Idag har den på förhand mycket omtalade She’s Wild Again Tonight premiär på Stockholms filmfestival. Greta Thurfjell gör ett hembesök hos filmens manliga huvudkaraktär – Gustaf Norén.
– Det här är min favoritstol, faktiskt.
Gustaf Norén sätter sig på en barnstol av typen ”tripptrapp” och erbjuder mig en kopp som står lägligt bredvid cornflakespaketet på frukostbordet mellan oss. Han har redan hunnit ondgöra sig över att han dricker så mycket kaffe, folk som kör alldeles för fort, och att världen håller på att gå under. Klockan är tio på morgonen.
– Jag tänkte säga, gud vad skönt, jag har ingen produkt att sälja, men det har jag ju. Jag har kastat mig ur en bransch in i en annan bransch.
Han gör sin skådespelardebut i dagarna, efter att ha vigt nästan tjugo år av sitt liv åt musiken som frontfigur i rockbandet Mando Diao. Många fick upp ögonen för den nya Gustaf Norén när han var gäst hos Filip & Fredrik i somras och betedde sig – hur ska man uttrycka detta – underligt. Så lanseras en ikon i realtid.
Foto: Nadja Hallström.
She's Wild Again Tonight utspelar sig i en vitmålad studio i New York och fokuserar på det metaartade spelet mellan två skådespelare: Gustaf Norén och Shima Niavarani, som ska spela huvudrollerna i en feministisk uppsättning av August Strindbergs Fröken Julie. Nöjesguidens filmrecensent Calle Wahlström kallar den för ”en tidstypisk uppgörelse med de manligt präglade genikulter som ofta gjorde sig påminda hos sjuttio- och åttiotalsfilmens intellektuella ’hjältar’.” Men tillbaka till branschbytet.
Hur känns det?
– Det är samma skit. Det här är lika idiotiskt. När konst blir en vara, när människor blir varor… Det är våra slavgener, tror jag, som spökar. Vi tror att vi lever i ett slavfritt samhälle, men det gör vi inte. De största världsmakterna hade slavar fram tills igår. Om man då tar konstnärer som exempel, som vill sätta sina namn på konst… ”Den här tavlan är en Andy Warhol”, typ. ”Den här filmen är en Angelina Jolie”. Man kopplar ihop kulturen med personen, och då blir personen en vara, och då blir människor en vara. Då har du slavar och slavhandlare igen.
En djup suck, många liter luft, går ut genom Gustafs lungor.
– Jag har läst om gladiatorer, de upplevde aldrig sig själva som slavar. De kände sig som stjärnor. Och man ser på väldigt många stjärnor idag hur de lyser av självkänsla, och strax under det, en enorm osäkerhet. De här leendena…
Gustaf lyfter med sina pekfingrar upp varsin mungipa i ett ganska skräckinjagande grin.
– Som jag själv också har lett, eller ler, och ser överallt. Jag tycker så jävla synd om artister, och om skådespelare. Om alla människor som måste sätta sitt namn på sin konst.
Tycker du att du står utanför det?
– Nej. Jag är i vild kamp för att komma ur det. Det är något jag har börjat med ganska nyligen, och det har gjort att allt har ändrats för mig. Allt. Jag har inte kunnat jobba med människor jag förut har kunnat jobba med, jag har inte kunnat bete mig på samma sätt som jag tidigare har gjort…
Filmen känns som ett bra exempel på det du pratar om, hur man får bilden av sig själv att gå ihop med det faktiska jaget.
– Ja. Och bilden man har av sig själv är ondskan i filmen. Det är den vi inte kan hantera. Och det är den som är hemsk, som är vidrig. Att gå in i mig själv, göra narr av mig själv på det sättet… Filmen handlar om två människor som bara ser sina namn: Gustaf Norén och Shima Niavarani. Jag vet inte om Fia-Stina [Sandlund, filmens regissör och manusförfattare] tänkte från början att det skulle handla så mycket om oss. Och filmen blir spännande när man går utanför det feministiska, det politiska, utanför bilden av oss som fattig och rik, svensk och iranier, man och kvinna. När ens egna bild av sig själv tar över. Och det som finns på insidan inte får leva.
Foto: Nadja Hallström.
Gustaf börjar himla med ögonen, sucka högt, gestikulera med händerna.
– Egentligen vill man göra en typ av musik. Men det är pinsamt. Man vill ha en typ av kläder på sig. Men det är pinsamt. Man vill kanske inte sminka sig, inte klippa sig, inte raka sig… Men då måste man ta itu med bilden av sig själv, och med andras bild av en. Jag är uppväxt med fyrtiotalister, och för dem är anseendet jätteviktigt, vad folk tycker om en. ”Ha inte armbågarna på bordet.” Men de vet inte varför man inte ska ha armbågarna på bordet.
