Nu är det typ vår igen (en temperatur på över 5 grader och sol kräver rosévin), och det tycker jag att vi firar med det allra senaste från Magdalena Ribbings etikettspalt i DN!

"Min man fyller år och vi ska ha ett kalas. På inbjudan har vi skrivit : ” Vi älskar era barn men den här festen är för vuxna!” Var det dumt av oss? De flesta har accepterat detta och inte ifrågasatt våra motiv men vi har en vän som har fått oss att fundera.

Svaret vi fick av denna vän var: ”Vi kan inte komma eftersom vi inte kan lämna bort barnen. Förstår inte ens varför ni bjuder oss när ni vet om detta. Vi kanske kan skicka hundarna för jag antar att hundar är välkomna även om barn anses vara ett besvär.” Min fråga är alltså om vi är oförskämda som tillåter hundar men inte barn? Min främsta anledning till att välja ett barnfritt kalas är att jag vet att det kommer att drickas mycket alkohol."

Ja, hur VÅGAR man bjuda in personer som har barn till fest utan att bjuda in barnen också? Oförskämt att anta att vuxna människor kan ha ett socialt liv som inte innefattar deras barn! Naturligtvis så måste man ju släpa med sig sina barn vart man än går någonstans. Konceptet "barnvakt" är ju bara till för personer som hatar sina barn.

"Jag har märkt att det i min bekantskapskrets (studenter) titt som tätt förekommer att man väljer att använda pronomenet ”hen” i stället för ”han” eller ”hon”. Jag har givetvis absolut ingenting emot att andra vill bli kallade för ”hen”, men jag själv känner mig inte alls bekväm med det. Det är nog uppenbart för omgivningen att jag är en kvinna och jag ser ingen anledning att förneka det. Tvärtom tar jag ganska illa vid mig när någon, trots att de vet att jag är en ”hon”, säger ”hen”, då det känns som om de försöker förneka mig min identitet som kvinna."

Japp. Personer som kallar dig för "hen" är naturligtvis enbart ute efter att förneka din identitet som kvinna, med det långsiktiga målet att radera all könstillhörighet och tvinga dig att enbart köpa unisexkläder och ge upp smink samt rakning av armhålan.

"En av våra grannar reser flera gånger om året till Paris. Som den generösa person han är har han alltid med sig presenter med sig hem. En gång för några år sedan hade han köpt ett par kilo av den franska korven ”andouillette”, och min fru och jag strålade av glädje och ropade ”åh, vad gott!”. Det borde vi inte ha gjort.
Andouilletter är nämligen inte alls gott. De är gjorda på rullade gristarmar och magar och smakar därefter. Nämligen vedervärdigt. Men våra glädjeyttringar från den gången har lett till att grannen ger oss andouilletter vid varje återkomst från Paris. Vad gör vi? Hur kan vi få slut på denna förödmjukande fars utan att såra vår granne?"

Misstänker att detta kniper platsen som årets hittills största i-landsproblem! Vi kan ju alla relatera till att ha en granne som jämt och ständigt åker till Paris och tar med sig andouilletter hem. "Rullade gristarmar och magar går ju alltid hem!" kanske hen tänker. Jobbigt!

"Jag hade häromdagen en diskussion med en vän om hyfs när någon kräks. Jag är medveten om att det eventuellt kan verka opassande att skriva detta i ett av de största medierna i Sverige men det är en fråga som jag och min vän verkligen undrar över. Så vårt problem är således följande; om man är på en tillställning och en annan person inte mår helt okej och därför måste lämna rummet för att kasta upp, hör det då till hyfs att fråga hur det gick när denne sedan kommer tillbaka från toaletten? Vad säger jag när personen kommer tillbaka? Låtsas jag som ingenting har hänt eller frågar jag ”hur gick det”?Är det olika regler för detta beroende på om jag känner personen på ett nära plan eller om det är en flyktigt bekant?"

