Vackra modiga kvinnor, tjejer, flickor. Efter Köln svämmar det över av dem i tidningar och sociala medier. Tjejer som berättar om sexuella övergrepp de utsatts för. De blottlägger, de är generösa, de är guld. De hjälper oss andra som inte vill eller inte orkar prata. Tar en för laget.
Men att det ska behövas är helt bisarrt. Män, vad håller ni på med? Ni läser och förfasar er. Förnekar att ni vetat om att detta pågår, eller bekänner att ni också har tafsat någon gång. Vet ni vad? Jag skiter fullständigt i era åsikter eller känslor. Vad ni har gjort eller inte gjort. Varför har ni inte slutat? Varför har ni inte lyssnat? När vi tidigare har sagt ”vi är utsatta, vi har utsatts sen vi var barn", vad är de orden värda för er? De räcker ju uppenbarligen inte till. Varför har ni låtsats som ingenting?
Vi ser er, tro inget annat. Vi har sett er alla gånger ni inte har ingripit. Vi vet att ni vänder bort blicken. Vi hör er inte säga ifrån. Vi tar övergreppen ensamma och någon av er är alltid förövaren. Vi vet det men ni verkar inte veta om det själva. Och genom att förtränga eller förneka så uppmuntrar ni den här bekännelsekulturen som i slutändan kanske skadar oss ännu mer. Men vi gör det för att ni ska förstå och kanske slipper någon annan tjej att utsättas om jag berättar om det som hänt mig.
Visst är det privata politiskt och att prata om det man har varit med om kan vara en politisk strategi. Men det utnyttjas nu. Det är ett frosseri. I tidningar publiceras mer eller mindre detaljerade berättelser om övergrepp, våldtäkter och trakasserier, trots att det för många är ett dubbelt övergrepp att behöva prata om det. Ett offer ska inte behöva ge detaljerade redogörelser över sina trauman för att bevisa att förtryck existerar.
Vi säger att det alltid har skett övergrepp. Överallt. Vi säger att det har alltid varit män. Vita män. Alla män. Män vi känner. Män vi inte känner. Sen vi var barn. När vi var flickor.
Det som hände i Köln är en del av samma system, samma förtryckande struktur, som en hand på min rumpa på krogen. And don't you fucking dare hävda något annat. Prata inte om ”kulturer”, låtsas inte som om du säger sanningar ingen annan vågar ta i. Det är lögner. Gamla koloniala lögner.
Det finns inte mycket vi kvinnor kan göra åt den här formen av våld. Det är ni som måste sluta. Sluta kommentera våra utseenden, sluta äta upp våra kroppar med era ögon, sluta ta på oss när vi inte vill. Det är lättare att se om vi inte vill än vad ni låtsas om. Ni måste lära er att läsa signaler, säga åt varandra, ingripa, men framförallt måste ni sluta skylla ifrån er. Sluta våldta och köpa sex. Våra kroppar är inte era att slå och smeka utan lov. Så sluta, bara sluta.
Läs även: "Är feminismen tillbaka på nittiotalet?".