Jag har inte rört vid mitt prydligt ihopvikta papper med frågor. Det ligger bredvid min kaffekopp som ett tyst hån: ”Trodde du att du skulle få styra samtalet?”. Jag skulle vilja prata om filmen, men det känns som nästintill hädelse att avbryta en person som är såhär djupt inne i sina egna tankar, så jag låter honom prata.
– Den stämning och den rasism vi upplever i Sverige idag har sin början i nittiotalet. De människor som då satte ribban för vad som var ”coolt” tryckte tillbaka all form av svart kultur. Jag har hört recensenter prata om hur de äntligen har tagit sig från Popsicle till Veronica Maggio. Så långt har de gått. Från Tellus till Pluto, i deras värld. De har kämpat sig igenom alla indiepopband som finns. Och det var den enda världen som fanns när jag var liten. Du kan ta alla musikmagasin jag läste när jag var liten och sätta upp dem på väggen, du kommer bli livrädd.
Gustaf betonar varje ord.
– Det är samma jävla snubbe överallt, på alla jävla bilder. Man ser att de är helt blinda för alla former av kultur. Hela den generationen handlar bara om rätt och fel. Man ska konsumera rätt. Och när rätt och fel var så jävla superrasistiskt, vad tror du då händer tjugo år senare? Ja, då kan ju samma människor skriva hur många antirasistiska krönikor som helst, dela fina texter på sociala medier, men den ironiska generationen är ju rassesvin hela bunten.
Det går så fort när han byter ämne att man får kämpa för att hänga med i samtalet, komma på något att säga till svar. Inte för att han verkar behöva det.
– Ryssar pratar ju alltid om västerlänningar, att vi inte har själ. Vi säger till dem att de inte har mat, att de inte har bilar, att de inte har prylar. Och de kontrar alltid med: ”Men ni har ingen själ”. Det finns ingen comeback på det.
Har She’s Wild Again Tonight själ?
– All konst har själ. Men jag har inte sett filmen, om jag ska vara ärlig. Jag kommer aldrig att se den. Men jag har jobbat så nära med Fia-Stina. Hon fastnade ju i Strindberg, kan man säga. Fröken Julie sa väldigt mycket om hennes person. Den är ett kvinnoporträtt av en man som inte klarade av kvinnor. Och det bästa en feminist kan göra är att tolka gubbarna som berättar hur kvinnor är.
Foto: Märta Thisner.
Hur fick du rollen från första början?
– Jag var en bra parodi på Gustaf Norén. Från första början. Jag tackade ja på en sekund, utan att veta varför. Eller, nu vet jag. Det är det som är mitt problem – uppmärksamheten är en drog. Man får ingenting för det. Jo, man får en grej. Bekräftelse. Det är det enda man får. Vi pumpar stjärnorna med så mycket sockerkickar, uppmärksamhetskickar, att de blir beroende. Man ska aldrig hata artister som är med i Så Mycket Bättre-programmen. För det första är det de svagaste människorna på jorden som är artister från början. De är lättast att forma, lättast att köra med. Man behöver inte ens använda våld. På samma sätt som militären jobbar för att få folk att gå ut i krig – från början känner man ”Va? Varför skulle jag dö? För vilket jävla land?”. Jo, för man får en medalj. Jag har så jävla många medaljer. Jag vet artister som har hela sina hem prydda med medaljer.
Jag påpekar att han återkommer till musiken och frågar om han saknar tiden innan han gick sin egen väg. Jag vet inte om han hör frågan.
– Skådespeleriet, fy fan… Hela tiden känslan av: ”Varför gör jag det här?”. Det finns bara ett svar. Jag är en sån jävla knarkare på uppmärksamheten. Jag gör det inte av politiska skäl, det är inte alls för att jag vill göra en feministisk film. Man är ett vidrigt vidunder, alltså. Ett odjur. Men jag gick ut ifrån inspelningen, satte mig ner med Mando Diao, och berättade att jag inte tänkte släppa några fler skivor med dem. Så något gott hade det med sig.
För första gången under hela vårt samtal tystnar Gustaf en stund. Jag har fortfarande inte tittat på mina frågor. Han tar ett djupt andetag, tänker efter, och tittar mig i ögonen.
– Men ju längre jag rör mig ifrån bilden av Gustaf Norén, ju mindre indiesnubbe på Way Out West-festival jag är, desto mer varumärke blir jag. Desto lättare blir det att tjäna pengar på mig. Jag blir inte fri från det.
Läs även: Recensionen av She's Wild Again Tonight.