Det här har jag faktiskt haft seriösa funderingar kring själv! Jag umgås rätt mycket i kretsar där folk spyr med jämna mellanrum, men har noterat att det inte verkar finnas några klara etikettregler kring hur detta ska hanteras. Jag har länge letat efter ett definitivt svar på den här frågan så att man vet hur man ska reagera när personen kommer tillbaka från toan med litet kräks i håret och ett blygt leende. Är det rätt att ge en klapp på axeln eller ska jag låtsas som inget hänt och byta samtalsämne till det aktuella ränteläget? Såhär säger Maggan:

"Det finns inte minsta anledning att diskutera, fråga om eller kommentera att någon kräks (undantaget akut sjukdom förstås), lika lite som att forska i andra sysselsättningar på toaletten. Inte ens i dessa totalöppna tider med varje livsdetalj dokumenterad i sociala medier är toalettverksamheten något som förväntas engagera omgivningen, undantaget möjligen bebisars matsmältning. Om någon går på toaletten kommenteras detta inte med ett ord, varken vid ut- eller ingåendet. Är det en nära vän som behöver ditt stöd i en kräksituation så hjälper du personen till toaletten och frågar hur vederbörande mår. Men det är en annan sak än det du frågar om."

Skönt! Nu vet vi! Inga kommentarer om spyor i onödan. Tack Magdalena! Konceptet hemmafest blev plötsligt SÅ mycket lättare.

Några av er tyckte att det var dags att jag skrev om Magdalena Ribbing och hennes etikettspalt igen. Det tycker jag också, så jag gick in på hennes spalt och här är vad jag hittade:

"Mitt problem är följande: jag ska ha fest med tilltugg för mina vänner då jag fyller 20 år om ett par veckor. Jag är själv semi-vegetarian och knappt hälften av mina vänner jag ska bjuda är vegetarianer (8 av 20). Jag tänker laga något enkelt och vegetariskt typ gratinerade smörgåsar eller wraps av något slag. Min farmor hävdar dock att det är oartigt att även bjuda köttätarna på detta goda vegetariska tilltugg. Vad är rätt här?"

Okej, så om jag har förstått det här rätt så är du 19 år och ber din farmor om råd när du ska ha fest? Herregud! Gör om, gör rätt. Att dessutom sedan höra av sig till Magdalena Ribbing när du inte får svaret som du vill ha är ju ännu värre. Låter som en skittråkig fest! Vi fortsätter med nästa fråga.

"Jag och min man ska snart gifta oss i vår och har bett gäster att ange allergier osv. inför den trerättersmiddag vi ska servera på festen. Nu har en gäst angett att denna ”ogärna äter kött från djur som inte är vilda eller kravmärkta”. Hur hanterar vi detta? Allergier meddelar vi givetvis vår cateringfirma men den här typen av krav skulle tvinga oss att ändra hela vår meny och antagligen att byta till en specialinriktad cateringfirma. Vi tycker KRAV-märkning är eftersträvansvärt vid matinköp, men det rör sig om en måltid för 93 personer så det är svårt att kontrollera hela menyns ursprung. Vi kan ju inte göra en egen måltid för bara en gäst med särskilt kontrollerade ingredienser?"

Förlåt men VEM går på ett bröllop och förväntar sig att få kött som kommer från "vilda djur" som aldrig befunnit sig i fångenskap? Då tycker jag faktiskt att man kan gå och hitta en naturligt död oxe själv och släpa med den till bröllopet. Alternativt stanna hemma och äta något KRAV-märkt. Vi går vidare:

Jag är en besviken generös gratulant som undrar hur lång tidsintervall som är comme il faut (som det bör vara) från erhållandet av en gåva till dess att tackbrevet anländer?

Jadu, inte för att jag är den som brukar säga vad som är comme il faut, men om du väntar på ett "tackbrev" 2015 så väntar du förmodligen förgäves. Såg du inte Instagram-bilden som mottagaren la upp på gåvan?

