Ty Segall lämnar ingen tveksamhet kring Fuzz. En fet surrig riffbetonad produkt, där begreppet powertrio talar ett tydligt språk. I sina bästa stunder drar paketet bra nära åt Black Sabbaths tungrodda sväng, medan i mer tveksamma partier irrar trion iväg på psykedeliska avfarter som verkar endast styras av improvisationens bristfälliga kompass. Debuten från 2013 höll ihop den melodiska strukturen bättre, men besatt inte lika mörka och spaceiga riff.
In The Red/Border
TastyJon Spencers senaste upptäckt heter Demolition Doll Rods och består av två kvinnor och en man i kvinnokläder spelandes en slags psykiskt instabil mix av Cramps möter Shangri La's, där låtarna heter saker som DooWalka-Walka, Queen Bee Racing och Psycho Kitty.
Stundtals är det precis så stencoolt som det låter, men tafflighetspotentialen är för hög och variationsfattigdomen blir rätt tjatig i läng |
