mellanstadieklass i Varberg i slutet av 90-talet.

När jag kontaktade mina tafsare

14:19 2 Mar 2016

Efter att ha läst kvinnors berättelser kring sexuella trakasserier letar Jenny Nordlander efter männens. Det slutar med att hon kontaktar tio killar från sin mellanstadieklass.

Efter uppdagandet av de sexuella trakasserierna under We Are Sthlm har vi fått höra många flickor och kvinnor återberätta händelser ur sina liv. Ögonblick som visar att det är vardag att vara rädd och bli utsatt. Som visar att ingen kvinna förvånas över det som hände i Köln vid nyår, eller mitt i Kungsträdgården i Stockholm två somrar i rad.

Rimligtvis är det alltså lika mycket vardag för män att vara de som trakasserar. Men var är de berättelserna? Jonathan Rollins berörde ämnet i en text på sin blogg, som sedan plockades upp av Expressen. Annars har det varit påfallande tyst.

Jag ville för Nöjesguidens räkning hitta de som, anonymt eller öppet, kunde berätta om saker de gjort, varför och hur det känns, då och nu. Som kanske ropat hora, tjatat till sig sex, eller gått så långt som att våldta någon.

"Det fanns en period när pojkar jag kände tryckte in mig i hörn och tog på mig varje dag"

 

Det var svårt. Väldigt svårt. Ingen har ju gjort något och jag kan inte komma där och påstå. Men jag är ju kvinna. Jag borde veta några. På senare år är de namnlösa figurer, men det fanns en period när pojkar jag kände tryckte in mig i hörn, mot väggar och ner på marken och tog på mig varje dag. De jagade mig, fångade mig och tog mig på rumpan, innanför tröjan, och sen släppte de. För att kunna börja jaga igen. Och jag var med på det. Jag tyckte att det var kul. Jag ville att det skulle hända, ville bli jagad – det innebar att jag var populär. Det var mellanstadiet.

Jag letar upp sammanlagt tio killar, nu vuxna män, som gått i min mellanstadieklass eller som jag spelat handboll med.

Jag kontaktar dem på Facebook, har inte pratat med majoriteten av dem sedan högstadiet eller gymnasiet. De flesta bor kvar i Varberg, några har fått ett eller flera barn. En var min granne, en annan min bästa vän. En var jag ihop med en vecka i trean, en annan gjorde slut med mig efter två dagar för att jag inte ville hångla med honom. Han sa att jag inte vågade. Jag sa att det var för att han hade dålig andedräkt.

Av tio kontaktade får jag respons från fyra personer. Resten har sett mitt meddelande men inte svarat. Av de fyra som svarar kan en tänka sig att gå med på en intervju. En av de fyra tackar vänligt nej, de två resterande börjar diskutera och ifrågasätta.

Jag vet att vinkeln är män, men har du frågat några tjejer som gick i femman hur de upplevde det? Finns det några fall av tjejer som tafsat liknande i Stockholm?”

Nu var det ju just killar jag ville prata med, av en anledning som jag redan hade förklarat, men visst, jag förklarar igen. Och får svaret:

”Ville bara få dig att tänka ett varv extra. Nyansera.”

 

Ville bara få dig att tänka ett varv extra. Nyansera för att tala gymnasiebetygspråk. Ämnen/debatter har tendens att få slagsida, men du kan säkert gå på linjen.”

Nästa kille får mig att ifrågasätta mig själv. Hände det ens? Har jag hittat på? Jag kanske kommer ihåg fel.

Jag har inget minne av att jag direkt var involverad i det du beskriver. Jag kommer inte ens ihåg att vi skulle ha åkt på läger samtidigt, vidare har jag endast något vagt minne om att vi hade överlappande träningar.”

"Jag har svårt att tro att jag har varit drivande i händelser som inbegriper kroppsliga närmanden, men jag har alltid haft en stark personlighet och kan lätt ta stor plats.”

 

“Om jag har varit drivande som ungdom angående det du säger får du gärna berätta mer om min roll. Jag kommer ihåg att vi under ett sommarlov hängde mycket. Jag har dock lite svårt att tro att jag har varit drivande i händelser som inbegriper kroppsliga närmanden, men jag har alltid haft en stark personlighet och kan lätt ta stor plats, vilket kan skapa intryck.”

Över till den enda man som kände sig bekväm nog att prata om det här.