"Jag startade för drygt två år sedan en enskild firma för att förverkliga min dröm om att jobba som medial spirituell coach. Jag har stött på problem och svårigheter längs vägen och har därför nu också en anställning för att kunna försörja mig. Jag tycker det är jättejobbigt när mina vänner, kollegor med flera frågar hur det går eller refererar till mitt jobb som om det vore den anställning jag har. Detta är känsligt för mig eftersom det fortfarande finns mycket tvivel kring det andliga. Hur ska jag svara på ett neutralt sätt utan att berätta hur det egentligen är?"

Om du planerar att jobba som medial spirituell coach så är det väl lika bra att du börjar ljuga redan nu? Det är ju faktiskt en väldigt stor del av jobbet, kanske den allra viktigaste arbetsuppgiften till och med? Ljug på så mycket som du kan!

"Från vår uppväxt i Bromma har jag och min fru fått lära oss att det är artigt och väluppfostrat vid middagar att bjuda om av den goda maten. I vår bekantskapskrets verkar den sedvänjan fortfarande gälla. Den stammar naturligtvis från gamla tider då man inte vill låta gästen gå hem hungrig och man inte vill verka snål. Nyligen hörde jag på radion att en tredjedel av jordens befolkning är överviktig eller fet och att den siffran snart väntas stiga till hälften. Mot den bakgrunden verkar vår etikett som värdinna och värd vara direkt hälsofarlig. Stephan Rössner jämförde världens fetmaepidemi med rökning vad beträffar hälsorisker. Min fråga är därför: vad är artigt  vid dagens middagsbjudningar beträffande ombjudning av maten?"

För det första: relevant att påpeka att du är uppväxt i Bromma! För det andra: ska du verkligen inte låta dina middagsgäster ta en till portion mat och hänvisa till "världens fetmaepidemi" om de frågar varför? Det är ju jättekonstigt. Med den logiken så kan man strunta i att bjuda folk på mat över huvud taget och motivera det med att en annan tredjedel av världens befolkning går hungriga. Jag tycker att ni ska utgå från hur ni har det i Bromma istället!

Tidigare Magdalena Ribbing-inlägg av mig kan ni hitta här, här och här.

Nu är det dags för den andra delen i min sommarföljetong där jag kommenterar det bästa från Magdalena Ribbings vett- och etikettskola. Många av er har semester nu, men snart så är det dags att komma tillbaka till jobbet igen och då är det viktigt att man vet vad man ska göra och inte göra rent etikettmässigt när man är där. Magdalena har ju trots allt jobbat på DN i över 300 år, så hon borde ju veta vad som gäller. Som ni ser på bilden ovan så sitter hon väldigt naturligt vid skrivbordet, men inte speciellt ergonomiskt med den snurrande stolen och böjd rygg. Här kommer iallafall Magdalenas tankar kring bra stämning på arbetsplatsen! 

1: Kan du inte städa ditt skrivbord - fixa en assistent som kan göra det åt dig. Absolut! Ett värdefullt tips som hjälpte mig jättemycket. Nu kommer Kicki från Hemfrid och städar mitt enorma skrivbord en gång i veckan och det är värt varenda krona. 

2: "Man ska inte behöva stå ut med sånt här": Maggan angående halvt uppdruckna kaffekoppar. Nä visst är det hemskt? 

3: Hälsa på ALLA på jobbet när du kommer in på morgonen, "annars reducerar du dem till krukväxter". Nu vet jag inte var Magdalena Ribbing jobbar någonstans, men jag håller med henne om det rör sig om en mindre arbetsplats. Om det är på en större arbetsplats så känns det inte så praktiskt. Ungefär som att man måste gå runt och låtsas vara Oprah eller Ellen DeGeneres och dansa runt på kontoret och ta ett ärovarv medan man ger alla kollegor en high five till valfri intromusik medan alla jublar. 

4: Om en kollega luktar illa, fråga om personen har "bytt diet på sistone" eller "har kläder i något nytt material". Tack för ett bra, subtilt tips! Personligen så kan jag dock känna att det är ännu mer oartigt att kommentera en kollegas DIET än deras lukt eftersom alla får äta vad de själva föredrar och att det inte är min sak som arbetskollega att lägga mig i det, men det kanske bara är jag som tycker det. Maggan vet ju alltid bäst.