"You can bump'n'grind" menar Papa Dee på sin illa valda cover av Marc Bolans [I]Children of the Revolution[/I], men där har han fel. För Papa Wahlgren fegar som vanligt ur och framkallar inga spontana kroppsrörelser. Dub? Inte i närheten. Ragga? Knappast. Dancehall? För syskonavdelningen på dagis i så fall.
[I]The Man Who Couldn't Say No[/I] är en skiva som anpassats för en UB40-publik som vid
Papa Dee
Island RockEn bubblande rootsfest, med ett sparsmakat band, en briljant produktion av Kent Gillström -- och framför allt: låtar av en klass som Papa bara vid enstaka tillfällen skämt bort oss med tidigare. Invändningar? Ja, bitvis är det aningen i snällaste laget; jag kan längta efter att det ska explodera och få åtminstone någon kant av aggressivitet. Men det är inte hans stil och kommer förmodligen aldrig |
The journeyLagom till vårvärmen, trädgårdsfester och för tidiga beachpartyn släpper Papa Dee sin nya skiva. Titelspåret har vi redan fått bekanta oss med, en låt med svår Seal-varning. Men där stannar alla eventuella likheter med ovan nämnda artist och resten av plattan består i princip av lättsam playapop varav minst ett spår med stor sannolikhet kommer att dyka upp på nästa utgåva av Absolute reggae.
A |