Vad kommer du ihåg?
Jag kommer ihåg att vi höll på i duschrummen på gympan. Försökte lägga vatten under dörren till tjejernas dusch som skulle ge oss en spegelbild av er nakna. Det fick vi riktigt mycket skit för. Jag minns att jag skämdes som fan, jag mådde dåligt och vi fick gå till rektorn. Men det var bara då, annars såg lärarna mellan fingrarna. Det var ju ett tag när Bert kom, då skulle alla göra “balla balla” (en företeelse i tv-serien Bert där killar jagar tjejer, ropar “balla balla” och gör en rörelse med händerna för att greppa tag i tjejers rumpa. reds anm.). Det var ju ingen som brydde sig om det. De tänkte väl att det var en lek, och för de flesta var det nog inget sexuellt, men det är klart att det börjar ju någonstans. Får man inte en uppläxning då är det klart att det är svårt att fatta att det är fel.

”Man skröt om det. 'Jag tog henne på röven'.”

 

Pratade ni om det eller hände det bara?
– Man skröt om det. “Jag tog henne på röven”. Man skulle mäta sig med och gärna vara värre än de andra. Jag kommer ihåg att det var en lång sträcka mellan gympasalen och matsalen. Att vi jagade er där. Så klämde man någonstans, och sen var det liksom “jaha”, så släppte man och började jaga igen.

Tror du att det fanns en maktaspekt i det?
– Säkert. Killarna hade makten eftersom de var snabbare och starkare. Tjejerna kunde inte göra något om de inte verkligen tog i och gav riktigt stryk.

Vad hade hänt om en tjej verkligen hade blivit ledsen på riktigt och visat det?
–  Då tror jag att man hade sett henne som fjantig. Många blev säkert ledsna men utan att våga visa det, för då hade de inte fått vara med sen.

Hur känns det när du tänker på det nu?
– Det känns hemskt om man gjort någon ledsen eller om det skulle gett någon men. Jag vet ju att för egen del menade jag inte något med det. Jag skulle inte inte vilja såra någon, och speciellt inte på det sättet. Det känns lika främmande nu att ta någon på röven som att slå någon på käften.

”Många tänker nog att 'jag var ju bara barn', men det är ju så det börjar.”

 

Varför tror du att det bara är du som sagt ja till att prata med mig?
– Jag tror man skäms. Eller så tror man att det ska bli häxjakt. Men har man inget att dölja så… Det är viktigt att man talar om för dagens ungdomar och barn att det inte är okej. Framförallt är det viktigt att vuxna män erkänner att de gjort fel. Många tänker nog att “jag var ju bara barn”, men det är ju så det börjar.

Varför gjorde ni det?
– Jag tror att man tyckte det var spännande. Förbjudet. I vuxen ålder är det såklart av andra anledningar.

Varför tror du att flickorna inte gjorde samma sak mot pojkarna?
– Jag tror säkert de hade tyckt att det var lika spännande. Men det är väl så det alltid har varit, folk tänker att boys will be boys, och man lär sig att det är okej. Vi fick ingen skit.

”Reaktionerna har förstärkt min bild av mäns distansering från problemet.”

 

Jag är inte förvånad över att så få av de jag kontaktade ville prata med mig. Däremot har de reaktioner jag fick förstärkt min bild av mäns distansering från problemet. Jag förväntade mig tystnad och ilska, total förnekelse. Inte oförståelse maskerad i vad jag upplever som passivt aggressiv välvilja.

Ingen kommer undan strukturer, allra minst de som inte erkänner att de finns. Av de jag kontaktade är det han som kunde prata om det som kommit längst. Han är inget svin för att han tafsade på mig när jag var liten. Han är sympatisk som kan erkänna det och reflektera över det nu.

Den senaste tiden har det talats mycket om sexuella övergrepp. Men diskussionen drivs av kvinnor. Och vi kan berätta om det vi är med om, fortsätta gräva djupt i oss själva, dela historier och hitta styrka hos varandra. Men det är inte förrän män som grupp vågar ta i frågan, inte förrän de fattar att de är en del av det, även om de inte själva är monster, som det kommer ske en förändring.

Läs även: "Jag minns alla mina kändismän och hur de brukade ta på mig" och "Vi har sett alla gånger ni vänt bort blicken från övergrepp".

Stad: 
Kategori: 
16 Visa kommentarer (16)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Annons