Brutalisten

Det är långt ifrån alla restauranger som har ett eget manifest, och om sanningen ska fram ska vi nog vara glada för det. Är det något vi har lärt oss under 2000-talet är det nämligen att det sällan sitter ett spikrakt likhetstecken mellan konceptuellt och bra, även om det givetvis finns undantag. 

Brutalisten kallar sig för ett dogmakök där vissa tydliga regler gäller. Dessa är också nedtecknade i just ett manifest, det brutalistiska manifestet. Här hade man lätt kunnat dra öronen åt sig och det ska sägas att det ryckte i snibbarna. Men samtidigt blev vi så pass nyfikna på vad konstnären Carsten Höller och kocken Stefan Eriksson hade hittat på tillsammans att vi inte kunde låta bli att planera in ett besök.

Principen på Brutalisten är att endast en ensam råvara används till varje maträtt och bara salt och/eller vatten får tillsättas. Serveringarna är av mellanrättsstorlek och gästen har därav möjlighet att blanda olika smaker mellan sina olika tallrikar. Menyn är emellertid indelad i tre delar. En ortodox-brutalistisk där samtliga rätter antingen serveras råa eller lätt tillagade och helt utan smaksättare. Den andra delen är den brutalistiska delen där viss tillagning är tillåten, liksom vatten och salt. Den sista delen kallas semi-brutalistisk och tillåter fler smakkomponenter. Det är inte för inte våra konceptdrivna fördomar börjar gro, men jisses vad vi får äta upp dem – både bildligt och bokstavligen. 

Vi träder in i lokalen som tidigare huserat bland annat Radio Skanstull och visas till ett av de cirka en handfull till antalet bord som placerats ut i den till ytan blygsamma matsalen. Vår servitris för kvällen kommer fram, tar ett djupt andetag, och sedan sätter det igång.

För att förstå vad som sedan händer skulle jag behöva ta dig tillbaka till den gången jag som sjuåring gick på min första konsert och såg Lars Vegas Trio. Det var så roligt och bra att jag vägrade lämna salongen trots att jag bet i en rollo och tappade en tand mitt i föreställningen. Istället stoppade jag ned kolan med den inbäddade tanden i fickan och tänkte att det fick lösa sig. En vecka senare stoppade jag ner handen i samma ficka och påmindes om vad som låg där, men inte minst hur roligt jag hade haft.

Samma känsla som inför konserten med Lars Vegas Trio har vi inför den superstjärna till servitris som leder oss igenom måltiden. Ömsom skämtsamt, ömsom barskt, men ständigt med glimten i ögat och en skärpa i svaren på våra frågor. För att ta ett exempel beställer vi in kvällens svamp från den brutalistiska menyn och får som svar: "vill ni klappa den innan ni äter den?", vilket vi givetvis vill och får. Vi får även information om att den plockats i Täby samma dag.

Men nog med våra känslomässiga upplevelser. Hur smakar maten då, undrar du? Jo från den semibrutalistiska menyn tar vi ett halvt dussin ostron som är superba i sin enkelhet. Dessa ackompanjeras av en hamachi samt stenbitsrom, och även där får premiumråvaran tala för sig. Tidigare nämnda svamp steks bara i het panna som den är, precis som mjölkkossan vi äter till, och ingen av dem har dött förgäves. Det är svårt att peka ut någon särskild höjdpunkt bland alla serveringar men med pistolen mot pannan skulle vi nog luta åt pärlhönan som kommer in uppstyckad och knaperstekt – varken mer eller mindre. Lägg därtill ett par glas eller flaskor av väl utvalda rödpang och vi är hemma. 

Totalt landar notan på en tusenlapp per person, och då har vi provat stora delar av menyn. För en resa av den här kalibern är det ett brutalt bra pris, och jag ska behålla kvittot i fickan för att snabbt kunna påminna mig om hur roligt vi hade.